Välkomna till Tivoli Empatia!

Lappis, jag vet inte. Jag vet inte alls vad jag skulle vilja göra eller vad det skulle vara för något. Jag har liksom noll ork. För mig är det en lyckad dag ifall jag har sovit något alls och därmed orkar stiga upp och ifall jag kan koncentrera mig en hel film eller får ihop lite mat typ. Dessutom är själva huvudgrejen att jag är ledsen att jag är ledsen om du förstår, så att det inte får vara som det ska vara när man ska fira. Och att jag egentligen bara ser det där 40 som ett hån och en dörr som går igen, fast det egentligen är ett tillfälle då folk faktiskt firar.
Jag både vill fira och bli firad och ihågkommen, samtidigt som jag bara hatar att redan gått alla de här åren och att jag inte alls är där jag ville med mitt liv. Och alltså INTE tycker att de tär något att fira.Det suger så fett och absolut ingenting jag gör kommer att kunna skyla över att jag helt enklet inte klarar av att fira och vara normal som alla andra, med fest och umgänge, och inte att det inte finns pengar till resor eller andra sätt att fira på istället, heller. Det låter så fesigt banalt, men jag är faktiskt skitledsen, för hur jag än tänkt mig min 40-årsdag så var det inte inte så här. Sambon jobbar-såklart-och jag kommer att sitta här, precis som alla andra dagar, och ha ångest över att jag inte är nöjd och tacksam.

Lappis, ja jag hoppas att jag kommer till det där vändandet snart. Det är ju iofs inte så många veckor sedan läkaren talade om fakta, så jag borde väl kanske ge mig själv lite plats och inte få panik för att jag inte redan är redo för allt annat livet har att erbjuda.
Just nu sitter jag verkligen bara med ett enda stort "Jaha. Nähä. Inte det nej. Men vad då?" och har ingen som helst aning om vad jag ska göra med det här livet. Det är en ganska tom känsla att ha inom sig medan dagarna kommer och går. Nu är julen avklarad. Min födelsedag kommer att komma och gå den med, det är bara extra påtagligt då, att jag inte är mig själv och inte är glad. 
Jag har alltid rest mig förr, så det lär jag ju göra igen, men jag önskar att allt inte bara vore en dimma framåt, utan att jag kunde se något ta form där famme.
Jag kan ju inte göra en ny strategi för att få det jag egentligen längtar efter. Eftersom det nu är slut på möjligheter. Jag måste alltså göra något helt annat-som jag inte alls längtar efter, men som verkar vettigt. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men det lär väl visa sig.

Lappis, det är det där med att försöka som inte funkar så bra. Jag gör det. Försöker alltså. Men det handlar om mycket mer basala saker. Och jag ÄR glad för det jag har. Det är inte det detta handlar om. Alls faktiskt. Isåfall borde jag haft mig en fet smäll allvarligt talat. Vilket förresten isåfall gäller precis varenda en av oss i vårt relativt sett välmående och nöd-befriade liv. Folk lever med och överlever hundrafalt värre saker än någon av oss ens snuddar vid, världen över. Men det spelar ju ingen roll alls för den enskilde.
Det handlar om sorg och krisreaktion och att det ibland tippar över i depression för somliga av oss. Just det där, att jag ju ändå har så mycket annat att vara glad åt så jag borde skärpa mig, hör jag inom mig hela tiden att säkert alla andra tycker. Men det hjälper mig inte i min sorg och min vilsenhet att jag har mitt övriga liv, mer än att jag försöker hålla mig i det som formar min fasta tillvaro. Dvs sambo och son och hus.
Sambon känns heller inte alls alltid så självklar att jag har, när han inte förstår och jag tvivlar på vår framtid. Det vore ju underbart om jag vore 100% trygg i det, men som det slet på oss och som vi kämpade förra vändan...nej, jag är livrädd att det brister och allt går åt helvete. Då har jag inte bara blivit blåst på det jag drömde utan varit för oduglig för att klara att behålla det jag har. Eller kanske aldrig hade. Vad vet jag, Jag vet ju ingenting...

Hussituationen är dessutom fortfarande så pass ny i kombination med ort, arbetsmarknad och allt annat att det snarast blir en faktor "gjorde vi rätt som valde det här, vad ska vi med alla de här rummen till när där aldrig blir någon barnlek mer" och så vinglar även det benet på den där pallen som någon pratade om.

Det jag känner händer för mig nu, är att hela jag måste nyorientera mig på något helt annat än vad min plan och mina mål hittills varit. Jag vet ingenting om någonting alls. Jag har ingen aning om vad jag kommer att jobba med eller vad som ska rymmas för visioner för livet för övrigt.
Det handlar inte bara om en graviditet eller ej, utan hur hela livet skulle bli för min del och vad det hittills blivit. Att göra avslut när det gäller hur många barn jag hade hoppats på är dock en enorm sak i mitt hjärta och det påverkar alla andra målbilder och tankegångar också.
Jag vet inte vad jag gör här på planeten eller varför och hur det ska bli. Och jag kan inte se att jag har åstadkommit något som helst med mitt liv så här långt och att jag inte tränar är bara ännu en sak av allt jag skäms över att jag inte har karaktär nog för så att jag inte bara är olycklig, utan dessutom fet och olycklig.

Alla de här sakerna är symtom som inte går att skärpa sig ifrån eller rycka upp sig ur, utan det är ett jobb och en process som ligger framför som är allt annat än en lek och det går inte att prestera sig ur det heller. Man får åka med och medvetet bara bestämma att det är värt att finnas, att det kommer att vända, att det inte är som det känns och att jag också förtjänar en plats på jorden och i tillvaron. Men det är förbannat svårt och man tror inte så värst helhjärtat på sig själv hela tiden.

Det enda som inte vinglar inom mig just nu, är vissheten om att jag älskar min son mer än något annat. Och när jag känner hur dåligt jag orkar ge honom allt han är värd, så blir det olidligt smärtsamt. När han säger "mamma, du vet väl att du är den bästa mamman i hela världen" då går mitt hjärta i tusen miljoner bitar och jag får gå ner i källaren och lägga i ved, så han inte ser hur jag gråter.

Jag vet inte varför jag försöker förklara det här, när jag vet att det inte går. Det låter bara som gnäll, när jag egentligen önskar att det gick att fatta utan att man varit här och en desperat längtan att inte verka så jävla patetisk och självupptagen. Ursäkta. Jag ska försöka bespara er andra det framöver.

Mugglan, jag fyller den 7/1. Och jag brukar vara bra på att hjälpa på traven, vis av erfarenheten att det annars icke blir något alls. Just nu hade jag dock behövt alla synlig och möjliga små omsorger min sambo kunde tänkas komma på. Min son är i de avseendet helt fantasktisk. Vilket bara gör sambons initiativlöshet ännu mer synlig.
Men sedan är det ju dessutom så, att jag själv är så opålitligt i hur jag mår, att jag inte alls kan veta att det blir trevligt för att vi råkar vara på restaurang eller spa eller vad som helst. Jag är ju likosm inte riktigt med mig själv så att säga, utan jag lyser med min egen frånvaro fast jag ändå måste finnas om det är någon som ens fattar vad jag försöker mena. Att man är i sig själv men inte är där. Det är hemskt. Och får man då en ångestattack helt plötsligt, så finns det ingenstans att ta vägen eller något sätt att dölja det om man är bland folk. Så man bli rädd för att gå ut.

Klockarbol, tack gode Gud att jag inte är ensam om att ha mått så här. Det hjälper faktiskt att veta det. Och att känna att någon faktiskt fattar och (kanske) inte tycker att man är av för klent virke. Och (kanske) faktiskt tror på att mig och att jag kommer igen.

Nu måste jag snyta mig för all snorgråt.

Snorkis, fy fan för den tid du måste igenom nu innan du når fram bortom rädslan och all vånda! Det finns ju verkligen ingen genväg eller något annat sätt. En graviditet är så lång och väntan omöjlig att kringgå, punkt slut. Jag önskar dig verkligen vårdpersonal längs vägen som du får känna att det klickar med. Det betyder så mycket. Vilken vecka är du förresten i nu?

Jag har remiss till en psykolog, men den skcikades ju precis innan jul, så med alla helger och allt, så tar det lite tid. Jag är väl så att säga mitt i brytet kan man väl anta. Och tja, det är kanske lika bra att bryta ihop ordentligt då, när man ändå håller på menar jag. Så kanske jag kan vara normal i tio år till sedan, tills nästa livskris...När´å, det får vi väl inte hoppas, men som Mugglan sa: man behöver ju samtalskontakten för att högt sortera sker själv och själv komma vidare. Att de skulle sitta ohch ge lösningar tror jag är en myt, det är inte så de ska jobba. Ingen annan kan lösa ens egna grejor. Men får man lämpa av en del när det är för tungt, så kan ju vägen bli lite lättare att gå. Sedan hopas jag även för egen del att det visar sig vara en psykolog jag kan känna funkar att prata med. DET är definitivt inte säkert.

Mugglan, jo det är en balansgång det där. Värst är det när man själv verkligen verkligen vill att "NU SKA det unka och vara trevligt" för då blir det så lätt precis total pannkaka av allt. Annars kan det mycket väl vara rätt bra ändå. Tyvärr är det svårt att planera, utan man får mer ta det dag för dag, eftersom det är omöjligt att veta statusen förrän man väl vkanar den dagen. och är det planerat så är det lätt att natten innan blir sömnlös av ångest inför att man "nog inte kommer att klara av att ha trevligt" och så blir det rundgång.

Exempel: imorgon är det julafton, då vill jag var pigg och glad och inte börja gråta och inte bryta ihop och inte få spelet när jag inte orkar med ndra människor(läs släkten).
Alltså går det definitivit inte att sova och utifrån att man är totalt trasig av trötthet, har försovit sig och ingen heller fattade att man behövde väckas i kombo med att ingen annan inser hur lång tid allt tar med att fixa i köket osv, så blir det stresspåslag, besvikelse och så kommer paniken som ett brev på posten, sedan sorgen över att det aldrig kan få funka och vara bra och så självföraktet, otillräckligheten..rulla rulla rulla snöboll.

En vanlig trälig måndag spelar det ingen roll ifall jag sovit eller om jag är vidare munter, mer än att jag behöver räcka till för lite normala saker för sonen. På julafton, födelsedagar och annat så märks det mycket mer.

Snorkis, Tack för att du delar med dig av din berättelse till oss! Det är för alltid ofattbart det ni behövde vara med om.

Apropå bearbetning och samtal; kommer du att få nogot samtalsstöd typ aurora eller har du din psykolog kvar eller hur hjälper de dig genom den här tiden och förbereder dig för förlossning och så nu utöver att du har öppen dörr för kontroller?

Snorkis, ja det borde han tagit upp tycker jag! herregud, oavsett vilken förlossningsväg, så lär du ju behöva stöd på vägen dit! Bra att du har psykotanten kvar!

Porchez och Trebarnsmor, TACK!