Summan av kardemumman - livets väsentligheter

Lappis: Nu börjar ett program på tv2 om en familj där den vuxne sonen väljer att flytta till sitt rusprungsland och vad hans pappa känner i samband med det osv. Apropå adoptioner då...

GUD vad det blev fart härinne då helt plötsligt!

Chokladkakan inklistrad i receptmappen, tackelitack Nenne!

Springa? Vad pratar ni om! Jag önskar man kunde ta degmagen och baka ett gäng bular av den och vips var den borta och man fick ändå äta bullar.

NÄR jag skulle bli mindre degig, då gick jag envetet stavgång minst en timma om dagen och jag gick faktiskt ner 9 kg på 8 veckor då. Men jag slutade gå och nu har allt kommit tillbaka nästan.

Jag kan gott och väl göra av med 20 kg utan att det blir ens i närheten av för lite kvar. Mycket trist.

GRATTIS på födelsedagen Kängu! Hurra hurra hurra!

Jag har varit skitduktig idag, för jag skulle lämna blodprov hos läkaren för en djupare analys av något visst värde som var viktigt.

Nå, jag är nu inte alls spruträdd av mig, så det var inte det som var grejen. Däremot är jag väldigt svårstucken, vilket jag visste sedan förut.
"Lycka till" sa jag till sköterskan.
Som inte klarade det. Två försök och så nästa sköterska. Hon klarade det efter ett jädra grävande på tredje försöket.
Jag har suttit snäll som ett lammm medan de stack mig och grävde med nålen FEM gånger.
Ganska duktigt och tålmodigt av mig om jag får säga det själv.

Åsså har vi hämtat lampan som jag hittade på Blocket ända ute på Öland och våra sovrumsmattor i Kalmar efter Sushilunch.
Nu hänger lampan här och är skiiiitsnygg tycker jag-OCH sambon också, precis som jag visste att han skulle.
Och sovrummet blev väldigt mycket mer ombonat och man kan sätta fötterna på golvet på morgonen nu och det är mjuuuukt och inte kallt.

Ivf-samtalet gick bra och läkaren är bra tycker jag. Hon känns iallafall som att hon vet vad hon snackar om.
Men jag måste smälta dagens info och snack lite innan jag kan sammanfatta det känner jag.

Vi ska iallafall få det där blodprovet analyserat och utifrån det ska vi få höra lite mer hur hon bedömer våra chanser med en ivf. Det var något hormon som vi tydligen utsöndrar mer och mer av ju sämre vi ägglossar om man säger så. Och mitt värde låg ganska högt. Det kan hända mina kära vänner att den här blomman är lite för gammal.

Men oj, vad konstigt det där blev...
Jättemycket tomt?

ORE vad händer? Shit vad roligt och spännande! Du fixar detta hur bra som helst, det hör jag lång väg.

Hej hej! Här äré skallebank big time idag, kanske var jag en aning spänd igår vid allt grävande med sprutorna och allt funderande.

Jag tänker iallafall inte gå och deppa ifrörväg över de där hormonvrdena, för hon ville ju faktiskt bara få en mer utförlig analys, så det behöver ju inte alls vara katastrof. Däremot tar det nästan en månad att få svar. Så, alltså tar vi och firar jul här efter provsvaren och bestämmer hur vi gör i den vevan nån gång.

Nä, det är tvärtom, ju högre hormonvärde av just det hormonet, desto mer får kroppen "piska på" som läkaren uttryckte det, för att man ska ägglossa. Dvs högt värde är ett bevis på att något med ägglossningen inte riktigt flyter på som det ska.
Mitt värde som fanns i mina tidigare provsvar låg alltså lite i överkant tyckte hon så hon vill kolla det mer.

Det är förövrigt bara hon som komennterat den siffran alls, och jag har ju ändå varit hostvå andra läkare också som inte tyckte det var något anmärkningsvärt.
Därför väljer jag att just nu hoppas att hon bara är extra noggrann för vår skull.

fru AM skrev 2009-11-17 12:38:32 följande:

Ja, visst fasen är det deprimerande om det visar sig vara kassa ägg eller slut på ägg eller vad det nu vara månde. Det är ju för bövelen därför jag sa till min smabo redan efter sonen att TIDEN GÅR. Och har den gått så har den ju gått. Då är det inte så jädra mycket att göra åt saken.

Jag tror att det kommer en ännu större boom frmöver av kvinnor som sitter och känner sig lurade på barn för att man tror att man skaffar dem väl när man vill och att man har till 45 på sig. Det är liksom typ tio årds feltänk i planer ingen för allt man tänker göra INNAN.
Det kommer att bli nödvändigt att inse att man inte kan "leva" först och "skaffa" barn sedan och att det ta mig den inte hjlper hur avslappnad man sedan än är när man väl vill.

Nu ska jag genast gå ner och kolla i mina papper vad värdet egentligen var....

Jag har 10 i värde! Och det står en referens-skala med en massa ord och siffror längst ner på pappret och vad jag fattar av det så är den första "follikelfas" upp till tio, sedan kom någon mellanfas, däretfer två till, där den sista var menopaus, så det borde ju inte vara det sämsta värdet ever i allafall.

Nåväl. Huvudsaken är ju just nu att de kollar allt som går att kolla iförväg, så vi kan få något att förhålla oss till.
Förövrigt så höll sambon på att ramla baklänges när han fick svar på fråga två dvs "hur stort är procenttalet?" och hon sa att för alla som gör ivf är chanserna på ett försök 30-35%

Vad fråga ett var? "vad kostar det?" naturligtvis. Vi talar om en man här. Siffror och statistik...

Han tycker att 30- 35 % chnas är usla odds.

Nu behöver man ju tänka på att det är individuellet hur chanserna ser ut, baserat på allat som spelar roll hos oss som par. Och ÄNDÅ är det inga garantier att just den med de bästa chanserna är dnen som får glädjen att bära ett barn i slutänden.

Och 15% chans på ett vanligt samlag är ju förövrigt inte nån vidare imponerande siffra heller.
Så man kan ju inte hålla på och stirra sig blind på de där sifrorna heller.

Lappis, ja hon vill väl ge oss så mycket det går att få inför vårt beslut. Det är ju hur man än gör en bransch utan garantier som sagt, men det kan ju finnas viss vägledning i alla olika provsvar och så. När jag nu har den här säcktuban på ena äggledaren så blir det ju väldigt mycket större chanser för just oss med ivf, men man vill ju gärna veta att det inte är helt totalt värdelösa ägg då.

Men som sagt, det kan ju likagärna vara så att man ger upp, skiter i det och så het utan förvarning så blir man garvid om fyra år. Förmodligen när man väl vant sig vid tanken att det här är hur just vårt live blev och det är gott så. Så att allt kan ställas sådär lagom på ända i ens hela själ och skalle igen.

Jag och min sambo träffades ju sommaren när jag var 28, när jag fyllt 29 visste vi redan att vi ville ha ett liv ihop på allvar och jag hade sagt att det var färdigätet med p-piller för min del och han var positiv till eventuella barn. När jag just fyllt 30 föddes sonen. Så det tog oss ett år DÅ och det avr ju på den tiden då vi verkligen HADE ett sexliv-ett dagligt och mer än så.

Så jag visste ju att det inte direkt var som att beställa på postorder. Men våra första år ihop var rätt tuffa med depression och trångboddhet och allt vad det var, så fler barn var bara NEJ i sambons värld och i min en sorglig insikt om att det verkligen inte var läge just då.
Att det sedan skulle vara fem fruktlösa år när vi väl landat i att "blir det barn så bir det och då löser vi saker och ting utifrån det", ja det hade verkligen åtminstone inte sambon trott.
Jag däremot känner väl lite mer-"ja vad var det jag sa."

Vi får väl se, än har inte den fet damen sjungit.