I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Jag drömde en skakande tydlig dröm nu inatt.
Jag och familjen med flera är i sällskap och ska åka tunnelbana utifrån förort in till New York City. (NY är ett resmål som Blompojken hett önskar, och vi har pratat om att åka dit när han fyller 14, dvs om två år, så det representerar en rolig och värdefull och spännande sak)
På tåget är det spännande känslor-lite ovant när man är småstadssvensk och hur ska vi hitta och vad roligt att vi är iväg. Vi pratar lite men är lite nervösa mitt i allt vimmel.
När vi kommer dit vi ska stiga av, saktar tåget in och eftersom det inte finns några dörrar, kan man ha ett ben utanför. Så jag ser min egen fot ovanför den terracottafärgade betongperrongen. Tåget saktar in mer och mer, men stannar inte. Jag ser att framåt börjar perongen ta slut och tunneln närmar sig. Jag förstår inte varför tåget inte stannar så vi kan stiga av.
När jag tittar in i vagnen ser jag plötsligt att den är tom. Alla har stigit av utan att jag märkt det. I farten. Även min familj. Tittar ut bakåt längst perrongen med de finns inte där. Som uppslukade av jorden.
Ingen sa till mig att på den här resan måste man stiga av i farten. Jag hann inte med.
Nu finns det plötsligt dörrar på tåget och de stängs. Jag är helt ensam i vagnen och kan bara se skuggliknande figurer i de andra och vet att dem kan jag inte fråga. De är inga man kan få kontakt med. Jag tittar på min telefon, men den är stendöd.
Tåget åker vidare. Det går inte att se vart det är på väg och jag vet att jag inte kan stiga av. Jag ska åka någonstans dit jag aldrig varit förut och jag ska göra det ensam. Utan att veta hur man gör för att hitta tillbaka därifrån sedan. Och jag vet knappt vart det var jag skulle från början och minns inte riktigt varifrån jag kom. Jag vet med hela min varelse att nu gäller det att se till att klara sig.
När jag vaknade och skulle berätta den här drömmen för min sambo, började jag gråta-det kan ju inte vara en så mycket tydligare dröm menar jag. Min sambo tittade överraskat på mig och sa "men oj ojoj, var det sååå läsigt gumman-det var ju bara en dum dröm"
Herregud! Jag frågade honom vad han skulle behöva för slags dröm för att fatta att man bearbetar liv och död i sin undermedvetna? Hur trögfattad får man vara?Han sa att "min hjärna står inte ut med de där tankarna överhuvudtaget så jag tänker inte drömma om dem" Han sa vidare att vore det här han och hans eget huvud, sulle han vara så rädd att han bara låg i sängen med täcket över huvudet i fosterställning och kved. Så han tyckte att jag var väldigt stilla och samlad so far i allt det här. Så, han är kanske ingen drömtydare precis, men han är ganska rar ibland ändå.
Nåväl-det kanske inte var en så glasklar dröm för alla andra, vad vet jag, men för mig var det skakande tydligt och ett meddelande från mitt inre till mig själv om hur det kanske innerst inne känns.
Sorry att jag har kapat tråden til lromaninlägg om mig själv-jag hoppas ni känner er helt fria att vara här med ERA dgaras innehåll! Jag undrar hur ni har det-även om jag har fått den här grejen i huvudet, och jag behöver normala dagar med normalt prat om vardagliga saker för att hålla kursen genom allt.