I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

I brist på kladdkaka går det också bra med en engelsk thékopp fylld med varm choklad, vispgrädde och en skvätt rom. *sörplar försiktigt*

Åh, här vare ju action! Jag hinner inte vara här nu, för vi har sväronen här i helgen, och då är det ju lite otrevligt att sitta och snacka med er istället men KRAM på er och lite särskilt till Syrinx som jag undrat vart du tog vägen.

Och för tusan GRATTIS FLAMMAN!!! *kling*

Hm...jag skrev ett inlägg, men det fick visst inte komma med?

Ingis: tapper är den som gör sin runda även när det är som värst. Och pantade råd från maken var väl inte första-och troligen inte sista gången vi fått exempel på. Han och min spelar i något av samma liga där har jag märkt. Det är oerhört ensamt i de mest sårbara lägena.

Idag har jag legat i sängen och käkat popcorn och läst bok hela dagen. Det enda utöver det har varit få eld i pannan, ut med hönsskiten ur hönshuset, ut med hunden runt kvarteret och en mindre akututryckning på hur man får ihop en bortglömd matsäck på bästa sätt när sonen plötsligt kommer på "juuuust det, det var visst idag vi hade idrottsdag och skulle ha matsäck..." Det var iofs väldigt gott med popcorn i början, men seda åt jag för många och i kbination med för lite anna föda mår jag nu illa. Precis som jag visste att jag skulle. Men så blev det nu. *skyller mig själv*

Ingis, det fanns som tur var en grillad kycklingklubba, ett par små drickyoghurtar och en kladdkakemuffins att skrapa ihop ur kyl och skafferi. Ett par morötter också, så blev det väl en OK matsäck, trots allt. Men shit vad stressigt det blir när det dyker upp sådant där och man är helt yrvaken!

Mer bok har jag läst, och film har vi kollat, varvat med matcher och träningar. Jag kan meddela att nu är säsongen för underställ här om man ska stå som fotbollsmamma och titta på i flera timmar. Igår regnade det småspik och var inte alls skönt. Fast när strålkastarna tänds över planen och man ser ungarna kuta runt därute, dyngsura medn sprudlande glada och fulla av skratt, så är det något varmt och charmigt över det hela ändå.

Eftersom jag nu mest läst bok igår och idag, får jag ta och göra lite nytta. Vi har ved att bära som inte blev buren i våras, även om vi hann det mesta innan min op. Så, jag tänkte se hur det går att få in några trän i källaren. Sakta, med all säkerhet, men bättre ett vedträ i källarn än alla ute i höstregnet eller?

Vad gör ni andra?

*bär ved*

Guuuud-nu har jag vedat så mycket de senaste tre dagarna att jag knappt kan lyfta armarna. Men jag ska gå ut igen och bära lite till-högen är NÄSTAN slut och då vill jag bli klar ju!
Jag är så in i bängen mallig över mig själv och hur infernaliskt mästerlig jag är på att veda!  *dunkar mig själv i ryggen*

Imorgon ska vi på årets sista fotbollsmatch tio mil hemifrån så där går dagen. På söndag ska vi säkert göra så lite som möjligt, vilket förmodigen innefattar film eller så.
Jag måste bygga någon slags klätteranordning till kycklinngen, för mamamn vill uppenbart sitta med de stora hönsen på de höga pinnarna nu, och dit upp når inte kycklingen. Så, jag lurar på smartaste konstruktionen, vilket med sannolikhet innefattar någon slags planka i lagom lutning.

Fasen vad hungrig jag är! Det tar att bära ved!

Ååååå! Jag blir plötsligt lite avundsjuk, vilket är ganska olikt mig, just Jerusalem vore kul att se!

Annars var det kul att åka tio mil till fotbollsmatch också. I ungefär tio minuter. Sedan fick vi istället åka till akuten och så vidare 5,5 mil till Västerviks sjukhus, för Blompojken lyckades i en närkamp ramla rakt framstupa som en slagen oxe, och bröt sålunda nyckelbenet.  På akuten går tiden så in i vassen sakta att sekundvisaren på klockan måste stanna en stund uppe på tolvan och vänta på att minuten ska hinna bli klar så klockan kan ticla vidare. Det är sant! Det gjorde den!

Men nu är vi hemma och bara för det har vi köpt massor av smågodis. Blompojken hade bokat övesovning med bästisen och ville absolut inte ställa in det, så nu har de TV:n däruppe och jag ska lägga mig och läsa bok-och käka godis.
Det blir lugnare veckor träningsmässigt nu då, ett tag framöver. Undrar just hur lugnt det blir på humörfronten? mellan 2-4 ggr/vecka tränar han normalt, beroende på var i säsongen han befinner sig. Plus matcher. Men nu blir det 3v total läkning och sedan 3v mkt försiktig rörelse. Det var ett kul meddelande att skicka handbollstränaren inför säsongens första match.

Till fotbollssaken hör att de var bara 12 grabbar idag till 11-mannaspel, alltså bara en avbytare. Det blev därmed ingen avbytare alls för de övriga i laget-som DOCK hjältemodigt gick all in för Blompojken och vann! Det i sin tur innebar att de klättrade ett hack i serien som slutkläm på säsongen.

Daa, ja stackars! Fast det verkar ha gått väldiggt bra efter omständigheterna måste jag säga. Han säger att det inte värker alls mycket. Dvs, så länge han inte råkar rycka till eller göra någon hastig rörelse eller så. Men medan han har armen i kontrollerat läge så att säga, så behöver han inte sitta och ha ont konstant. Han är också väldigt duktig på att försöka klara saker själv trots att jag såklart erbjuder hjälp. Han har duschat, klätt av och på sig, tar skolväskan på friska armen, bär sin tallrik själv  och så vidare. Det går också bra att ta sig från liggande till sittande och tvärtom. Jag är faktiskt förvånad att han tycks funka så bra soom han gör. Det är ju lätt att bli helt rädd och alldeles hjälplös i rena förskräckelsen liksom.

Nu hoppas jag bara att det läker riktigt bra och att han inte ska behöva dras med rädsla framöver i spelsituation, så han blir hämmad av den här händelsen. Han brukar normalt vara väldigt orädd vilket är en av hans främsta styrkor på plan.

Lätt hänt. Ändå: det finns inte just mycket till kulisser att vara i här. Vi är så få att är fullt synligt så fort man sitter där bakom draperiet istället för att vara ute bland resten. Jag säger det igen-det märks så väl när någon fattas!
 
Det här med att tillföra-det gör man ju! Men det är lätt att börja klura för mycket. Alltså, mycket tänka-lite skriva. Jag kommer på mig med att gå ute i skogen eller sitta i bilen och verkligen fundera, formulera och tänka en hel massa i olika frågor och ämnen som kommer upp-men vem vet det ifall jag inte går hem och skriver något? HUR ska tex Hvidis kunna veta att jag tänkt hur mycket som helst på det här med att få ihop sina värderingar om hållbarhet och de inre protesterna mot slit och släng, med säljande presentationer, framgångsrikt företagande och så vidare? Det har jag ju inte alls nämnt här som kommentar till det hon skrev för ett tag sedan. Men tänkt har jag. Massor.
Tusentals av inläggen jag plitat ner under åren är dessutom både ointressanta och rätt meningslösa, men måste man vara så intressant jämt då?