I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Start September. men oj! Jaha, men då vill du kanske vänta lite med stor-grattiset då? eller, litet grattis kan jag väl få klämma till med?
Start September. men oj! Jaha, men då vill du kanske vänta lite med stor-grattiset då? eller, litet grattis kan jag väl få klämma till med?
Kjell, det skall icke vara jobb allena!
Jag är här. En pytteliten stund, för jag ska snart åka till stan och träffa endikrinologen.
Jag är faktiskt lite mindre svullen just nu-jag hoppas det kan vara så att det håller på att lägga sig en aning. Hur som helst ska jag i vart fall ta tillfället i akt att be om en rejäl redovisning av den här medicinens olika biverkningar. (vad gäller eufori-depression så tycks båda förekomma, och det sa läkaren på akuten också, humörsvängningar är vanligt sa hon också.)
Hihi. Här snarkas det i soffan vareviga kväll-så det där med massage kan man glömma... och det var under Blompojkens småbarnsår strängt förnbjudet att natta honom genom att själv lägga sig ner-jag visste redan innan bebis föddes attd et isåfall skulle innebära minst fem år av ensamma kvällar då sambon snabbt skulle åtagit sig nattandet och sedan försvunnit för gott. Alltså fick man sitt på hård pinnstol och hålla handen genom spjälsägen...
Hypofysstackaren är nog så uppretad och mediciinstinn att jag nog inte vågar göra något alls som kan försätta den i något slags humör. Kanske bara "såja såja" och sedan inget mer.
Förresten upplyste hon mig om att jag ska vara ytterst avhållsam med alla naturläkemedel-i synnerhet sådana som innehåller jod, för jod kan tydligen sätta sköldkörtlen ur spel och det är farligt just nu. Sådant som ginseng och så vidare får jag inte ta. Shit-och jag som hade Chi San med mig till sjukhuset tom och hemma efter op tog jag det flera dagar...
Och jag får inte ta vätskedrivande, ävenom det är frestande, för då kan jag störa ut hela kroppens elektrolytbalans.
jag sak hålla mig lugn, fasa ut försiktigt och vara uppmärksam på hur kag mår-och äta bra mat.
Okej då-jag får väl lyda doktorn.
Flamman-det kostar på att vara mamma i dessa (års)tider! Man har i sanning FullTupp och det ena avlöser det andra och man får vara glad så länge så lite som möjligt krockar dessutom.
Idag sa Blompojken nej när hans kompis ringde för att höra om han ville vá (som de säger här). Han ville inte vá, han ville "verkligen verkligen BARA ta det lugnt". Tack Gud att ungen har ett lyssnande öra på även det behovet och inte bara öser på. Man behöver en sådan dag ibland-även när man är barn.
Så, vi har inte gjort något alls förrän när far i huset om hem och jag spontant föreslog att åka iväg och käka. Det var himla mysigt att komma iväg en stund-även om vi fick inse att det gästgiveriets nya ägare får klara sig utan oss framgent, då det inte gick att sätta godkänt på matupplevelsen som sådan, men men, man måste ju pröva för att veta. Och ölen jag tog var god iallafall.
Lycka till på talangen imorgon!
Apropå nerver, så måste jag bara dela ett litet ögonblick, mycket mycket kort, men som kommer att stanna i mitt hjärta inetsat för alltid:
Min sons vän (han som ville vá idá) är oerhört blyg. Så till den grad att han knappt orkar med att svara på frågor i klassrummet. han rodnar svårt och han är så tillbakadragen att vi verklgien har fått ta det väldigt sakta med att lära känna honom härhemma-trots att de är så mycket med varandra. Under repetitionerna med musikalen, har han helt brustit och låst in sig på toaletten och Blompojken har bekymrat sagt att "G ska inte köra sin rap, och det tycker jag är så synd".
När det nu var skarpt läge, var jag otroligt nerväös för G och hur detta skulle gå. Jag hade riktigt ont i magen,för det kan bli så hemsk hemskt om det blire n sådan där ångestupplevelse man sedan ska ha med sig jämt.
När han tagit mikrofonen såg han ut som om han bara vill springa därifrån. Fly. Bort. Slippa.
men...
..så vänder han sig mot Blompojken, söker hans blick. Man ser hur de ser på varandra och att G helt och hållet suger kraft och md ur sin väns ögon. Man ser hur det lyser "KOM IGEN NU G; NU KÖR DU" ur ögonen på Blompojken, och att förtröstan och kraft strömmar mellan dem. Allt på bara en liten liten sekund. Och G tar upp mikrofonen, och han kör sin rap. Han gjordet det!!! Jag höll på att skrika rakt ut, men lyckades behärska mig (för en gångs skull)
Jag är glad för Blompojken skull att han vågade göra sina sånger och att han fick känna att det gick vägen-han var också nervös. Sitt nervösaste någonsin. Men att få bevittna med vilken tillit en vän hämtade mod hos en annan, och att se så tydligt hur det kan vara hela skillnaden här i livet, det var baske mig det finaste jag sett på länge och jag gläder mig i överflödande mått åt att min son får uppleva och leva ut vänskap. Inga prestationer i världen kan vara större än rikedomen i det. Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam. Det är tillsammans man ska vara. Då kan man övervinna nästan vad som helst!
Nu ska vi åka och titta på hönor!
Krya på er alla snuviga!
Hå håååå! Ka-kaa-kaa-ka!
Alltså VEEET ni hur pyttesmå dagsgamla kycklingar av dvärgras är egenltigen! Minimala! Och ällingar och små små duniga ankungar med de minsta små simfötter man kan tänka sig. Hihi!
Och JÄTTEstora tuppar och ffluffiga hönor med rolig mössa, tjocka små vaktlar och de vitaste vackra duvor som man tror är utklippta ur en disneyfilm. Gú vad många roliga och fna det finns!
Jag har köpt foder-och vattenautomat och värmeplatta så vattnet inte ska frysa på vintern.
Och miljövänlig linoljesåpa, honung och såklart måste man fika när man åker iväg på sådant här.
Nu MÅSTE jag få iordning i det här hönshuset ag har, och måla och fiffa så det går att köpa själva hönorna nå´n gång.
Efteråt for vi idare till Kalmar och käkade sushi på uteserveringen-vilken sommardag! och jag orkade vara i det soliga somriga utan att nästan bli ledsen för att jag inte hänger med.
Det här med framtiden.
När jag kommer iväg på sådana här tillställningar, och hela huvudet bara pangar igång med tusen tankar och viljor och längtor-det är väl då man måste fatta att man är något på spåren och hur luddigt det än kan se ut utifrån, och oavsett hur långt kvar det är fram till start, så måste man väl ändå gå åt det håll hjärtat står och pekar?
jag skulle kunna ordna en alldeles egen sådan här dag på mitt ställe-och jag skulle göra den miljoner gånger mer helgjuten och proffsig. Ett koncept med lite stil och rejält genmomfört hela vägen. Och evenemang över året utifrån vad som passar mig och mina olika ben som jag väljer att stå på. Hit med en frisk hypofys, lite startkapital och själva stället att vara på!!!
Sedan, när allt det där finns och är igång, det är då jag kan utvidga och rita trädgårdar, skriva den där boken, föreläsa och införliva alla tankar om rehab, människosjälens behov av trädgård och natur, barn som behöver, gamla som behöver, kretsloppet, miljön, jorden vi ärvde-och ett sätt att leva och arbeta där jag får styra min tid, andas som man ska och fungera i ett helhetsperspektiv.
Jag ska nå dit. Det ska jag. Det kan inte var omöjligt och inte orealistiskt heller. det måste finnas en väg. Om jag så ska stöpa ljusen och bygga lyktan själv att ha och leta reda på den med.
Hvidis, absolut! När det kommer till att nå ut och marknadsföra, så är nätkanalerna superviktiga-detär jag helt på det klara med. En bra hemsida, en aktiv blogg, att vara med på FB osv. Att andra pratar om en och vill tipsa sina vänner att åka på utflykt till ens ställe.
På arrangemangsplanet-och även hur man ens bedriver verksamhet öht, så fortsätter jag -nästan dagligen- att slås av hur otroligt okritiska folk verkar vara tiol sin egen förmåga. Helt utan skam drar de igång nästan vad som helst och kallar det café eller blomsteraffär och det är så skräpigt det de erbjuder att man inte fattar hur någon kan vilja handla alls.
Och var är koncepttänket? Helheten? Omsorgen om de små detaljerna?
Låt oss säga att jag själv skulle anordna en sådan här fjäderfädag. Nå, men då skulle jag nog exempelvis själv inleda mina förberedelser genom att radikalstorstäda och piffa mina egna hönshus/gårdar. Måla om de flagnande barackerna, både inuti och utanpå, blåsa rent bland all bös och skit och ösa ut alldeles tjockt med färskt doftande kutterspån-och jag skulle nog placera ut fina samplanterade krukor och pynta en masse.
Jag skulle ah hucklen och förkläden på min serveringspersonal och duka FINT och ta i så folk skulle tro att de gått rakt in i Astrid Lindgrens idyllen. Och bråte, skräpigheter och sådant som kanske är helt normalt attd et samlas på en gård, skulle röjas undan så det var en fröjd åt det.
Men det är ju jag det.
En väldigt onödig sak att göra under matlagning, är att ta ut ett fat ur ugnen med bara fingrarna. Iallafall om ugnen är ställd på 180 grader. Det blir så varmt fat mot fingertopparna då.
Och blåsor. Jättestora blåsor.