I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Flamman, finns det folk som pluggar lite extra frivilligt, utöver det de tror de måste, för sin egen skull? Jag tycker den dominernade frågn alltid är vad exakt som kommer på provet, hur långt man måste skriva och behöver vi kunna det här, typ. Och nu pratar jag om komvux, floristutbildningen och andra sammanhang där det är företrädesvis vuxna inblandade.
Men ändå vill man ju som förälder få dem att fatta värdet av att anstränga sig lite till, lite mer än bara det nödvändigaste.
Fast, hos oss har jag försökt förklara sambandet med hur mycket tid som ska läggas ner, med vad för resultat HAN SJÄLV kommer att känna sig nöjd med att göra. Man måste inte sikta på A i alla ämnen-i somligt är kanske godkänt gott nog. Allt beror på mål och förutsättningar. men, jag vill att han ska inse sin kapacitet och välja att faktiskt göra sitt bästa, inte bara följa minsta motståndts lag. Jo, för när ahn väl sitter i skolan och får sina provresultat, kommer han ingalunda att vara nöjd med mindre än ganska bra resultat. Man får inte dem gratis.
Så, att han ska göra sitt bästa är ett krav från mig utifrån vad jag har för förväntningar på hans arbetsinsats. men vad resultaten sedan blir, spelar ingen roll (förutom att han ska igenom skolan med godkänt i allt såklart).
Han börjar också fatta att det finns ett samband mellan valfrihet och betyg. Jag har sagt att "Jag unnar dig friheten att kunna välja vad du VILL plugga för utbildning och ha för yrke-och slippa välja bland ett fåtal utbildningar som är det enda du kan komma in på"
Jag är övertygad om att T kommer att mogna i sitt slit med skoluppgifterna-Blompojken fyller ju faktiskt 13 om bara några månader, det är därför det är så SKÖNT att striderna äntligen börjar avta något!

Daa, oh, jag känner igen det där sticket! Och tankarna runt hur man förut hade tänkt sig och hur det nu istället blev.
Jag vet, på ett förståndsmässigt plan, att det inte rä ett misslyckande att ha bara ett barn och jag vet att mitt moderskap inte är sämre eller mindre värt. Ändå -det finns en jädra status i att ha många(-om man inte har FÖR många,dvs, för då är man ju istället närmast lite störd. Eller typ katolik.)

Jag vet inte, men det är kanske delvis snacket om att "Den första har man att öva på", som i att jag alltså hittills bara provkört, medan alla andra tagit uppkröningen med glans. Eller så kalrar jag bara dåligt av att saker inte blir som jag tänkt mig. Fast, vad så långt har blivit det i mitt liv? Jag får nog säga att jag tycker jag lyckats både hänga med och överleva i svängarna rätt hyfsat.
Fast, jag har aldrig-faktiskt aldrig!-varit sådan att jag blivit bebissjuk av att hålla i andras. Jag är heller ingen som sådär allmänt "äääälskar barn". Jag gillar vissa barn-baserat på deras personligheter, och tycker ju det är kul för andra att de får uppleva fenomenet barn i sina egna liv, men jag har aldrig haft känslan av att vilja sno en bebis ur en oövervakad vagn på IKEA liksom.

Igår skulle jag lämna ett litet blodprov helt snabbt efter psykologbesöket. De hittade en beställning till som krävde massor av rör. Okej, då tar vi det samtidigt då....

..FEM gånger stack de mig, i båda händerna dessutom, vilket gör skitont. Ändå höll de inte på att få ut vad de behövde och då var de ändå tre som öll på.

När jag kom hem, hadebrevet med den stora beställningen kommit även hem. Där stod att jag skulle vara fastande-. Jag slarvat så jag inte hade ätit frukost, men kaffe hade jag ju druckit. De har ingen tfntid idag, men jag vill ju gärna veta om jag nu måste ta omproverna igen, trots allt meck. Det är lite drygt att jag ska vara så svårstucken.

September, hoppas verkligen det var en nerv och att den isåfall låter bli att göra sig påmind på det där sättet igen! Det ÄR verkligen fruktansvärt när man har ont. Både den sortens ont och sådan som tex förstoppning innebr. Man mår inte alls bra.
Fy 17 för oron att föda så mycket för tidigt också! 

Förresten kan jag ju bidra med ett skvaller jag inte tror gör något: Tinga från andra tråden, fick sin tredje son häromdagen. Allt har denna gången gått fullständigt strålande, både hela graviditeten och nu med förlossningen. Ingen minibaby och neonatal i månader den här gången, bebis på tretusennånting gram o 53 cm lång, om jag inte minns fel. Vilken skillnad på upplevelser!

Igår gjorde jag en sådan där sak som jag tänkt att jag borde ungefär hundrafemti gånger; jag frostade av frysen. En frys som vid något tillfälle blivit glömd på glänt och samlat en massa is under de fyra år jag bott här utan att frosta av den.
Nu är det gjort, med massor av kastruller med rykande hett vatten, handukar i högvis och en hammare. My god vad med is!
Jag ljuger inte om jag påstår att vi fick ca 30% mer plats i frysen nu. I kombination med att slänga och sortera om lyckades jag frigöra två hela fack/lådor, vilket behövdes, eftersom vi snart ska få hem ett lamm vi köpt av en lokal bonde.

Jag är väldigt belåten med att jag gjorde den där sysslan. Det var nära att jag istället bara la mig och läste.

Sonen och jag har pluggat i helgen. Det slutade med en rejäl konflikt igen, eftersom det updagades att han ännu en gång sagt fel dag förprovtillfället. det var inte alls "på torsdag" utan det visae sig vara "ojdå imorgon" kom han på söndag kväll klockan 17.
Jag fick tokspel, inte minst för att jag fått tjata i veckor om de olika papper och böcker som hörde till det här-med enda resultat att han inte hittat sitt eget, fått kopiera upp en annan elevs och jag och han i fredags dessutom fick åka tillbaka till skolan och leta igenom hela hans bänk. Där vi hittade ett av två kompendier. Det ena fick vi klara oss utan.
Så, i helgen har jag försökt att själv räkna ut vad i de tre stora religionerna kristendom, judendom och Islam som läraren kanske kan tänkas ta upp på ett prov. Det har tagit massor av tid, vilket inte blir rimligt i längden-papper och annat material måste finnas i så god ordning i skolan och med såpass koll att de kommer hem inför självstudier. Och han måste hålla reda på vilken dag saker är till!!! *sliter mitt hår*

Nu gick det nog vägen ändå-inte minst tack vare att detta som tur var gällde ett ämne jag själv kan lära honom en del i-men tänk när det är något helt annat?
Ååååh! Det blir ju stressigt, pressat och disharmoniskt helt i onödan. Själva pluggandet i sig har ju verkligen lossnat och hans inställning har blivit så annorlunda mot förut, men herregud, jag behöver ju kunna lita på vad pojken säger och kunna tro honom!
Dessutom, om han själv vill få chans att visa det lilla extra på proven, så lär han behöva ha läst på inte bara så det "gick ju helt okej" uatn så att han får dunka in de där extra poängen som man gör om man slipper småmissar. Jag vill ju ge honom förutsättningarna för att få visa sitt bästa, inte bara hanka sig igenom. Det är STOR skillnad på vad man hinner repetera in på tre kvällar till, än "Jaså hoppsan är det imorgon, inte om tre dagar?"
Fasen-jag blir helt slut av sådant där!

Far fick sin tränings-grej, se film och käka pizza, men förövrigt blev kvällen rätt abrupt omdirigerad, eftersom vi plötsligt fick lov att försöka gnugga fast så mycket av alla nya ord och uttryck som möjligt in i ett tolvårigt svenskt huvud, där ord som Bar Mitzvah, Chanukka, omskärelse,imam,Ramadan, profet, vallfärd, frälsare, lärjunge och så vidare inte känns alldeles självklara.

Min egen pappa är jag rätt besviken på just nu, och jag inser att det är på ett sådant där djupare plan, som handlar om vad ett barn känner för behov av helt grundläggande trygghet. Han finns ju, och lever och vi har ju en relation. De flesta dagar väljer jag att vara tacksam över det,eftersom han med sin bakgrund lika gärna kunnat vara död-eller kanske borde varit det. Men, somliga tillfällen, när han så tydligt visar att han på så många sätt bara är ett stort barn själv, med ett gansk monumentalt ego-och inte ens ser och märker det själv, så svider det. och just nu-lagom i smaband med PMS och mens, fick jag konstatera för mig själv att hur förståndig jag än försöker vara, så är jag på ett ställe djupt inombords besviken över att inte ha den där papapn jag borde haft rätt till. en som är en riktig, fungernade som fattar vad den primära uppgiften att finnas där verkligen innebär.
Jag ringde inte på fars dag, utan han fick ett mail. Jag var nämligen rädd att råka få ett spel och säga en massa jag inte sedan vet om vi skulle kalara att hantera. Jag känner mig allddeles för skö för att ta några duster med honom-jag har aldrig tagit någon förut, det är inte så vår relation sett ut-och det är en av bristerna i den. min mamam kan jag bli arg på och bråka med-det är en del av vår historia. Men pappa-jag är inte alls säker på att relationen tål det. Jag är tvärtom tveksam till om den från hans sida tål några särskilt obekväma inslag alls. När det nog blir lite för jobbigt för honom att vara här över jul för att det inte är avstressat och avslappnat nog för hans behov av att "bara ta det som det är" så...

Rolgats av allt är, att någon mer omständlig person, med fler egendomliga egna fasta rutiner och speciella sätt att göra precis allting på, finns nog inte. Och själv tror han att "men jag hänger ju bara med er andra". Nä. Det gör du inte. Att ha honom här några dagar ärverkligen att få anpassa sig efter honom och ofta helt enkelt vänta-för han håller på med något som är "ska bara" men tar hundra år. Han är van att leva helt ensam sedan många  många år, och har alderig levt i en familj med allt vad det kräver av kompromisser och sådana enkla saker som att när man är många kanske man får skala av en del rutiner, man kanske måste bestämma lite tider runt mat, och ska man hjälpa till med något får man kanske göra det när det behövs inte "om en stund när jag har mediterat".
För honom är det uppenbart en så jobbig upplevelse att skavas mot andra några dagar och dessutom upptäcka att det finns stunder då  någon (läs jag) böir stressad eller tom lite irriterad. Så då kommer han nog inte.
Jag tycker att lite jäkla meck med de anhöriga man har och deras egenheter, får man faktiskt stå ut med och räkna in i ekvationen utan att den på det stora hela ska bli negativ. och besvikelsen ligger till stor del i att han inte har större behov av att ta igen allt han missat och åtminstone inte missa de år som är nu. Åtminstone vid jul. Jag hade kansk trott att nu när det bara är tio mil emella oss, skulle han någon gång självmant komma på att "jag tänkte komma och hälsa på en helg, när passar det?", men min pappa fungerar inte så. i hans värld är det en enorm sak att ta sig hit vid jul-om han nu gör det. Och om han gr det eller inte, kan han inte svara på "förrän om några veckor".
Däremot, den lilla soffa jag har i ett förråd och som nu behöver flyttas, den kan man ringa om massor av gånger, dividera hit och dit och behöva få hämtad helst imorgon-då är vägen härifrån till honom plötsligt inte alls lika lång? Och han behöver ju veta. men julen,-den kan vi väl lämna öppen?

Ursäkta, där kom hela den grejen, den borde jag kanske sparat till psyklogen istället, men nu skrev jag det, så jag kan lika gärna posta. Ni får väl scrolla.

Har ni förresten sett den här?

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/noje/underhallning/viraltv/article24046.ab

Sista delen av det här klippet vill jag minnas att Heloise la ut en gång i tiden? Men, inte minst för att vi har barn, behöver vi nog se sådant här igen och igen...

Hallå? Var håller ni hus allihop?

Kjell har jag inte sett på hur länge som helst, måste jag särskilt notera. Hur har du det? Full tupp?

September-haha! Exakt sådär har sonen också funkat-en baddare på memory, men kan fasen inte se sin egen mössa i korgen i hallen eller komma ihåg vattenflaskan till träningen. Men han har utvecklats-även om jag får tokspel fortfarande, så är han inte kvar på femåringens nivå. (vilket jag tycker att somliga av hans jämnåriga är, och då skyller jag faktiskt en del på de föräldrarna, för det märks så att säga vilka som curlar aaaaningen mer än vad jag tror är nyttigt)

Jag hoppas och tror också att själva konflikten och att en förälder faktiskt blir påriktigtarg kan vara lärorikt-inte bara hemskt och skrämmande. kanske man ibland behöver sig en avhyvling för att fatta att det är somligt som det är allvar med. Fast, inte är jag ju vidare stolt över mitt utbrott, det får jag ju säga.

Jag ska hälsa Tinga. Mugglan och Piggelin har jag också kontakt med, men den nya tråden hängde jag ju aldrig med till, så dem har jag inte koll på längre.

Vad skönt att du verkar hitta knep som kroppen gillar-man måste ju liksom hitta sin egen väg.

Och ja, de allra närmsta relationerna är nog ofta rätt komplexa och inte alldels lätta. Just nu önskar jag bara att jag kunde vara sådär lättsamt oberörd och inte bry mig, för jag vill gärna ha en trevlig jul, men orkar inte ställa till några stora grejor, och samma upplägg som ifjol hade rent antalsmässigt passat bra, med sex pers tutti. Men, om jag är ledsen och besviken, då lär det märkas, för jag har liksom hela hjärtat på kragen och alla nerver utanpå kroppen, hudlöst och oskyddat. Det är skitjobbigt, för man känner sig inte kapabel att bara helt enkelt uppföra sig och mörka lite av varje lite lagom under överseende leenden och vänlig röst.

Ursäkta förresten för fler tangentmissar än någonsin förresten! Det går ju inte att fatat förra inlägget knappt!