Välkomna till Tivoli Empatia!

Lappis förresten, hur går det i kön? Jag är så dåligt ikappläst numera och har kanske missat någon framgång.

Stampe *stamp stamp* sätter ner foten, och huliganerna flyr.

Vickan, vaddå, har du kräkts på jobbet?

Vickan, på så vis. ja det är lätt att dra iväg tidigare än man borde till jobbet. Man känner sig ju lätt lite piggare hemma än när man väl ska igång på jobbet. Då brukar man känna just sådär. En vän till mig brukade alltid säga "man ska vara hemma tills man känner sig helt frisk. Sedan ska man vara hemma en dag till. Ingen har gldje av att man sprider sina baciller"

Fast det brukar funka förbaskat dåligt på sådana småföretag där jag jobbat. När en annan person blir ensam och får slita röv eller man helt enkelt får stänga ifall just jag är borta. Då går man-dumt nog-och jobbar ändå.

 

Lappis!  Nummer 37! SHIT! Det är en hel MASSA nummer mer än jag hade sett! Guu vad spännande!

Lappis igen, här kommer en helt förfärlig fråga. Eller, orsaken till den är förfärlig:
Finns det adoptionsköer till Japan? Dvs kan man utomlands ifrån adoptera därifrån? Och borde det kunna innebära att folk flyttar till den kön så ni kommer framåt? Bara för att där måste ha blivit massor av barn föräldralösa tänkte jag, fasansfullt nog.

Lappis, nä, jag förstår hela grejen med tex Haiti. Men OM det hade funnits avtal redan, med just de länderna och något land som "slåss om samma barn" så att säga, så hade det ju alltså kunnat påverka er kösituation.

Usch! att ens fundera hit och dit med sådant här känns helt barockt!
Men det är ju de facto helt sonika så, att någons frånvaro eller oförmåga rent biologiskt, innebär någon annans moderskap. Just när det gäller adoption.

Men både i japan och Haiti, med så många döda, borde det vara tufft att hitta hem åt alla föräldralösa kan man ju föreställa sig. Eller så öppnar sig folks hjärtan på oanade sätt just vid sådana katastrofer.

Själv blev jag alldeles vansinnig häromveckan när fallet med de två barnen som skulle utvisas ensamma till ett lande den ena av dem aldrig ens sett och ett språk de aldrig talat. Då satt jag vid TV´n och skrek "man vad fan! De kan bo HÄR i vårt hus, det finns amssor av plats! Varför bor de ens på barnhem!! och utvisa dem? vad ÄR det frågan om?" Fast sedan fick de ju stanna. Helt sinnerubbat, att utvisa ensamma små barn till andra länder. *blir galen*

Lappis igen, jodu. jag vet vad du pratar om.

Jag vet ett par...

Here we go again....

..och DÅ, när de hade gett upp och bara inte TÄNKTE så mycket, så kroppen kunde ställa in sig själv...

Inte slåss! Inte skrika! Inte gå därifrån...

...DÅ blev hon GRAVID! Och sedan blev hon det igen! Tänk på det!

Få se nu, var det inte INTE tänka på att det kanske eventuellt ändå skulle kunna hända, vi skulle göra?
Eller ska jag tänka på att inte tänka på det, så att jag kan tänka att det nog ändå inte ÄR försent, fast jag ger upp men ändå inte, så att kroppen kan sköta sig själv utan min hjärnstress? Så att jag har tänkt rätt, men inte alls. Fast ändå på ett rätt och rikgit sätt.

BAH!

Nå, för just din del, så märks det verkligen att du förbereder dig för att bli mamma och att det här är din (er) väg. På det allra mest fulländade vis det är möjligt och helt bortom alla försök och en helt anna del av er resa. Den som bär framåt. Med allt det svåra bakom och i historien.

Det är härligt att se!

Själv måste jag acceptera att där är ett stort hål och ett tomrum. Att det helt enkelt inte alls blev som jag ville och att det jag trodde var en början, i själva verket var det som blev. Det blir inga fler bebisar och de namn jag bär vid mitt hjärta får jag sakna alldelels ensam, för ingen annan vet om dem och ingen annan skulle begripa hur de fattas mig. De har inga gravar och den enda påminnelsen är kanske de lådor med de allra minsta små kläder jag sparat, skymtar i ett skåp. Kanske om folk såg dem, skulle de snudda vid att Någon skulle haft dem och därför finns de kvar. Jag förmår absolut inte ge dem till någon. De ligger där, med både alla minnen av sonen som bar dem, och så påtagligt befintliga och redo för dem som aldrig kom. Tillochmed mina bröstvärmare hittade jag häromsistens.  Men också mitt liv fortsätter ju ändå. Helt oavsett vad andra begriper och inte. Och det där hålet får väl småningom fyllas med andra drömmar och mål. Längtan efter andra saker i livet. jag vet bara inte vad än.

Jag tror på riktigt att de allra flesta som kläcker helt fel saker, gör det av den enkla anledningen att de, när de hör om ens öde eller problem, så förtvivlat gärna vill säga något som gör det bättre och ger hopp.
 
Kanske främst för att de själva inte står ut med att möta det ordlöst smärtsamma i andras liv och ögon. Andras djupare angelägenheter skräms och skaver och framkallar egen ångest på något vis. Här i vår "alla ska vara så lyckade-värld". Så man säger något peppigt som bara faller platt, eller i värsta fall tar väldigt illa. Och kanske hör man sig själv och hur tomt det ekar, det där man sa. eller inte. Helt beroende på analytisk förmåga och känslomässig fine tuning så att säga. Men menar någonstans bland palttityderna väl.

"Man" är säkert jag själv ibland, när jag vill trösta eller peppa, fast den andra bara vill få berätta hur det är, rakt upp och ner.
men jag försöker verkligen, verkligen tänka mig för. Hur pratsam jag nu än råkar vara.

Verkligen! Jag såg en liten slutsnutt av någon dokumentär igår, där de filmade och meddelade "titta, nu har vårt barn kommit" och så höll mamman upp sin dotter, som skrattade mot henne. Det var också ett asiatiskt barn och där satt man med tårar fulla ögonen och tänkte "snart blir det Lappis, snart snart..." baaa!

Förresten lär det bölas rätt friskt den dagen vi får veta att Leffelina är här också, för den delen.

Kolla! : www.brollopstorget.se/Forum-1-86/m3944746.htm...

Sådana här galna projekt gillar jag!

Kanske ska någon här i tråden hysa Andrew en natt längs hans resa?
han springer tyvärr helt fel väg för att ha någon nytta av mig och min familj, men kanske någon annan trådis tycker det vore kul?