Välkomna till Tivoli Empatia!

AM igen - jag har tyvärr inga bra hotelltips i Amsterdam. Företaget har bokat senaste gångerna jag var där (6 år sen ). Minns inte mycket alls av Amsterdam, förutom stora mässhallen, och en annorlunda kvällspromenad i red light-district.

Fast när jag var med pappa där i tonåren, så gjorde ju van Gogh (?)-museet intryck, vaxdockemuseet, och den indonesiska middagen.

Härligt med Amsterdam AM! Här känns det som eoner tills jag kommer att vara orka med en resa, har ett släktkalas om någon vecka att bevista och det skulle i vanliga fall kännas jättetrevligt och så, men nu funderar jag mest över hur vi ska ta oss dit och hem och hur det kommer att gå till där. K vill äta två timmar i sträck med större eller mindre mellanrum och det måste han ju få göra. Hm. Nu sovs det iaf och jag har slängt i mig en färdig felixpaj och duckar inför diverse sms med besökspropåer. Jag bryr mig knappt om hur jag ser ut och ser en promenad till affären som ett äventyr. Men det är väl lite annorlunda om någon månad kan jag tro? Jag kan säga att jag märker STOR skillnad på hur olika personer ser på besök. Ingen större skillnad på personer som har barn eller inte, mest stressad över mitt bebisamningsträsk blir jag förstås av dem som har små barn och som tycker att allt är möjligt att genomföra på en gång. Bah. Något av det bästa jag vet att göra när han faktiskt sover (och jag har lyckats äta och duscha) är ju att bara sitta och titta på honom. Inte att prata med någon annan. Så typisk man kan bli. *går till soffan för att betrakta underverket och slutar ordbajsandet för en stund*

Uäh för mollusker!!! Har inga bra tips hur man får bort dem, har aldrig heller haft några själv men ryst över kompisars berättelser om dem. (Så farligt kanske det iofs inte är egentligen)

Hattis - min första tid hemma bjöd vi bara hem de närmaste som jag stod ut med att visa mig halvnaken för. Jag orkade inte försöka få ihop amning med tröjor/skjortor/knappar o bhåar ibörjan, och slängde av mig allt för att inte dö stress-döden och få skrikbebis.

Ta den tid du vill att vara i er bubbla!

Hattis
Åh vad jag känner igen det där! Jag var inte anträffbar på telefon på flera månader, eller det är jag knappt nu heller förresten. Åka eller gå och handla var för mig ett omöjligt projekt (kändes det som) första HALVÅRET, sen började jag ta mig till affären... Andra mammor flängde runt på det ena och det andra, jag tog mig till BVC, och så småningom till babysimmet... inget annat. Men den "värsta" (eller bästa?) bebisbubbletiden passerade ändå rätt fort förbi, sett såhär några månader i efterhand.
Gör inte en massa saker för att du borde eller måste, är mitt råd! Tids nog hinner man nog göra en massa saker, men titta på en sovande spädis kan du bara göra nu. Kram!

Liten. min lilla erfarenhet av mollusker är att när de förefaller eskalera och bli irriterade så är de på väg att försvinna. (L har fortfarande en grop efter sin "modermollusk" trots att vi inte åtgärdade den på något sätt). Mollusker är ju smittsamma så har Mindre och Lilleman t ex badat tillsammans så är dte ju troligt att han blivit smittad

Det finns ett naturläkemedel som heter Thuja (i form av små sockerpärlor) som sägs hjälpa/bota.

Eller nä, vem lurar jag, för mig var det nog värsta snarare än bästa.

Här har vi också tonvis med äpplen som vi inte tar hand om alls... Jag har ingen som helst lust att göra något äppelmos eller annat, och inte tid heller. Men kanske kan lura maken att göra en liten äppelpaj till helgen innan alla äpplen är döda... Fast vänta nu, på lördag ska ju han på bröllop, usch för tråkig ensam kväll! På tal om det -

Liten
Jobbigt med bortrest make! Skickar över några kilo tålamod och energi!

Och nu tänkte jag berätta något - inte superintressant alls i och för sig - men ångrade mig av noja att bli avslöjad. Stängd tråd, vad tror ni om den idén?

AM - vi resonerade som så att eftersom det kan ta år att läka ut mollusker så blir lilleman smittad oavsett om de badar ihop eller ej. Så får han besvär så får han. Eller så blir det bara en enstaka.

Vi hoppas också att det är slutklämmen för Mindres del!

Hattis: ingen fara med att inte vilja ha besök - du känner dig själv bäst. Du kan ju svara lite lagon ärligt/artigt på sms:en (det är ju trots allt trevligt att folk vill komma och titta på K): "Just nu är jag/vi inne i en intensiv bebisbubbla men hör snart av mig/oss när jag/ vi är redo att möta världen igen! Då ser jag/vi fram emot att träffa er!"

Återigen vill jag bara påminna om att inte stänga ALLA ute HELA TIDEN - fast det tror jag väl inte att du gör. Farmor/farfar/mormor/morfar + ev syskon till dig och maken har kanske fått kika ...? Enligt min åsikt så föds ju barn  in i en hel gemenskap/"by"/släkt - inte bara till den närmaste familjen bestående av mamma och pappa.  Det bästa - tror jag - man kan göra är att bubbla på med bebisen i egen takt, men ibland bita ihop och sticka emellan med ett socialt besök. Det är dessutom väldigt roligt och bekräftande för modersrollen att presentera sin bebis för "nya" människor ... Det blir liksom än mer verkligt då att man blivit mamma (och pappa - om nu din man även han är inne i bebisbubblan).

Angående släktträffen så förstår jag att problemen kan verka oöverstigliga! Ät avståndet till kalaset tänkbart att klara av, m tenke på amningsintervall? Är det släkt du känner dig bekväm med (din släkt? hans släkt?) Finns det ett rum där bara du och K kan stänga in er och amma loss? Kan ni tänka er att göra ett snabbt sorti ifall allt skiter sig?  I såna fall tycker jag det kan vara bra att testa. Underbart roligt för släkten ju att få träffa den senaste medlemmen!