Tack för input om Fälga. Hon håller sig kring sin kurva när det gäller vikten, men har plötsligt blivit längre än sin gamla kurva. Som sagt, jag fann mig inte att fråga. Dels för att jag blev så ställd när inte Fälga utan tvekan fått en OK-stämpel och dels för... ja, vet inte varför jag trodde att det skulle gå bra att åka ensam med parvelill och parvelall till sjukhuset. Först var de väldigt energiska och glada i väntrummet och jag fick jaga efter dem för att de inte skulle ramla från allt man kunde klättra på. Sedan ville de gärna göra något jag inte tyckte att de skulle göra och när de inte fick så förvandlades de till Tvååringar. Flamman, du som varit på länssjukhuset kanske vet vilken schysst akustik det kan bli i korridorerna när två barn skriker av frustration över taskig mamma. De andra i väntrummet log vänligt mot mig när jag flängde omkring helt svettig. Så jag var ganska slut när vi äntligen fick komma in till läkaren. Nu är det roligt att tänka på. Eller egentligen var det väl lite kul under tiden också. Men svettigt.
Jag har haft en sån där vecka när vi har fått stora nyheter. Ett par i vår bekantskapskrets, ganska nygifta kring de fyrtio, väntar barn. Stor glädje.
En vän meddelade att hans hustru, kring de trettio, förlorade kampen mot cancer. Ofattbar sorg.
Än en gång ser vi att liv och död går hand i hand. Maken har jag kramat extra hårt.