I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Muggles: vet inte om du är in här och kikar. Jag känner mig lite ouppdaterad på hur det går för er... Om du har lust och ork, så är jag iaf väldigt nyfiken. Kram!

Jo, men det krävdes drastiska åtgärder och ett blottande av de allra mörkaste, svartaste sidor hos honom framför allt, men även hos mig, att han fick ramla långt, långt ner i sitt svartse inre för att få honom att bryta ihop och börja prata om vad han EGENTLIGEN känner. Men plötsligt händer det...

*skickar över lite av mina sömngåvor till Lanovia och Villemoa*

Jag somnar gott nu på nätterna iaf. Alltid något. Även om jag kommer i säng på tok för sent. Men jag har inte den där ångesten längre innan jag ska somna.

Igår hade jag ett rejält träningspass: Bar 52 säckar pellets á 16 kg utifrån in i pannrummet och staplade upp där.
Sen var K på simskola och jag simmade 40 min. Efter det härlig bastu, jag o K öste på massor med skopor vatten så t o m några vuxna kvinnor fick nog... Men vi frågade faktiskt först Lilla K låg ner på sin bastulav och NJÖT

Har ni kallt söderöver i landet
Vi har -28. Så här har det varit i flera veckor nu. Börjar bli less. Går förbannat mycket pellets !

Slalomresan som maken planerade med barnen blev inställd i helgen, pga skadan och kylan. Istället vill han att vi åker bara han och jag nästa weekend torskväll till söndag. Utan barn. Jag tror vi behöver det. Det skulle göra oss gott.

På nåt sätt känns det som att för att läka de sår som finns i vår familj så är, förutom läkarhjälp och nödvändiga mediciner, rätt väg att gå att vara tillsammans familjen. Ägna oss åt varann. Som när vi var iväg på slalomhelg förrförra helgen med ungarna. Och nästa helg jag o maken. Förra helgen var vi också bara varit tillsammans familjen. Det finns nog en läkkraft i det också, som är underskattad. Så länge man inte bråkar o gormar förstås.

Ja jag hoppas också astt han håller sig i skinnet tills dess... Nu har han iaf ringt och bjudit hem mig på lunchen och håller på att förbereda den.

Kram tebax! *passar på att stryka lite på Ninnis go'mage*

Det är definitivt inget flum. Familjeterapeuten som har 15 års erfarenhet av manodepressiva människor inom psykvården sa att maken måste ner på djupaste botten (vet inte om han kommit dit än, men han föll många meter i fredags iaf) och DÅ när han är där och inser vad han gjort, DÅ finns chansen till en förändring, en insikt. DÅ kommer han söka upp mig, för jag och barnen är hans enda trygghet. Kanske kände han av något sånt i fredags när jag var ute och hade kul som "singel". När han insåg vad som höll på att hända. Han fattade att han är svagare och mår ännu sämre utan mig än med mig. Eller nåt. Fan, svårt att veta. Jag tror jag avrundar här. Vi tar en dag i taget och ser vad som händer helt enkelt.