Denna omröstning vänder sig främs till KVINNOR som lever ihop med MÄN, men ni andra får självklart svara också (bara svara hur det är mellan dig och din partner).
Det är ju ett typiskt samtalsämne på tjejkvällar, hur får man sambon att hjälpa till och städa, diska, tvätta och allt sånt. Överlag verkar det vara tjejen som ser till att det blir gjort och gör mest, men hur är det hemma hos er?? :)
Men herregud!! Hur tolkar ni frågan egentligen?? Hjälpa till eller hjälpas åt, vad är skillnaden?? Jag fattar inte vart ni får hela idén om att det är tjejen som ska göra allt och mannen ska bara göra nånting för att ställa upp för kvinnan. Det här med att pappan skulle vara barnvakt till sina egna barn, eeeh va!? Var fick ni det ifrån?? Jag tycker det är ni som lagt in det här 1800-talstänket att kvinnan gör allt medan mannen sitter och tittar på tv!
Självklart hjälps man åt i det gemensamma hemmet, men vad jag märkt många gånger så verkar tjejen ofta ha en lägre "smutströskel" än mannen och helt enkelt har ett behov av städning oftare än mannen och måste kanske påminna honom ibland om en syssla som behöver göras, men visst, grattis till er som slipper det. Men bara för att man är en sån som behöver påminna ibland betyder det inte att killen ifråga skiter i hemmet eller aldrig hjälper till...eeh, förlåt, HJÄLPS ÅT så ni förstår vad jag menar.
Sen sårar det mig när ni skriver som om jag är en av de där "dumma kvinnorna" som gör allt hemma och måste tjata på min man. Ni vet ingenting om hur det fungerar hemma hos oss!
Tyvärr finns det en del hem där tjejen gör allt, och det finns säkert hem där det är tvärtom, men frågan gällde hur ni hade det? Behöver ni be er man att HJÄLPAS ÅT eller gör han det han ska ändå? Sen hur ni tolkar in allt annat det vet jag inte, men om jag formulerar om frågan till:
Hjälps du och din man åt i ert gemensamma hushåll?
Fattar ni då??
Vi gör olika mycket i olika omgångar. Tidigare jobbade min Fästis ofta hemifrån och kunde då slänga in en tvätt eller diska en stund på dagen. Nu har han precis bytt jobb och då är det oftare jag som fixar och donar hemma. Å andra sidan är han mer pedantisk än mig så ibland slutar det med att han städar ändå. Vi har heller inte uppdelade sysslor utan båda gör allt. Handla gör vi nästan uteslutande alltid tillsammans. Matlagning är jag bättre på så maten står jag oftast för. Men det är för bådas skull. 
Jag har nog haft tur med mina killar för jag har faktiskt inte haft någon som legat på latsidan när det gäller hushållssysslor.
Men snälla TS, vem har antytt att du har det på något sätt alls i ditt hem? Ta inte åt dig personligen av vad som diskuteras, ingen har tänkt på dig när de har diskuterat denna sakfråga.
Vem har sagt att någon är dum?
Det som har sagts är att om man ställer frågan på det sättet, "hjälper till" så har man automatiskt ursäktat mannen och tagit på sig ansvaret själv. På vilket sätt gör det att man är dum? 
Hur vi använder språket påverkar faktiskt hur vi ser på verkligheten, det kan vara bra att tänka på det. Mycket gör vi omedvetet och pga uppfostran. Tänk bara på hur många tröstar barn som gråter. Är det en flicka så tar man henne i famnen och kramar henne och tröstar, men det är inte alls ovanligt att om det är en kille så försöker man istället distrahera honom, "titta vilken rolig hund därborta". Detta har inget med dumhet att göra utan det är hur vi själva har blivit uppfostrade.
Det finns faktiskt män som säger att de ska vara barnvakt åt sina egna barn när de är ensamma med barnen för att mamman är borta på något.
Jag har en mycket högre "smutströskel" än mib BM. Säkert beror detta på att jag bott själv i många år medan han varit ensam ansvarig för två barn de senaste 10 åren. Ibland går vi varandra på nerverna. Jag tycker att han tjatar och han tycker att jag är slarvig. Jag tycker dels att vi inte behöver städa lika ofta som han tycker och dels att han söner, som nu är 16 och 18, kunde hjälpa till att städa ibland.
Hoppas du förstår hur jag tänker.
Jahapp, här har min vän Aleta redan sagt allt jag tänkte på ser jag ! 
Och TS, ta det lugnt! Vi fattar alldeles utmärkt och reaktioner, reflektioner och svar får du utifrån formuleringar helt enkelt. Det är ingenting konstigt. Och för den delen är det väl bra och ett tecken på någon slags utveckling att vi inte vill prata om att hjälpa till utan om att hjälpas åt. Det är skillnad och olika värdeladdning i de begreppen. Det är inget att bli upprörd över utan bara bra att upptäcka om du aldrig tänkt på det förut.
Vad gäller själva hemmet och smutsnivåerna så önskar jag hett att jag hade det mer som Aleta, eftersom vi har det lika så långt som till att ingen gillar det där med tädandet.
Men...visst fasen bråkar vi om det. och högljutt också! Jag kan skrika mig blå på att det alltid är jag som måste sättaiågång antingen bara mig eller oss båda. Han ÄR latare och har myket, mycket högre skitighetströskel och dessutom är det så att eftersom ha inte lagt särskilt mycket tid på att städa och ingen lärt ut det ordentligt, så KAN han i vissa avseenden faktiskt inte städa på ett vettigt sätt. Själv har jag arbetat med städning och faktum är att det finns kunskaper att förvärva på det området som man inte föds med. Man kan förstöra många klädesplagg, få jäkligt fula rinningar på skåpluckorna och repa möbler för alltid om man inte har kol på vissa grundläggande saker. Det har ärligt talat varit SKITJOBBIGT för oss, eftersom han tycker att han "gör väl som han vill på sitt sätt" medan jag inte kan se på medan han repar den nya byrån med dammsugarröret för att han inte fattar att det finns en möbelborste att fästa på röret...
Sedan tror jag jgag är slarvig av ren protest, eftersom min mamma är närmast pedant, och jag alltid haft jobba där man städar och plockar hela tiden = hemma får jag vara lat, fast jag hatar när det blir helt stökigt och vill ju ha det fint.
han däremot, han är slarvig för att hela hans familj är det. Han gör bara som det alltid gjorts hos dem, dvs ingen gör nå´t och när någon gör det så är det mor i huset.
Jag skulle ljuga om jag påstod att detta inte var källa till gräl i vårt hem. Det är nog egentilgen den största. Fast det har blivit mycket bättre med åren och numera försöker han åtminstone lite mer. Men det är på mina initiativ. Utom att plocka ur diskmaskinen, det gör han av sig själv...
...nog för att jag ofta halkar på tangenterna, men nu var det visst värre än vanligt!
Jag ber om ursäkt och hoppas det går att förstå innebörden ändå...
Hemma hos oss är det ingen som städar.. perodvis. Vi brukar bjuda hem folk då och då för att tvinga oss själva att sanera hemmet
Jag tror inte att någon av oss gör mer än den andre hemmavid. Däremot har vi ganska uppdelade sysslor. Maken lagar mat och fixar med bilarna, jag betalar räkningar och sköter all tvätt, för att nämna två exempel.
Ingen av oss är mer ansvarig än den andre för att saker och ting ska bli gjorda hemmavid. Däremot tycker jag att det är rimligt att jag gör mer hemma, eftersom maken ofta snittar på över 200 tim arbetstid i månaden och jag "bara" jobbar en normal heltid.
Däremot reagerar jag verkligen på ordvalet (se passionsblommans kloka inlägg ovan). Och dessutom på att du säger att det är ett vanligt samtalsämne på tjejkvällar där man diskuterar hur man ska få sin partner att hjälpa till. Jag har aldrig upplevt detta, och hoppas att jag slipper. Det känns som att man nedvärderar männen, "de kan ju inte bättre, vi måste tjata på dem så att de hjälper till". Jag kan hålla med om att det finns ett problem med många män som curlats av sina föräldrar och helt enkelt inte lärt sig städa, men på något vis fortsätter man den kedjan om man hela tiden måste säga till någon att göra saker. En vuxen individ tar själv ansvar och initiativ.
Mitt ex visste verkligen inte hur man tvättade när vi flyttade ihop, så jag fick svälja min stolthet och faktiskt lära honom grundläggande saker som att man kollar fickor, stänger dragkedjor, sorterar efter färg och material. Men sedan kunde han och gjorde det lika ofta och bra som jag. Dock tänker iaf jag lära mina framtida barn grundläggande hushållsskötsel.
Dessutom känns det här tjata sig till att mannen städar bara som att man ska manipulera den man lever med att hålla precis den nivå jag själv önskar. Vad hände med rak och öppen kommunikation och överreenskommelser?
På något läskigt sätt påminner det här om alla diskussioner på temat "Min m2b hjälper inte till med mitt bröllop, vad ska jag göra" och så får man svar som "tihi, det är nog alltid så, då får tjata på honom". Man får prta med varandra, förstå varandra och komma överrens om hur man vill ha det. Kompromissa betyder inte att det blir som DU vill.
Nu blev det kanske lite långt och onödigt irriterat, men det här är något jag stört mig på länge så ta det för guds skull inte personligt 
