Livets toppar och dalar

PB - Jag tänkte på dig imorse när jag körde till jobbet, jag tänkte mig er som små "gubbar" som satt på mina axlar och hejade på

Jag hoppas att hon kommer räknas, hon är ju min dotter även om hon är död Jag är livrädd att folk ska "glömma bort" henne och låtsas som om inget har hänt.
OM vi skulle få ett barn till i framtiden som det går bra med så vill jag att h*n ska vara helt medveten om att h*n har en storasyster och att det ska vara helt naturligt att prata om och besöka Sigrid vid hennes grav. Vi ska sätta ihop ett album med UL-bilderna och bilderna vi tog på sjukhuset så hon får ett eget album som bara handlar om henne.

Förresten du vet att jag var så säker på att jag bara ville ha ett barn förut, det vill jag inte längre. I och med att det här har hänt så vill jag helt plötsligt ha ett helt fotbollslag! Skit samma om jag spyr nio månader i sträck eller har eksem över hela kroppen, det är SÅ värt det!

Och där kom jag inte på min största skräck som jag tänker en del på nu. Tänk om Sigrid är det enda barnet vi får? Jag är så oerhört tacksam över att fått dela iaf 9 månader med henne, MEN hela min kropp och själ skriker efter ett levande barn att ta hand om. Jag är livrädd att vi inte ska få något mer barn, att jag inte ska bli gravid, eller att jag blir det och det barnet också dör

Cicci - Tack för ditt inlägg! Jag behöver verkligen läsa sådant nu. Jag känner mig så förbannat lurad på konfekten. Det är verkligen vidrigt!

Oj vad jag häver ur mig nu Sorry, ni får hoppa ni som inte orkar läsa mina inlägg, jag förstår att de inte är så roliga...

Cicci - Det är ju det som är så så jobbigt också, vi fick aldrig veta varför. Det fanns inga fel på henne eller mig och de tog blodprover, prover från livmodertappen, fostervattensprov och obducerade henne. PSD i magen skulle man kunna kalla det. Läkarna tycker att det var bra så att inte var något ärftligt men det är fruktansvärt för oss, att en frisk bebis bara dör sådär.

OM jag skulle bli gravid i framtiden kommer jag få gå på specialistmödravård och kommer att bli igångsatt innan den veckan Sigrid dog. Men hur ska man överleva det, hur ska man orka, vågra tro att det går vägen då? Jag följer mammor på FL som är gravida efter barn som dött och deras graviditeter är inte roliga, ångesten och rädslan överskuggar glädjen. Men alla förenas de av önskan att få åka hem från sjukhuset med ett levande barn.

Jag har så mycket tankar som snurrar i mitt huvud. Känns som att jag är tillbaks på ruta ett igen, fast ändå inte. Jag fick ju Sigrid, mitt lilla hjärta.

Parnassia - Jag frågar honom vad jag ska skriva. Han svarar att han överlevde till slut. Han bröt bara ihop tre gånger säger han och skrattar trött.

Cicci - Jodå, du gör ett bra jobb! *kram* När den dagen väl kommer så får jag hoppas att man är mer glad än rädd och att man får mycket stöd från vården. Muggles gör ju helt rätt, men det tar tid och kraft att komma så långt som henne.

PB - Nä, jag kommer inte tillåta mig att fokusera på gravidkrämporna om jag blir gravid igen, det skulle vara så fel.

Jag önskar också att jag kunde vara sådär naiv och se allt i rosenrött och tro att får man ett plus på stickan så får man en levande bebis. Det har vi lite för många exempel på här inne att så är verkligen inte fallet. Jag kommer nog aldrig våga tro att jag ska få ett levande barn förrän jag har ett i famnen!

Det är så otroligt fel på alla sätt och vis att ett friskt barn ska dö utan anledning. Jag tror det bidrar mycket till att jag blir extra rädd och tycker det är så svårt att förstå. Varför liksom?

MSW - Tack för kram! Jag förstår precis hur du menar. Om man inte orkar berätta och riva upp såret igen så är det ju enklare att inget säga, men i hjärtat finns de ju alltid!

PB - Han hälsar tillbaka!