Välkomna till Tivoli Empatia!

Gemma, jamen eller HUR! Men igår var där bara en -och nu är den död.

OMS, är du säker på att inställningen att du ska vara och är "Hon Som Fixar Precis Allt Och Minsann Inte Gnäller Som Alla Andra" kommer att hålla i längden? Jag har en del erfarnheter av att köra det racet, och det brukar komma en gräns som ofta är väldigt svår att klättra tillbaka över. Dessutom blir gärna andra människor lite mindre än de ska vara omkring en. Både i egen kapacitet och ansvar och dessutom tillåts de egentligen aldrig komma en till mötes och man är svår att hjälpa-för man är ju så stark där man står och slåss med allt man har.
Jag hör hur du sliter och kämpar och verkligen lägger ner din själ i din dotters liv, ditt arbete och resten av din tillvaro. Och det är nära till hands att säga "Oh, du är verkligen beundransvärd". Men så stannar det lite i munnen på mig, och jag undrar om jag inte ska vara rätt orolig istället? För jag har redan tidigare tänkt "oj oj, var är väggen?" när jag läst dina inlägg.
Hur mycket av ditt egenvärde lägger du i att du är duktig? Vad händer med dig om du inte är det längre?
Missförstå mig rätt. Det här lät kanske som kritik och gnat, men det är menat som omtanke på ett lite vidare plan. Och från en sida i tillvaron där jag själv vet hur illa det kan bli. Jag är kanske helt fel ute här, och isåfall, glöm vad jag sa.

En kram kan du behöva i varje fall-här har du: #== ==#

AM, fina lampor! Jag har också kristallpalner och drömmar för både här och där i huset, men det får vänta. (Som allt annat just nu och för evigt känns det som ibland)
Men, FÅR man hänga vanligaa lampor i våtutrymmen? Måste de inte var godkända och special på något vis? har jag redan undrat länge, efter att ha sett "alla" börja hänga kristallkronorna i "det nya vardagsrummet" som badrummet visst är.
I varje fall så är ju ettan Less medan tvåan är More, så det är ju bara frångan om hur all in du vill gå. Jag tycker petrolblå handdukar. Särskilt om du tar lampa nr två.
Fast å andra sidan kan du ju köpa set med svarta och vita med och ha att byta med. Det är kanske säkrast att ha många-hade du inte något besök som misstänks ha gjort något vidrigt i en av dina handdukar för ett tag sedan?

Mugglan, det är ju tydligen "mycket vanligt" bland kvinnor som A) fött barn  B) Passerat 40
att man får problem med sköldkörteln. Nu ska jag såklart inte hänvisa allt man kan uppleva till just det, bara för att jag själv fick inflammation, men faktum är att man bla kan känna sig oerhört varm-utan att kroppstempen stigit. Just sådär galet varm var det jag var. Bland många andra konstigheter, men dock. Så fortsätter det spöka, kan det ju vara värt att få blodprovet taget. Det är snabbt gjort (om man inte är svårstucken som jag dvs) Kan ju vara skönt att få en sådan sak utesluten iallafall.

Jag måste säga, att jag så här i backspegeln och med min nya kunskap, unrar varför man inte regelmässigt tar de proverna på alla mammor, helst flera ggr efter förlossningen. För jag undrar verkligen hur många "förlossningsdepressioner" som egentligen är sköldkörtelspökerier? Det är visst väldigt vanligt med feldiagnosen "depression", och man sopar nog gärna just nyförlösta kvinnors mående under "baby blues-filten" utan att närmare undersöka saken. Tror jag.

JAG MED! Mera ostar och knäckebröd till folket! Särskilt till mig!

Snorkfröken, idag var det roligt att vittja brevlådan! TACK!

-Hur mycket handlar du egentligen av sådana där cremer? för det var ju massor av prover. Eller de kanske skickar ett helt gäng åt gången? De kom välpassligt iallafall, för jag behöver handla nytt, men har noll pengar till det just nu. En välgärning.

OMS, bra att du sa nej! Visst vill man både prestera sitt bästa och utvecklas-men det gäller att hålla balansen och också att skilja på vad man gör och vem man är. Något jag verkligen själv fått öva på. Jag blir inte värdelös bara för att något jag gör inte lyckas eller för att jag inte klarade att leva upp till förväntningarna. Mina eller andras.

Att inte ha höga krav på andra, kan ju tolkas på många sätt. Man kan ju å ena sidan vara väldigt generös och tillåtande och ha plats för andras litenhet och misstag tex. men där kan också rymmas en slags överlägsenhet om man rannskar sig-dvs man förväntar sig lite eller inget av andra för att det ändå är bärsta att man gör det själv, eller att de inte kan lika mycket som man själv. Jag pratar alltså om egna reflektioner här och mönster som samtalats om bland människor jag mött under åren.
Vikten och värdet av att också kunna ta emot och inte bara ge, är en anna sida av samma mynt. Där har jag haft stora diskussioner och djupa samtal med bla min mamma.
Om man alltid alltid alltid ser till att bara man själv får ge, och är för stolt att ta emot, så blir man på ett vis rätt överlägsen och inte alls en jämlike, och helt omöjlig att någonsin hjälpa också.
Nu spinner jag bara vidare i mina tankar här. Jag menar alls inte dig, utan mer allmänna funderingar runt saker jag själv fått ta tag i och reflektera över.

Jag tror att den där duktigheten faktiskt ibland kan drabba andra, mer än vara dem till gagn om man tar baksidorna av den så att säga. Jag vet inte om någon fattar vad jag menar...

Vad skönt att det ens FINNS en ADHD-utbildning förresten!

Så, en bricka överfull med trumpetsvamp och kantareller igen, hunden långpromenerad i samma veva och jag själv på väg ut för en tur till, utan hund men med stavar. Sonen bjuden på middag hos en tjej i klassen (jättekul att han inte umgås helt ensidigt med killar)

OCH-Taddaaaa: jag har idag knäckt det tredje kilot på 18 dagar och är nu nere på den vikt jag hade när vi flyttade in här för exakt två år sedan. IVF-kilona är väck och jag kan lämna det bakom mig. Jag är SÅ glad, nöjd och stolt att jag tagit mig så långt som hit.  
I januari vägde jag 12,2 kg mer än idag.

Om 5,3 kg är jag inom min BMI-gräns för normalvikt. Då behöver jag inte känna att jag håller på att ta livet av mig genom överviktighet. Jag anar ljuset i tunneln.

PB´s bön: Käre gode Gud, gör så att hösten blir full av sådana här underbara dagar, så jag verkligen kan vara ute och gå många fler gånger innan det blir för snöigt eller blött i skogen. Amen

Lappis, babyshower? I Sverige? Det var ju...lite Hollywood, eller nå´t. Det har jag aldrig hört någon som haft so far.

Det där mailet tycker jag du ska anmäla till redaktionen, så de kan blockera den personen. Det går ju under spam, och dessutom kan sådana där mail vara virusgrejor har jag hört.

Tack Lappis!
Kram själv!
Ja, det är skillnad! Jag känner mig så lätt, både bokstavligen och om hjärtat. Fast jag vet att det är mycket kvar-både i kilon och med saker att lösa för att våra liv ska fungera bra.
Det är skört som attan, eftersom det är rätt tunga bitar som behöver falla på plats, men jag är ändå så himla glad över att se att jag åtminstone kommer åt rätt håll med NÅGONTING i tillvaron. Ekonomin är vid det här laget fullständigt under isen och det får man ju väldigt ont i magen av. Mycket mer än jag har lust att tänka på eller prata om. Men jag väljer att glädja mig åt det jag lyckas med och hitta energi i det. Annars måste man ju lägga sig ner och dö, och hur skulle det se ut?
Nä, det är bara att hålla ut och nöta på, så borde det väl finnas ett jobb även åt mig, en ekonomi som tillåter lite guldkant även för oss någon gång ibland och lite mer trygghet än att hoppas att det går ihop preciiis på håret månad efter månad.