I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Flamman, jag gläder mig i djupet av mitt hjärta åt varje insikt, varje steg mot kärlek och livsbejakande. Jag hoppas ni orkar gå er sanna väg, båda två. Kanhända är den-trots allt- tillsammans. Är den inte det, så hoppas jag att ni var och en får leva era liv fullt ut och i kärleksfulla relationer. Vad gäller att nå botten, så är jag helt övertygad om att den botten är betydligt djupare ner än de flesta av oss tror. Vi har en tendens att inbilla oss att vi nått den bara vi har en depp-period. Det ni går igenom nu däremot....och sanningen är ju att antingen slår man i botten-och stannar där. Eller så konstaterar man att "jaha, här var ta mig fan botten, här var det förbannat mörkt. Däruppe anar jag ett litet ljus-ditåt får det bli"

Hur lång tid det tar, beror på hur mycket man bröt i fallet och hur djup brunnen är. Och på ifall det finns något att klättra på. Tar man de rep som kastas ner? Hjälper man till, eller hänger manbara där så alla andra till sist tappar en igen?
Din make verkar ju iallafall vara en envis jäkel. Jag önskar att han kommer att använda just den envisheten till BRA saker, för han kommer att behöva borra ner huvudet och köra på nu, med allt. Han om någon måste väl veta att inga vinsterkommer ifall man inte jobbar för dem, gammal idrottare som han är.

Vishet, mod och styrka önskar jag er båda. Och sinnesro och närhet.

Hunden i den svarta sängen (till höger, fjärde raden uppifrån) är faktiskt väldigt lik vår hund. Fast vi har en brun bädd.