I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Klockis-men hallå! jag vill väl också ha ett sådant där bonusbarn! var kan man annonsera???
Klockis-men hallå! jag vill väl också ha ett sådant där bonusbarn! var kan man annonsera???
Jaha-idag var min plan att verkligen verkligen bara ta det lugnt. Förutom att jag ska utmana mig att gå vgen om affären och köpa hönsbuljong till min nässelsoppa.
Men, när jag tog min dusch för en stund sedan, blev det högvatten därinne. Översvämning med anledning av igenkorkat avlopp. Sådant kan man inte lämna tills övriga familjen kommer hem, så det var bara att naken lägga sig på alla fyra och ta itu med alltihop. Nu är jag ganska slak. Och tycker nog att övriga familjen inte ska gnälla alltför mycket ikväll, när jag tänker begära att de dammsuger av köket, hallen och trappen.
Alltså, allvarligt talat: vaddå rehabilitering och ta det lugnt?
Efter min sanering på ovanvåningen, går jag ner för att gå på toa i badrummet som ligger precis under.
Då rinner det vatten från badrummet jag just haft översvämning i. Genom taket allså. Jättebra-en vattenskada. Mycket avkopplande...
...killen på försäkringsbolaget var dock mycket trevlig och det låter inte som att vi behöver bryta ihop fullständigt, även om de behöver bryta upp i tak/golv och så famöver.
Okej. Håller mig lugn och tänker positivt.
Eftersom hunden ändå måste få komma ut, väljer jag att genomför min promenad till affären och känner efteråt att det nog var lite mycket, men nu är det ju gjort och nu ska snart min väninna komma och hälsa på mig och vi ska fika.
Först ska jag bara äta lite, så jag inte smäller av.
När telefonen ringer, torr jag attd et är väninnan, men det är det inte.
det är Blompojkens fröken.
Jo, för Blompojken har fastnat med sin tumme i ytterdörren och klämt sig så illa at han vrålar rakt ut i bakgrunden.
När pojkar har klämt sig såpass, behöver en läkare se på den tummen, och då måste man till akuten-innan klockan 17, för annars måste vi istället åka till Kalmar, vilket är 3 gånger så långt.
Jag kan inte köra bil just nu-inte en chans, med allt morfin och hur jag mår bara ändå-det har läkarna sagt ifrån om.
Min sambo är på kurs, och har uppenbart stängt av telefonen. (det gör man ju normalt av hänsyn, fast jag kan ju tycka att ju att i vårt läge, hade det varit bättre om han valt att var kontaktbar, eftersom jag inte riktigt är att räkna med.)
Jaha!
Så, nu står hoppet till att min väninna hinner komma hit och hjälpa oss att skjutsa till akuten. Hon befinner sig nämligen i Kalmar och är på ett möte, men tror att hon kan hinna.
Vidare vore det fint om min sambo efter kursen kunde komma på att slå på telefonen igen, så jag når honom och han kan hämta oss i samma stad där han nu kursar och där akuten är.
Vad vilsamt det är att bara vara i våren och ta hand om sig själv och ta det luuuugnt!
Klockarbol:
fina fina!
Bara all den där omtanken reparerar massor!
Tummen är klämd men inte bruten och "det går över". Tja, det tog oss bara från 16.45 till 20.15 att få det konstaterat.
Så, nu har vi tryckt i oss kinamat (sonen gillar det) och jag ska säga godnatt till honom nu. Sedan tror jag bestämt jag ska ta fram asken med praliner jag fick av min systerdotter. Och jag tänker äta halva asken!
Hejom fejom!
Visst kan man äta praliner till frukost? Det får man. Åtminstone om man som jag bor i ett Pippi-Långstrumphus och därmed borde få göra lite som man vill.
Jag sitter och väntar på Anticimex som ska besiktiga badrummen nu på fm.
Bara detta inte är alltför omfattande (som att det tex under lång tid läckt utan att vi märkt det och behövs rivas ur totalt så vi blir utan båda badrummen tex), så tänker jag just nu i banorna om att "ja, men då blir det ju av nu då, att göra något åt det där lilla och ganska muggiga gamla badrummet däruppe, som jag faktiskt verkligen skulle vilja få fräscht."
Jag menar, vi skulle knappast ens tänkt tanken mitt i allt annat just nu-men om det väl blir gjort så kanske man kommer att tycka det är lite trevlig-även om jag inte riktigt ser vart stålarna ska ramla in ifrån. Förresten är det ju beklämmande att när man kikar i en katalog och tänker "jamen det där var ju en fin kommod" så kostar den 16.000 kr exkl blandare-och då har vi inte ens pratat om spegelskåpet, som man väl också hade velat ha till. Och duschhörnor, WC-stolar och handdukstorkar...det verkar inte vara särskilt svårt att bränna sexsiffrigt på ett litet badrum, om man kan.
Jag menar femsiffrigt!
Så-nu var han här! Det var ju snabbt gjort.
De kommer att riva ut och återställa skadade material, sedan får vi själva stå för hur vi vill att ytskikt och badrum sak se ut i framtiden, så vi kommer iaf inte att behöva betala för arbetsdelen för själva rivandet och lagandet av sådant som börjat ruttna/mögla osv. Men däremot täcker det inte att sätta nytt kakel tex.
Och då ska vi nu alltså fundera över hur vi vill ah det med det där. Ska man kakla så kräver det en helt annan underkonstruktion, som är kraftigt dyrare än om vi bara ska lägga matta-alltså får vi stå den mellanskillnaden själva. Och dessutom är plastmattan det tätaste och säkraste. Tar man det då, fast man eg tycker svartvitrutigt kakel vore fint?
*lite att fundera på*
Flamman, vad bra att han kom iväg till läkaren, din musiker! Inte så konstigt med så stor livsstilsförändring om kroppen reagerar lite ilsket "hallååå??? vad håller du på med nu då karl?". Fast varför tog han inte kortisonet? Det behöver ju hållas lite lugnt nu där i knät.
Jag förstår att det är deppigt för honom-man känner sig så jäkla nöjd med sig själv när man gör dådana där förändringar och kommer igån-och så ska kroppen liksom motarbeta en så man kommer av sig. Det är inte alls roligt. Och det kräver mental strategi och tålamod, uthållighet och envishet att ta de motgångarna. Dessutom skulle jag tro att det finns en starkt känslomässig bit för honom att hantera efter det han varit med om-jag tänker att på samma sätt som jag känner inför min hjärna, så är det så skarpt läge när det är "herregud-mitt hjräta!" det blir så på skarpen att det är ens liv det handlar om. det enda liv man har. Jag tror han kan behöva både reagera och bearbeta ganska mycket ett tag och att saker kan komma i för både en själv och närstående i ologisk ordning. men då får man tänka att det är bar att det kommer ut! För, inombords kvävs, drunknar och förtärs man annars.
Jag måste säga, att han tycks varit lite av en hjälte och riddare, den här mannen, dels i er ganska speciella start med allt som kommer med dealen i er kärlek liksom, men också att få sådana här chockerande besked som han fått för egen del. Jag hoppas verkligen hans knä läker snabbt så ni får dela en sommar full av aktiv gemenskap som bär framåt på samma väg ni börjat. Jag tror på er.
Ingis-GUD vad roligt att köpa nya springkläder i mindre storlek! Jippi!
Hur ser ditt upplägg ut? Har du märkt någon skillnad tex på värdena med diabetesen eller så? Jag tänker att man lär ju sätta olika mål och ha olika saker att referera till för att motivera sig. Det är sällan bara vågen känns så vidare tillräcklig tycker jag
Åh, jag längtar tills att jag själv kan komma ut igen på samma villkor som förut och få känna att "jag kan, jag är stark och frisk och jag kan röra mig"
Hela grejen med att komma i och hålla sig i form, har totalt ändrats för mig under den här resan. Jag har visserligen hela tiden ahft mer fokus på att "jag vill ju må bra, kunna knyta skorna och inte dö i förtid". Men nu, nu är det så himla starkt att jag känner HUR viktigt det är att man tar hand om kroppen man bor i, så man klarar av utmaningarna i livet. det spelar roll om man har kondis eller inte när man ska opereras, det är lättare att hantera olika typer av stress om man har bra hjärta och utöver det: jag VILL kunna springa för att jag VILL kunna röra mig. inte som ett tillfälligt projekt som man ska spka sig igenom för att sedan kunna sluta, utan för att det är ett privilegium att kunna gå, stå, springa och vara ute ensam i skogen utan att vara rädd att inte ta sig hem eller orka fram.
Daa-jag ser dina små telningar framför mig där de traskar fram i ojämn takt. Och känner precis din stress också-håll ihop! Usch, det är så otäckt just de där plötsliga infallen de får då de bara drar rakt ut i vägen utan koll. Jag förstår ifall du överväger att knyta ihop dem...
..fast samtidigt så fascinerande att de är så olika och så vill du ju såklart låta var och en av dem vara just sig och på sitt sätt. Men opraktiskt, när man ska ta sig någonstans...