Jag undrar om det är någon här som äter eller har ätit antidepressiva läkemedel eller ångestdämpande medicin? Och fungerade det eller blev det värre? Hur gick ni tillväga när ni mådde som sämst? Vart vände ni er? Till vårdcentralen? Vill inte skriva något direkt om mig själv här men mår inte så bra och har inte gjort det på ca ett år. men vad ska man göra när man inte mår bra men ändå inte kan sätta fingret på det?
Hej!
Jag hade en depression för ca tio år sedan. Efter att ha insett att det inte var något som skulle "gå över av sig självt" gick jag till min husläkare på vårdcentralen och fick antidepressiv medicin utskriven. Det fungerade för mig - inte så att allt plötsligt blev bra men jag kom "över ytan" och kunde se lite ljusare på saker o ting. Och så fick jag tillbaka koncentrationsförmågan och förmågan att vilja hitta på saker o inte bara ligga i sängen o vilja dö... Jag fick även gå till kurator, via vårdcentralen.
Lycka till!!
Ja, vårdcentralen är ett bra första steg :)
Ring till din egen läkare eller vårdcentralen och börja med att träffa någon :)
Medeciner sätts bara in om det anses finnas behov för det och om de är dålig på att informera dig om saker, ifall du skulle få medecin - Våga fråga!
Antideppresiva är inte direkt lyckopiller man bli glad av. Det är fölrst en period då det för många blir värre, sen stabiliseras det och då kan man ta tag i samtalstherapi eller andra metoder för att bekämpa deprissionen. Tabletterna är ingen bot, men det gör att du orkar ta tag i dig själv och gör att du slipper de här jättesvallningarna från bra till dåligt humör, vilket gör otroligt mycket!
Hoppas du får en bra kontakt på vårdcentralen!
men känns så konstigt att ringa till vårdcentralen, vad ska man säga liksom? ska man få träffa en vanlig läkare? tycker dte verkar så jobbigt och vet inte riktigt vad man ska säga plus att jag är rädd för att bryta ihop totalt med mina känslor helt exponerade och ska prata om dom...
Det är faktiskt det absolut svåraste steget ur en deprission, att faktiskt söka hjälp.
Man kan också be någon annan ringa, personalen ifrågasätter det ibland, det gjorde de när jag ringde åt min sambo, men det är bar aatt säga som det är: Att personen det gäller inte klarar av att ringa själv.
Jag gick till vår företagsläkare (vi har en läkare som kommer till jobbet 1 gång i veckan) och berättade ärligt om hur jag mådde; jag hade ångest och svårt att komma över ett dödsfall i familjen.
Jag fick först atarax att ta på kvällen (det är eg. en antihistamin men som har ångestdämpande som "biverkning"), men dem blev jag ganska trött/dåsig av, så de funkade inte att ta på dagen, men bra på kvällen när jag ville få bort ångesten för att kunna sova.
Fick en remiss till psykolog, och går ännu hos henne. Efter några gånger med henne frågade jag henne vad hon tyckte om min tanke om att få något mer ångestdämpande, och hon tyckte det absolut var värt att diskutera med läkare.
Ny tid till företagsläkaren som skrev ut en effektivare ångestdämpare i minsta möjliga dos, men dem tar jag bara när ångesten känns värst (eftersom det finns risk för beroende). Fick dem i maj, och har tagit kanske totalt 5 tabletter sedan dess. Min psykolog sa att det kan kännas bra att ha en förpackning tabletter hemma, så man VET att man får ner ångesten om det behövs. Denna vetskap i sig kan göra att man inte ens behöver tabletterna speciellt ofta.
Anti-depressiva tabletter behövde/behöver inte jag eftersom jag inte är deprimerad, jag drabbas "bara" av ångest ibland. Jag har inte panikångest eller så, men jag kan ha dagar då jag mår riktigt illa. Har länge haft en viss tendens till ångest, men aldrig vågat söka hjälp, av rädsla för hur jag skulle bemötas av läkaren (har vissa tankar om att jag måste ge en bild av att verka perfekt). Men som sagt, jag fick nog av att må illa och tog mig själv i kragen och bestälde tid. Läkaren var jätteförstående och snäll, och jag ångrar att jag inte sökt hjälp tidigare.
optimia - hur fungerar ångestdämpande medicin? det är alltså ingenting som ska tas regelbundet? Det är inte alls samma som depresionsmediciner antar jag då.
Är egentligen rädd för att ta medicin för att jag är rädd att komma totalt ur balans men som det är nu så är jag helt i obalans ändå. Det sista året har varit värst även om jag känt av det tillochfrån tidigare men nu klarar jag inte mer. Har fått atarax av läkare innan men somnar bara när jag tar det. Fick det utskrivet för att jag spänner mig så hela tiden, mycket av mina tankar/ ångest och fick svåra migränanfall varje vecka av det. Mitt psyke påverkar hela min kropp, har även ätit inderal mot min migrän tidigare just för att jag stressar upp mig så, det är egentligen en hjärtmedicin men med den i kroppen stressar inte hjärtat upp sig så.
Men usch, det är verkligen det första samtalet som känns värst, och att sedan gå dit och "prata".
Läkaren anpassar dosen för dig. Jag har såpass "lindrig" ångest att jag tar kanske ½-1 tablett 1-2 ggr per dag då det är som värst.
Har man svår ångest får man en högre dos som man tar tätare; vissa äter det som en "kur" under en bestämd tid. Det är viktigt att man håller kontakten med läkaren om man äter ångestdämpande kontinuerligt, detta för att man inte ska hålla på och mixtra med doseringen själv. Äter man det som en kur (jämför med antibiotika) ska man trappa upp och sedan trappa ner medicinen; därför är det bra att ha kontakt med sin läkare.
Jag tror att ångestdämpande och antidepressiva fungerar på lite olika sätt; antidepressiva börjar ju verka först efter ett tag, medan ångestdämpande fungerar genast. Jag tror att vissa patienter får äta ångestdämpande samtidigt som de inleder en behandling med antidepressiva, detta för att man tydligen kan må sämre i början när man inleder behandling med antidepressiva.
Jag har också migrän och den blir mycket sämre när jag går omkring och spänner mig och drar ihop alla muskler (som man ju gör när man har ångest).
Ångest är inget ovanligt eller skamligt. Var ärlig och berätta precis hur du mår för läkaren, så får du säkert hjälp. Berätta att du är orolig för medicinerna och att du vill att läkaren berättar så mycket som möjligt om tabletterna för dig.
Det värsta är att gå in i mottagningsrummet och verkligen låta fasaden falla och berätta precis hur man mår. Efter det kan det bara bli bättre. 
Min psykolog (inte psykiater, så hon skriver inte ut några mediciner) sa så klokt: har man brutit benet får man genast kryckor, men har man ångest/depression går man omkring och lider i tysthet.
Medicinerna botar ju inte ens negativa tankemönster, men de hjälper till när det blir som värst. Jag går som sagt hos psykolog och försöker lära mig varför jag tänker som jag gör, och hur jag ska tänka istället -- metoder för hur jag ska handskas med ångesten osv.
Lycka till!
Jag åt naturläkemedel ett tag för depression. Jag hade ganska mycket ångest och var mer därför jag tog dem. Det var johannesört som jag köpte i en hälsokostaffär. De fungerade riktigt bra, kändes som det fanns en gräns som gjorde att jag kunde må dåligt, men bara till en gräns.
Jag vågade inte gå till läkaren, vilket säkert är ett bättre allternativ. Men johannesört fungerade bra för mig
Jag har ätit ångestdämpande, har ätit en hel uppsjö av olika ångestdämpande hade svår ångest i tonåren av olika anledningar, men jag kände aldrig att medicinen gjorde något. Visst mådde jag bättre av vissa, men då var det oftast konstiga biverkningar, plus att det kändes så fejkat. Jag mådde ju inte bra, men när jag åt tabletterna så mådde jag bättre. Jag kände det lite som om jag var en knarkare, jag mådde dåligt, stoppade i mig en substans, och mådde bra igen. Slutade jag ta tabletterna så mådde jag dåligt igen. Så det kändes inget bra för mig, det kändes som om jag likagärna kunde ha tagit en flaska renat per dag. Så jag la ner detdär med medicin och körde den hårda vägen och tog tag i allt med hårdhandskarna istället
