lanovia 08 skrev 2013-03-14 14:18:38 följande:
Ligger mkt i det du säger Blommis. Jag uttrycker mig nog inte jätteklart o använde kanske lite fel ord. Jag kan mkt väl föredtälla mog skräcken, maktlösheten etc etc. Och jag förstår den. Men exakt uur drt är att befinna sig där du är nu kan jag inte föreställa mig. Äh rör jag till det mer nu?
Nej för tusan-det var inget fel på hur du uttryckte det!
Det är väl så man ofta känner, och säger med för den delen. Och jag tycker det är ett sätt att på något vis visa respekt för att den man talar med genomgår något som inte bara är att vifta bort.
Men jag har funderat en hel del över just det där genom åren. Inte minst under IVF-tiden. Även i allmänna trådar här på forumet tycker jag det ofta kommer upprörda reaktioner som att "du ska inte komma här och säga något för ingen som inte varit med om det jag varit, har rätt att säga något om hur jag reagerar eller beter mig". Precis som att man måste bevisa först att man genomlidit mycket nog själv för att ha något att komma med liksom. Som om all klokskap och vetskap bottnar i egna erfarenheter. I viss mån är det kanske så, men kanske kan det räcka med egna erfarenheter av livet i stort, utan att man alltid måste ha upplevt precis samma sak, tänker jag. Just när det kommer till allmänmänskliga saker som sorg, svek, vrede, besvikelse, rädsla och föralldel även glada och positiva saker.
Så mina egna funderingar var mest en högt tänkt tanke om något jag haft med mig ett tag. Och dina ord blev startskottet för mina. Fast jag förstod precis hur du menar och tycker inte alls att det är något konstigt eller fel.
Men jag tror man kan tänka sig för ibland när man har det svårt så man inte blir som en tonåring "för ni fattar ändå ingenting".
Ibland fattar folk ingenting och är helt dumma i huvudet-men ibland fattar fol mer än man tror. Eller ens vill att de ska kanske.
Själv har jag just varit på en rasande promenad ihop med min sambo och moget och samlat skrikit åt honom en stor del av vägen. Om att han fan inte fattar någonting alls. Eller åtminstone inte fattar att han behövs och kanske behöver visa att han finns där. Att jag kanske är mer erg än ledsen för att ledsen inte får lats och skrämmer mer och att han kanske kan låta bli att ta tonfallet personligt och bara låta mig ösa ur mig hur arg jag är. Som ni gjorde häromdagen. Istället för att bli "men herregud va´äré määääre???" ja VAD är det med mig?
Säg inte å ena sidan "jag tycker du borde reagera och det här är ju helt hemskt och vore det jag skulle jag bryta ihop totalt" och sedan undra vad det är med mig när det väl kommer en reaktion. Fan-han känner ju mig! Han borde veta efter 14 år att arg är ett ganska troligt scenario. Och att det inte är honom de thandlar oom.
det gör mig också så jävla jävla arg!!!
Jag FATTAR att en sådan här sak är påfrestande för den man lever med och att det är sorg och förtvivlan och oro för alla. Precis som när jag hade utmattningsdeppressionen. eller när vi höll på med IVF:erna. men jag är så in i själven jävla trött på att höra om alla andras tankra om att "jag får ju förstååå att det här är jobbigt för blommannen också" vaddå OCKSÅ?
Jag känner att jag levt en jävligt lång tid med skuld. Nu kommer lastfartyget ångande igen, rakt emot mig där jag sitter i min lilla eka på öppet hav. Vem kan ro utan åror?
Och ett skepp kommer lastat. Med vaddå? Med skuld kommer skeppet lastat.
"Du är en börda. Livet är svårt när det ska levas med dig. Du bidrar inte. Du är en belastning. Du kostar energi och suger ut den från dem som behöver sin energi till annat. Du är droppen som får bägaren att rinna över och orken att rinna ut. Du är för mycket. Ingen kan existera bredvid dig och växa och blomstra. Du kväver glädjen, orken och växtkraften. Du brer ut dig överallt med ditt ofruktsamma elände och ingenting slår ut i blom på dina grenar.Jämt ska det vara något med dig-alltid ska du komma dragande med något jobbigt"
Och så tar skulden mig. Våldtar mig igen och igen. Och jag ser oron och karftlösheten i min sambos hela kropp. Hur han kommer av sig. Tappar modet och inte tycker något alls är någon idé. Och jag tar på mig rollen att trösta. Trösta honom och peppa. Jag gör det ganska argt och skarp, men jag gör det. För man får inte ge upp. Inte säga att dä går allri å dä ä ingen idé. Inte låta Hjalmar...."å går dä så ä dä redan försent"
Jag vet inte. Alla andra tycks ibland så självklart och harmonikst "dela allt" och "gå vägen tillsammans". Och aldrig förlora närheten. Hålla ihop.
Jag tycker den där närheten ibland är förfärligt påfrestande. För i den ser man alla tusen känslor och måste tåla att stöta ihop med allt den andre känner.
Och man vill ha närhet-men vara ifred.
Och man vill att någon ska förstå-men helst bara krypa ihop och försvinna.
Och man vill ha tröst-men inget medlidande
Och man vill ha hjälp-men det går inte att hjälpa
Och man vill vara omtyckt-men arg
Och man vill bli buren-men inte betraktad som svag
En älskvärd bitch som har suttit på handlarnas trapp så länge att där växer mossa. Men inte fan har hon hittat sin papperslapp.