I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Blomman, känner igen mig vad gäller att ta ut sorg och rädsla på barnen. Jag har försökt att inte göra det, men jag är smärtsamt medveten om att ibland har jag misslyckats fatalt... Visst har de fått ta en hel del dåligt humör och rejäla utbrott från mig... när jag egentligen varit arg på exet. Det är så fel, så fel... men så mänskligt, så mänskligt Jag har inga ursäkter. Ibland har skölden och murarna bara rämnat, när jag var ensammen och inte hade någon vuxen vid min sida att dryfta med... Hoppas de inte tagit alltför stor skada Jag har efteråt både bett om förlåtelse och försökt förklara att egentligen är jag inte arg på dem utan arg och ledsen på hela situationen och att saker blivit som de blivit. Trött, ledsen, besviken, arg. I ditt fall så är det dock helt förståeligt att du både bryter ihop och att humöret går upp och ner! Din son verkar vara förståndig och klok så han förstår alldeles säkert att du är orolig och att ditt humör hänger samman med det här med din tumör.