Heloise: jobbigt med reflux! Moa var ett kräkbarn och jisses vad jobbigt det var (och så slapp vi ändå allt det andra du radade upp med sprutor etc). Usch förstår att du känner dig som en sjuksköterka ibland... 
Apropå VV - hur sover du? Om du sover för lite så påverkar det ofta ämnesomsättningen negativt, så du kan äta jättebra och promenerar massor utan att gå ner ett gram - tyvärr.
Kram!
Fredagen den 13/5-11
--------------------
På förmiddagen var jag hos barnmorskan Katarina som tog mitt blodtryck och såg att det var ovanligt högt. För säkerhets skull tog hon blodprover och skickade till lab.
Var det något skulle hon ringa på eftermiddagen. Halv fem ringde hon och sa att proverna gett utslag, att hon pratat med läkaren på spec-förlossningen och att de
ville ha in mig genast för ytterligare provtagning. Vi åkte på studs efter att ha lämnat Moa hos barnvakt, utan att ha fått i oss middag ens.
Ankomna till spec-förlossningen fick vi vänta ganska länge för det var rusch som det tydligen ofta är på fredagar. Nya prover togs och de visade på nergång av trombocyter, från
88 vid lunch till under 70 6h senare. Jag fick höra att "du kommer nog inte härifrån med bebbarna i magen, det tror jag inte" sa BM och jag gjorde en intern high-five 
"Ska vi se om tappen är påverkad?" sa BM och undersökte mig. "Ja du är öppen... 3cm!" Jag bara: "va?! och jag som inte känt något!". "Vi tar väl hinnorna" sa BM. Hinnorna för Ada togs
kl 21.30. Jag fick äntligen äta en lätt måltid med fil och mackor (glupande hungrig eftersom jag missat middagen). Jag sa lätt desperat till dem att jag inte kunde föda utan mat (de
som känner mig vet hur beroende av mat jag är 
). Läkaren var tveksam till att ge mig mat ifall det skulle sluta med snitt. (Vad jag inte visste då var att snitt i mitt fall skulle
betyda nersövning pga dåliga trombocytvärden, epidural skulle jag inte kunna få.)
Kl 00 undersöktes jag igen och då var jag öppen 5 cm. Jag profylaxandades och värkarna var ganska lätta att ta. Jag lyckades slappna av väldigt bra i värkpauserna och vila ordentligt.
BM sa då att "det här tror jag kommer att gå fort". Jag tittade skeptiskt på henne för 2 cm på 1,5h är väl inte speciellt fort, det är ju normal takt. Därefter kom värkarna tätare men
gick jättebra att hantera med bara profylaxandning. Efter ett tag började det trycka på i slutet av värken och jag blev förvånad för jag trodde att jag kanske var öppen ca 7 cm då. Men
tänkte att "det är nog bara tidig krystkänsla när barnets huvud passerar ändtarmen... el nåt". Nu kände jag mig mogen för lite lustgas vilket jag fick. Efter ca 10 lustgasandningar kände
jag hur det verkligen tryckte på och sa till maken att ringa på BM fort. Hon kom och undersökte mig - och jag var 10 cm öppen! Detta var kl 01.15. Så 5cm på 1h 15min - hon hade rätt att det
gick fort... 
Barnet (Ada, vår fd donator) var inte ända nere vid öppningen ännu och jag undrade om jag skulle resa mig igen för att hon skulle sjunka ner. Bm sa att det får du göra som du vill. Under tiden
började de plocka fram grejer, kalla på läkaren, sätta på sig förkläde. I nästa värk kände jag hur jag inte kunde stå emot krystkänslan längre utan var tvungen att flåsa som en hund. BM råkade
titta åt mitt håll och fick en väldigt fart "jag ser huvudet, barnet kommer nu!" "och du säger ingenting!" sa hon till mig "Det bränner" sa jag bara för jag visste att hon skulle förstå vad
det betydde. På ca 3 krystningar var Ada ute lätt som en plätt kl 01.30, som en champagnekork ung
Jag fick värkstimulerande och livmoderihopdragande medel, en annan Bm höll i Beda som låg i huvudläge så att hon inte skulle ramla ner i tvärläge. En läkare kollade av hjärtljuden med UL. Bedas
hjärtljud gick ner och då blev det en väldig fart på dem. En annan läkare satte sugklocka, en BM tryckte med yttre tryck på min magen och jag fick krysta utan krystvärk (livmodern hade tagit en paus).
Men ut kom hon ganska lätt ändå (det var något mer obehagligt än med Ada) 11 min senare bara (4h efter hinntagning). Båda barnen mådde super och skrek omedelbart. Jag fick två lätta bristningar
som syddes. Jag fick Beda upp på bröstet medan maken hade Ada i famnen De föddes i v38 med 1,5h marginal...
En helt underbar förlossning med andra ord - jag var helt lyrisk efteråt. På en fråga om att ranka förlossningen fick den en 10:a av 10 möjliga poäng faktiskt. Det gjorde mycket mindre ont än med Moa;
förmodligen för att jag är omföderska och öppnade mig lättare och för att barnen var så mkt mindre (Ada vägde ett kilo mindre än Moa). Jag är så glad att jag slapp snitt då jag i efterhand förstått att jag skulle ha blivit sövd och inte fått vara uppleva vid födseln.
I journalen står "svår havandeskapsförgiftning med organpåverkan" 
och mina trombocytvärden gick faktiskt ner efter förlossningen och tog 4 dgr på sig att hämta sig.
Ninnnis: ett råd är att om du vill att profylaxandningen ska funka så lita inte på att du bara gått kursen utan öva öva öva före förlossningen. Öva speciellt mellan och snabbandning plus krystning.
Daa: nej jag anade ingenting. Men nu i efterhand tror jag att det var därför jag mådde så dåligt sista veckan. Jag samlade otroliga mängder vatten också, tänkte "det här kan inte vara normalt". Säkert därför mitt sf-mått ökade så mkt med, så att BM reagerade...
Hvidis: vi har också begåvats med en sur tjej Jag läste någonstans att för barnet är det samma situation som om våra män släpat hem en ny fru... 
Klart det blir protester. Moa börjar vänja sig nu tror jag, hon är lite gladare men det är väldigt snabbt till det där klagande surmulna som jag har så svårt för. Hon som är så go och glad i vanliga fall. Jaja, klart det är jobbigt för henne - särskilt för vår tjej eftersom ingen av hennes föräldrar har tid när tex tvillingarna ska matas. "Varför tar ni bara hand om syskonen hela tiden?" och "ni har aldrig tid att leka med mig längre" är två vanliga fraser. (Vi har aldrig "lekt" särskilt mkt med henne men hon ser väl bara nu att hon inte får någon uppmärksamhet.)
Jag har helt glömt att jag skulle hälsa från Passionsblomman! Hon lever - om än med trasigt modem
Kom ihåg knipövningarna också! Bra att öva bäckenbotten innan förlossningen så går det snabbare att komma i form efter sedan.
Tänk att de redan är fem månader! 
Moa vägrade låta sig ammas mer än 5 mån trots att mitt mål var (del)amning i minst 6 mån. Hon släppte helt enkelt bröstet och vägrade suga, och det var inte mkt att göra åt det... Jag fick vara nöjd med att jag lyckades så länge som det gick istället...
