Livets toppar och dalar

Porchez: låter tungt för din del. Vad är det som gör dig så ledsen när du umgås med dina kompisar, vad säger de som gör så ont (om du vill avslöja)? Bra med terapi iaf så du kan reda ut tankarna (det är ofta det som behövs). Stor kram till dig!

EA: helt rätt att ingen gör er renovering åt er, och att göra lite varje dag är nog en väldigt smart strategi så man inte hamnar i Arge snickaren

smint: de där köttbullarna (el iaf väldigt liknande) har maken gjort några gånger - håller med om att de är supergoda! Speciellt att ha i lite rivet citronskal gör susen!

Piggelin: var det du som var den där tjejen som gick vilse som boken handlar om?

Jag satt på morgonfikat här på jobbet nyss och bara myste "jag är gravid" fast ingen annan vet om det Jag tänker nog njuta i fulla drag nu, man vet ju inte hur länge det varar. Och skiter det sig så har jag iaf njutit så av det så länge det varade.

Lappis: förstår att det blir många tankar men jag tänker att det ändå är skönt att ni kommit så långt i er process, för nu vet du ju att du verkligen ska bli mamma! Vad kul att du förhoppningsvis kan dra barnvagn med en kompis också

AM: låter skitjobbigt med penicillinet! Hur går det annars på dagis för Hektor? Har han börjat gå än? Gråter han fortfarande vid lämning?

Piggelin: jag har faktiskt också funderat på hur folk gör där med sina ettor när tvåan är på gång. Eg tycker jag att man behöver ha det lite lugnt och skönt för att ladda. Samtidigt som jag undrar om det inte är roligare för Amanda att vara kvar hos dagmamman bland kompisarna, hon skulle väl bli uttråkad efter några dagar hemma(?). Om det inte är så att ni kan umgås med andra f-lediga förstås... Samtidigt så är det ju en tid man kan använda till att bonda lite extra med Amanda innan nr 2 kommer... Men jag har ingen aning om vad som är "rätt".

Frullan: tack för svordomar, det värmde! Skönt med ledigheten!

Det här är ju helt fascinerande (jag hade glömt!):

i v5: Embryot är två till fyra millimeter långt mellan huvud och stjärt. Det börjar bli lite långsmalt och man kan urskilja vad som är huvud och stjärt. Det skulle nu vara fullt möjligt att se det med blotta ögat. Man kan skönja det som skall bli ögon och öron på huvudet.

Ja fy fasen vad livet är orättvist! Jag förstår känslan av att leva i en annan verklighet, el en slags "bubbla". Den är tyvärr ganska typiskt vid depression Usch jag gråter nästan när jag tänker på hur du går där i affären...

Stora stora kramar till dig Snorkis!

Snorkis: självklart tar det tid att komma så långt som jag gjort. Och så får man inte glömma att ju tidigare ett MF är desto lättare är det att komma över det. Jag fick ju reda på det i v11, det är lite skillnad mot BF-datum... Och jag har jobbat i över ett år nu på att komma över det, och ibland undrar jag om jag är helt över det än (tror inte det). Man lär sig leva med sorgen, den försvinner aldrig helt. Min psykopat sa det bra "sorgen och glädjen kan samsas och finnas samtidigt i ens liv". Hon uttryckte det bättre än vad jag kan göra men kontentan var att man måste inte vara 100% lycklig för att känna lycka... Sorgen kan finnas i bakgrunden men man kan känna lyckliga stunder ändå. Det låter kanske oförståeligt för dig hur det någonsin ska kunna finnas lycka i ditt liv igen men så kommer det att bli. Men förmodligen följer sorgen över Sigrid er genom livet. (Hoppas jag inte uttrycker mig för hårt nu, det är inte alls meningen.)

Jag svamlar också...