Välkomna till Tivoli Empatia!

Fartygsvärd på en finlandsbåt,dvs ett väktarjobmed lite annat ansvar och vidare funktion. En vecka ombord, en vecka ledigt rullande. Inte precis något drömscenario, men alternativet att han ska vara kvar där han är nu är helt ohållbart. Jag hoppas han får det eftersom jag inte vet hur han ska hålla modet uppe vid fler nej nu. Hans sjävlkänsla börjar ta rejält med stryk och det behöver vi inte i vårt läge. Så hellre får han ta det och köra så medan han letar anat än att se honom så olycklig som han är nu.

Nä, något "tillbaka" känns inte som vi har i vår tillvaro. Det måste bara finnas ett fungerande "framåt", eftersom ingen av oss har något att återvända till någonstans. Hur vi än skulle göra så vore nya beslut en ny nystart. Inget som lockar alls. Vi vill gärna tro att vi har en framtid här och att vårt hus var rätt beslut. Vi saknar heller inte "då" men behöver lite mer ljus och framgång i vårt "nu" för att det ska kännas lite mindre kämpigt. vem var det som pratade om livets tre ben? Tinga? Vare sig jag eller sambon har jobb-benet att stå på och "familj" blev ju inte som vi ville. Det är lite lätt vingligt då i sina stunder.

Just nu är jag mest skitorolig för att det snöar nå´t så in i baljan och han ska köra både fram och tillbaka imorgon, över 70 mil.

Mer ego: Jag har i eftermiddag skrikit åt min mamma i telefon så jag fick ont i halsen. FAN vad man kan bli less på att hamna i kläm mellan människor som borde prata med varandra själva istället för att älta med MIG hela tiden. *galen* När jag VET att hon helt misstolkat en massa saker och att den andra personen har lika stor anledning att vara ledsen som mamma. Men det ska ju inte JAG reda ut. Skit! Ibland vore det enklare utan släkt och att bara ha vänner! I vanliga fall brukar jag lyssna och typ försöka peka på olika sidor av saken. nu orkar jag  inte det så jag fick spelet. Fy vad slut man blir av familjetjafs! Särskilt när det är helt onödigt och folk sitter och lipar helt utan att det alls är någon som menat så. Tack och lov att jag inte firar årets jul i den smeten. Bah!

Bara för det har jag inte alls gjort det jag hade tänkt.

Snaily, jag kan personligen inte ens förstå VEM som har lurat i någon att man skulle gå omkring hemma sprudlande lycklig den första tiden? Eller någon tid? Däremot är det -tycker jag- rätt vanligt med missnöjda gravida som är arga på att "alla bara drar skräckhistorier" både om förlossingar och småarnstid. Det fok berättar är väl ofta sina egna erfarenheter, och utifrån de berättelser jag fick hjar jag aldrig haft anlednig att vara förvånad över att det känns PRECIS som du beskriver.

Hallå, kvinna, du är helt nyförlöst, du sover inte, allt är helt nytt med att ha en liten Yngla i hemmet,hormonerna sprutar och tårarna med-det är NU det är "baby-bluestime". Du är alldeles normal! Det du upplever nu är helt omvälvande, var snäll mot dig och låt dig bara vara! Ta en timme och dag och natt i taget. Det räcker. Du är där, det är allt hon behöver. Hur du känner dig i det hela spelar henne faktiskt mindre roll, helt ego som hon är. Alltså behöver du inte pressa fram något du inte ekänner, eller skämmas över något du faktiskt känner. Du är inte ensam! Vi vet precis hur det är. *stor kram*

Lappis, ja ifall han får jobbet så blir det pendling. OCH han kommer att befinna sig ute på sjön, vilket känns sådär när Estonia-tankarna kommer över mig, men eftersom jag backar upp honom i det om han får det och vill ta det, så fattar ni ju lite HUR jäkla ilal han mår på sitt nuvarande arbete. Han får hellre vara hemma varanann vecka och vara någorlunda nöjd, än hemma hela tiden och må skit.
Fast bäst vore ju om han fick ett jobb han trivs med här förstås. Men det kommer kanske, hoppas vi.

Ore, ja om det ändå vore så att de grälade känner jag. men nej, de pratar inte med varandra alls om saken, utan berättar för MIG hur de sitter och mår. Särskilt mamma då. Och så vet jag hela storyn från bådas perspektiv och har  under lååång tid nu sagt "men sådär vet jag att det inte är menat och hon känner på ett halt annat sätt än du, men jag vill inte bli indragen i det här, PRATA med varandra och lös saken"
Så den som blev galen och grälade igår, var jag och jag skrek som fan och svor och var helt ifrån mig, för att jag som jag mår nu bara inte orkar mer. Och dessutom så har mamma en fenomenal förmåga att ömkligt prata om hur utafnör och ensam hon känner sig som om det vore ALLA hennes tre barn som det är spänt med, och inte bara ett. Vilket sårar mig, då vi verkligen inte uteslutit henne på något vis. Istället fattar hon egna beslut utifrån hur hon sitter och tolkar saker och sedan är hon skitledsen trots att valen varit hennes egna. Det är helt sanslöst och själkritiken är noll. För vore hon lite objektiv så skulle hon inse att det kanske finns saker som hon själv säger som gör ont i andra. Som att hon inte gillar hur min syster tar hand om sina barn, eller hur henns nya kille är och blabla bla...

Åh vad slut man blir av sådant där! Nä, jag vägrar låta mig belastas med vare sig allt pratbehovet eller att dras med i skuld.

Klockarbol, för det första: nästa gång du sitter vaken så dags, sms mig då om du vill, för jag är nämligen förmodligen också sannolikt vaken, men har kanske stängt av datorn. Prata i telefon, eller slå på datorn och maila, whatever....

Svärmorsgrejen  var ju verkligen vad du behövde just nu. Verkligen. *ironin dryper*

Jag hade samma inställning till livet som du den där första tiden. Det var verkligen bara amma, byta blöja och försöka sanera sig själv någon gång emellanåt. Jag minns inte ens särskilt mycket från den tiden. Det var ett töcken. Jag höll heller inte på och funderade något viare över om jag borde göra si eller så för att åstadkomma något som helst. Han åt han sket han sov och så höll det på i flera månader och bara jag fick vara ifred var jag ganska lugn har jag för mig. Jag tror inte jag vare sig hade väntat mig något annat, eller orkade fundera så mycket. Min ångest visade sig istället när det kom till att folk ville ha oss att komma och hälsa på och runt sådant som att gå till mammagruppen (vilket var vilkorat från vårdens sida för attt jag skulle få vara sjukskriven) Men det hänger ju tydligt ihop med att jag hade mycketliten orka med och för andra människor iochmed in depression. Sömnbrist gör inte sådant bättre.

För övrigt har AM idag skrivit på pricken mina tankar både runt trots, första småbarnstiden och att få ventliera sina känslor inom rimliga gränser. *skriver under rakt av*

Och allt annat jag tänkte medan jag läste har jag redan glömt.

Bra skrivet i den där länken AM!

Snigel, jag vet ju inte vad du tidigare tänkt att Baby Blues skulle innebära, eller vad du lägger i innebörden "lite baby blues" nu heller, men det du hittills beskrivit tycker jag inte alls låter som någor annat än just precis den där Baby Bluesen, som verkar överraska så många, just av de skäl som beskrivs i AM´s länk. Det är ju jättetidigt än och jag tror ärligt talat det är en rätt rejäl chock för ganska många att känna som de gör i början.

Men det är klart att det är jättebra att ni tar kontakt med BM, du ska ju ha allt stöd du kan få och har ni talats vid redan nu tidigt, så har de ju koll ifall du kommer att känna att du behöver mer hjälp.

Kom ihåg att du för bara några dagar sedan gjorde ett jättejobb som kroppen inte alls hunnit hämta sig från än (märk väl att när min mamma var i barnafödandetagen, så var det en vecka på BB som gällde, punkt slut, för  det var självklart att man skulle VILA. Det absolut enda man gjorde då var att amma, all mat serverades, blöjor och allt annat sköttes av personalen. Det kanske inte är meningen att man ska orka så förbannat mycket?)
Utöver det har en annan liten person lagt beslag på samma kropp som egentligen behöver vila, för att själv få mat och växa. Nära vill hon ju vara med, eftersom det är det närmsta hon kan komma. Sammanhängadne sömn är basen för välmående för de flesta. Det är ett primärbehov. Du får ingen sådan just nu.
Jag tycker inte det är det minsta underligt eller ens så värst oroande att du måsr som du gör just nu. Även om jag hoppas det snabbt går över eftersom jag unnar dig att må toppenbra och njuuuta. Tillåt dig att bra finnas, existera och vara i töcknet, du måste ingenting annat än bara finnas.

Det enda du verkligen behöver se till, är att du äter något. Se till att maken handlar hem frukt och sådant som är lätt att få i sig medan du ammar. Be honom mixa ihop en kanna med Smoothie som du enkelt kan hälla upp och bara dricka, så du får i dig något även om det inte är något lagat. En laddning hemkokad risgrynsgröt kanske han kan få ihop? Så kan du värma på en klutt när tillfälle ges. Nyponsoppa, Blåbärssoppa och annat lättdrucket. Honung i the och på mackor. Honung kickar faktiskt igång systemet rätt bra.

Skickar en massa massa kramar!

EGO långt utöver det tillåtna, scrolla bäst ni vill:

Ibland hatar jag mannen jag lever med. Med eftertryck och alla fula ord jag kan, högt ensam hemma i det stora huset kan man skrika dem.
Det är tillexempel sådana gånger, som när jag går upp på övervåningen för att torka golven, bädda i ordning rummet pappa ska sova i när han kommer ikväll, och fixa det sista så det faktiskt är städat och ganska fint däruppe.
För igår dammsög ju sambon hela huset så det skulle vara klart för mig att ta resten.

Men jag undrar var exakt han egentligen dammsög?
För det ÄR verkligen VERKLIGEN inte dammsuget. Definitivt inte så det går att torka golven och sannerligen ingenstans där man hade behövt dra ut tex ett databord för att komma åt alla grejor som rasat ner därbakom och sålunda sedan avlägsna dammkorvarna under grejorna och sladdarna. Jag vet att folk inte tror mig för "det är ju lite olika hur petig man är"men jag lovar att ingen av er skulle kunna visa mig var det faktiskt är han har städat. Det syns ingen skillnad. Beklagansvärt nog.

Jag är fullt medveten om att jag överreagerar å det grövsta och att det säkert inte är så farligt, men jag blir GALEN och så jävla skitförbannad när det JÄMT är så här så fort jag ska göra min del av städningen. Han KAN för helvete inte dammsuga-eller städa i övrigt heller för den delen. Jag VILL inte behöva jaga efter och kolla att det är gjort. Jag VILL inte tjata och jag vill verkligen inte behöva göra om hela skiten efter honom. Nu har jag bara att välja: storstäda hela huset ensam och göra om all dammsugning om jag vill att det ska stå bäddat och fint till pappa och vi ska slippa dammsugarhelvetets dån under kvällen. ELLER göra fint här nere och när pappa och sambon kommr hem så får sambon gå upp och ta om pappas rum och resten däruppe medan jag fixar maten och appa får inte gå upp förrän efteråt.

HUR kan det vara så jävla svårt att städa tills det faktiskt blir RENT?

Och vad blir det nu med den lugna fridfulla myskväll jag hade planerat då vi skulle fika, klä granen med ljusslingan och lite sådant i all hemtrevlighet? AAAAAAH!

Som sagt. Detta är ett utbrott. Jag är helt medveten om att merparten av jordens kvinnor bara skulle städat allt själva från början och dessutom tycker att jag borde vara tacksam att han ens försöker.

Är det nu man ringer den där Rut?

/den otacksamma jäveln med "Bitch" lysande i pannan i neonskrift.

Det var ju tur att det gick att garva åt eländet. Jag vill inte sänka hela tråden.
Argast är jag för att det verkligen bara var EN enda sak han behövde göra, allt annat skulle jag ta nu. Från att städa kylen och torka skåpsluckorna till att vika tvätt, torka golv och plocka undan prylar, stryka dukar, plantera hyacintgruppen and so on and on.
Vattna granen skulle jag aldrig ens inbilla mig att han skulle tänka på att man måste.

Nä, jag får helt enkelt svälja att jag nu inte kan visa pappa upp till hans rum när han kommer -en sak som min sambo själv tycker hör till när man ska ha gäster, att de ska få bli visade vart de ska bo och plocka in sina grejer där. Nu blir det inte så och det är HANS fel. Och istället för att umgås får han städa.
Jag måste ta nedervåningen iallafall, så det är klart, men ÅH vad jag tappar mitt humör när det jämt ska bli så här! Jag tyckte jag var lugn och i ganska hyfsad fas för att vara i mitt läge. Jag fixar sådana här saker oerhört dåligt när allt är så himla skört redan som det är.

Piggelin, klart att du ska komma! Om du törs för mitt galna humör!
 

Taget!

Åååh vad roligt det ska bli!

Jodå, han gick omkring hör i en evighet med åbäket dånandes bakom sig. Han bara skiter i detaljer som att dra ut saker för att komma åt och trösklar och hörn är inte så noga och i övrigt kan man fösa mer än suga. Och mattorna? Nää, dem har jag inte dammsugit.
Kuddarna i soffan? Va?

Iallafall så får pappas grejor stå i hallen tills far i det här huset har burit upp dammsugaren och gjort om det rummet och tv-rummet. Därmed punkt. Han ska också komma ner och tala om att han inser att där fanns saker kvar att suga upp och medge att jag inte "gnatar om ingenting". För skulle jag städat det där nu, då är ju "bevisen undanröjda". Nedervåningen är nu färdig, så pappa kan vara härnere med mig så länge. Sedan får jag väl gå upp och bädda medan de gör kaffe på maten eller något.

Men själva GREJEN, att man inte ska kunna lita på att en sak är gjord, vilken sak det än är gör mig helt rabiat.

Nu ska jag gå ut och piska våra soffkuddar i snön. Det är dåligt för min ledvärk, men förhoppningsvis bra för att få ut lite aggressioner.