Tinga, det går sisådär får jag väl konstatera. Det beror väl på flera saker.En del i det hela är att planen och uppllägget som gjordes först, ju baserade sig på den diagnos som fanns då. Nu har sköldkörteln uppenbart balalt ur och förutsättnngarna och behoven har ändrats-fast till vad det vi inte riktigt, eftersom den utredningen fortfarande pågår.
När kroppen rusar så här, så blir det inte alls något lugn för övningarna med bollen och med hjärtklappningen allan så fixar man inte de där promenaderna heller, eftersom man i stort sett står och håller i sig i närmsta fasta föremål och försöker låta bli att få panik.
Går ner i vikt gör jag, sakteliga, men glädjen med det förtas mycket för mig genom att jag vet att det förmodligen mycket beror på just sköldkörtelns felsignaler till kroppen. Det känns inte alls bra, inte minst efetersom det tydligen är vanligt att man tappar även i muskelmassa.
Jag vet för lite än för att förhålla mig till alltihop. Just nu vill jag bara få alal provsvar och få bekräftat att det bara är ditten och inte det mer allvarliga datten och vad för mediciner jag då ska ta och i vilka doser. Eller huruvida jag ska strålbejhandlas eller kanske rentav opereras.
Det jag försöker göra är att ändå jobba på lugna rutiner så gott det går och själva tanken om ATT äta, iallafall någonting, var 3-4 timme, och vara omsorgsfull med att gynna sömnen så mycket det går. Jag märker väl på sömnen att det är något knas, för jag får helt sjuka mardrömmar, hjärtat rusar rätt som det är även på natten osv.
Idag har Truls och jag varit på den första "riktiga" promenaden i byn. Han är färdigvaccinerad nu och dessutom stor nog att faktiskt orka gå själv. Han var hur duktig som helst, och vi har hälsat på i sonens klass, vilket vi lovat att göra. Detvar fullt ös, ungarna älskade honom och han älskade dem. Nu sover han som en stock...
Men kanske nu när han börjar palla lite mer, att det kan bli bättre med promenaderna.
Jag lagar bra mat iallafall en gång om dagen och håller mig någorlunda till att det ska vara mycket grönsaker och mindre av resten.
Råsaftscenrifugen är med men inte alla dagarna i veckan.
Jag väger nästan 9 kilo mindre än jag gjorde på min födelsedag i januari, så det är lättare att knyta skorna i varje fall. Och jag hoppas det beror något på mina bättre matvanor och inte helt på att man kan få cancer i sköldkörteln.
(Det är inte så att jag går här och tänker "cancercancercancer" och målar på väggen, men det hade varit skönt att veta att det "bara är en inflammation-ät det här så går det över på ett par månader". Min sambo däremot, är skitorolig. Och när han blir orolig blir han rätt ilsken av sig, av ren stress. Så jag håller oss så lugna jag kan )
Vattengympan har det blivit uselt med, eftersom jag missade en gån då jag var på röntgen, en gång pga annat läkarbesök,och två gånger nu när jag blev sjuk.
helt enkelt så märker man snart att planer är ju bra, men sedan händer det ju jämt en massa annat, som sätter det hela ur spel. Och då har jag svårt att få ihop det hela.
Det fortsätter att spreta kan man sammanfatta det. Men viktigast-och svårast- är att jag håller mig någorlunda lugn och inser att jag faktiskt är tvungen att vänta på svar och sedan får vi se. Och gympan pågår ju, så jag får hoppas att jag kan gå nästa måndag, och nästa...
Jag som brukar planera saker i rätt många steg, blir galet stressad av att inte ha bra förutsättningar för att göra just det. men det är kanske en livsläxa det med.
Ja, nu bev det ju aslångt i vanlig ordning. Men den som vill läsa läser. Scrolla finns ju som funktion.