Det hade jag gärna velat kopiera först så jag fick sagt det jag ville till mina vänner.
Sweet: "För allt vad tygen håller." – I full fart, med all kraft. Tygen avser seldonen för en häst. Från tyskans; Was das Zeug hält. Känt i skrift sen 1675 i ett brev av ryttmästaren Magnus Gabriel Wilhelmsson
Jag tycker btw inte att det är något litet problem vare sig med jobbsituation eller huruvida man kan stanna där man vill bo!!! Båda delarna berör ens hela tillvaro på en mängd sätt och självklart behöver man visshet och lösningar på alla de delarna!
Jag tror faktiskt att man visst kan jämföra allas våra olika måenden och sorger och att orsakerna till att det ibland blir för mycket i tillvaron spelar mindre roll. Processerna påminner ändå om varandra och de olika faserna, känslotillstånden och hur man känner sig som mäniska har många likheter, även om vars och ens situation är unik liksom upplevelserna och erfarenheterna.
Jag tror också att det är oerhört svårt att finna sig i att se någon annan på själva bottenstadiet av "bryta ihop"(liksom att stå ut med att hamna där själv) det är väldigt lätt att man försöker "peppa" eller på olika sätt glömmer det här med tiden det faktiskt tar, både med själva brytandet och sedan sorgens/krisens bearbetning och vägen till dess att man har läkt. Jag återkommer ständigt till att vi lever i en så snabb värld och är vana vid att saker och ting går undan. Vi har svårt med sådant som måste följa hur naturen funtat oss, alltifrån väntan på plus, tiden en graviditet tar, småbarnstid med enformighet och trötthet, sorg och kris osv osv.
Själv försöker jag intala mig att "Det är inte farligt att vara ledsen. Det är inte farligt att känna ångest. Det är normala symtom på att hamna i vägskäl av den här typen. Ta det lugnt. Låt dig vara. Det kommer att gå över. Man måste inte bita ihop. Man är inte duktig för att man inte erkänner hur det är. Det är bra att du vågar möta dig själv där du är just nu och inte låtsas att allt är bara fint, då kommer du att kunna ta hand om det som behöver tas om hand och gå vidare hel och stark" och så vidare.
Tack alla som bryr sig om födelsedagar och hur jag mår! Jag sitter och spånar på hur jag ska göra med dagen och har en liten idé under bearbetning i min skalle. Vi får se hur det blir.
Pratade med mamma igår (för första gången sedan jag sist blev så arg på henne) och det var jätteskönt. Dels för att hon vet hur det är att må så här och att hon är min mamma och bryr sig och dessutom för att få känna att det inte är något groll mellan oss för att jag blev så arg.
September, grattis tjejen! Jag önskar så innerligt att det här ska gå bra nu och att jag småningom får skriva en hejjaramsa när du ska åka till förlossningen.
Lappis, trevlig resa!
Men herregud, vad var det mer då? Jag har en hjärna som ett såll...
OMS, TACK ska du ha för det du just skrev, och för att du inte skrev det du först tänkte skriva! 
Båda delar betyder mycket mer än jag kan säga.
Jag tror förresten att just om man till sin vanliga natur är en "doer" eller "lösningsorienterad" som Izzie skrev, eller en som kämpar och jobbar på att bygga sin tillvaro med ansvar och av alla krafter, så kan det just för den sakens skull bli så att när tillräckligt mycket skakar eller går sönder, felar eller misslyckas, så har man nära till hands att banka på sig själv, tappa luften eller helt enkelt sikten och inte veta vad man ska ta sig till när man inte längre bara kan "ta tag i saken och göra en plan"utan måste acceptera vissa saker som nya faktorer eller ta till sig att något inte går att ändra och så vidare.
Om man är till grunden pessimistiskt lagd och bara väntar sig det värsta och skit och elände, och tillbringar livet med att gnälla över alltings jävlighet, ja då kommer man ju aldrig att bli besviken på allvar, eftersom allt elände som drabbar en egentligen är rena bekräftelser på att livet är precis så som man tror-nämligen en enda jämmerdal där man själv drabbas av allt och allt alltid kan bli värre.
Man har alltså tagit ut hela skitkapitalet redan från början och kliver omkring i det jämt, så man får aldrig stor nog skillnad för att ramla ner från någon bergstopp, dit drömmare, visionärer och nyfikna klättrar och ibland råkar trilla ner ifrån.
Jag vill hellre leva mitt liv så, att jag vågar tro och hoppas och sedan ibland blir golvad av en rejäl smäll, tillbringar en tid i rehab och sedan blir redo för nya äventyr och mål, än att bara gegga runt i samma dypöl av "det är ändå ingen idé" hela livet. För satsar man riskerar man ju något. I det här fallet spelade jag med hela hjärtat och nu är det för tillfället lite medvetslöst efter kraschen kan man säga.
Efter ett tag vågar man kanske känna efter vad som bröts och vad som höll och kanske tom efter en tid titta sig i spegeln och se ifall man skrämmer slag på sig själv med alla blåtirorna.
Så, nu har jag planerat nyårsmat och presenterat för sambon hur jag vill fira min födelsedag. Det tog lite tid, eftersom han först var tvungen att komma hem och bete sig som en ilsken idiot bara för att han som vanligt vantrivs på jobbet och tycker livet är skit och utan ljuspunkter-dessutom var han tvungen att säga "ja kärleken är kanske slut" också när jag sa att jag inte precis kan påstå att jag märker att han älskar mig Det var en jättebra sak att kläcka ur sig "för att testa tankarna högt och resonera". Dumma dumma man!
Nåväl, nu har han visst resonerat sig fram till att det inte alls är så och inte alls är slut utan bara jävligt jobbigt. Och hans självförtroende och botten och trött och rädd och -jaja jag förståååår! Vet ni vad, att ibland tror jag min värsta black om foten är att jag jämt förstår allt och alla så jävla bra. OCH bryr mig dessutom. Det vore förbaskat mycket simplare att bara fatta det man själv vill och skita i hur andra har det och vägra se det från mer än ett håll. Och dessutom göra det mesta så som det passar en själv, alldeles utan hänsyn och helt oavsett vad andra kan tänkas känna.
Iallafall så blir det nog både god nyårsmat och en bra födelsedagshelg-OM sambon lyckas byta bort sitt jobbpass på fredagen vill säga. Kan ni vänligen hålla en tumme för det? 
Men Klockarbol! 
Vilken jäkla otur!
Piggelin, du får gärna hysta hit recept på både marmelad och apelintryffel! Jag orkar rulla kladdkulor! 
Jaha, och när jag nu läste vad Helipanzer har fått för besked om lilla Elise i andra tråden och att det finns ytterligare ett förfärligt syndrom jag inte ens visste om, ja då bleknar faktiskt det mesta jag hört hittills. Jag vill bli liten, okunnig och ha tillbaka naivitetens oskuld igen tack så mycket var beställer man?
bara naiva små, oskyldiga, klarögda och rosenkindade sedan, så långt ögat når.
