I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

passionsblomman skrev 2013-04-04 16:10:16 följande:Daa, så du och maken har också varit sjuka alltså? Fy 17!!!Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djurMaken och jag har inte varit sjuka samtidigt den här gången. Vi har haft sällskap av magsjukan mer eller mindre under mer än två veckor nu: maken blev sjuk för sexton dagar sedan och var risig flera dagar. Sedan tyckte vi att Axel verkade hängig och inte sig själv riktigt, men inte så att han inte kunde vara på förskolan. Han började kräkas på skärtorsdagen och sedan tog Fälga vid. Hon har varit frisk, men påverkad större delen av veckan, så idag är det första dagen hon och brorsan är på förskolan. Och jag är hemma och tillfrisknande nu. Mitt intryck av magsjuka är att det brukar vara mer intensivt än vad det varit, men å andra sidan gå över betydligt snabbare.                                                                                                                                                                                                                        Ännu en sak att vara tacksam över: nätterna har förvånande nog varit lugna. Alla, sjuka som friska, har fått sova gott och det har inte blivit några nattliga byten av lakan och pyjamasar.

Yes! En radbrytning! Den ser förvisso skum ut, och det är inte så konstigt, för jag åstadkom den med hjälp av en hel massa mellanslag. Måste prova det en gång till.                                                                                                                                                                                                                                                                    Hm?

Hmmm...  nåja.Lite luftigare blev det allt... 

Det har jag inte tänkt på, Blommis. Just nu, av facebook-uppdateringar att döma, är det många av parvlarnas förskolekamrater med famijer som långsamt åker dit på magsjuka, en efter en. Jag har också tänkt att makens magsjuka kanske var en annan variant än den resten av familjen haft nu. Men om det fortsätter kan det absolut vara läge att kolla upp det.

lanovia 08 skrev 2013-04-10 14:03:54 följande:Anledning till tumhållandet var att jag varit på en anst.intervju idag på ett uppdrag jag verkligen verkligen vill ha. Precis sådant jag vill göra. Det gick kanon och jag fick jobbet på plats! Så nu vet jag vad jag gör året ut. Jaag är så jäkla nöjd och glad.Grattis, Lanovia! Åh, så roligt att få ett uppdrag du så gärna ville ha. Och grattis, Lanovias arbetsgivare.

Och mina citat och inlägg ser lika knäppa ut som vanligt....

Blommis: håller tummarna för dig att det ordnar sig med FK. Inte det roligaste att behöva oroa sig för det till råga på allt. *massa kramar*

Klockarbol: åh! Ärkeas som bara ställer till det utan en tanke på vem det drabbar! Stor kram.

Leksi: Så jobbigt för er just nu. Jag citerar en vald del från ditt inlägg och säger: det kommer inte alltid att vara såhär.

*kramar om*

Jag har insett att maken och jag verkligen måste passa oss för en fälla. Sedan parvlarna kom har det handlat mycket om att "Lösa problemet", alltså se till att barnen äter och växer och samtidigt sköta hem och jobb. Vi är ganska skickliga på det och faran är att det är allt vi blir: ett väloljat maskineri, ett samspelt lag som klarar biffen, Föräldrar Framför Allt, och tappar bort gifta-paret-delen av vår relation. Lägg därtill att jag är ganska så lat och ineffektiv när det gäller hushållsarbete (huuuur blir man mindre slöfock än man är ? Är det verkligen "bara" att ta tag i det?), och maken gör bra mycket mer än jag. Hur länge fungerar det, att jag liksom i förbifarten tar det förgivet?
Vi ska försöka lämna parvlarna hos mina föräldrar någon helg, rentav över natten, och gå på restaurang och kanske bio.

Annars är det som ligger framför mig att sluta med den antidepressiva medicinen. Ska träffa min läkare om drygt en vecka. Det borde fungera, allt talar för det, men jag måste erkänna att jag inte tror på det. Någonstans i bakhuvudet är jag övertygad om att det inträffade en permanent skada den där sommaren och att jag aldrig kommer att sova naturligt igen. Men jag ska försöka. Mest är jag rädd att frånvaron av den där medicinen ska göra mig ännu svajigare i humöret, att mor Rabiata Skataragata ska titta förbi oftare. Nej, det händer inte så ofta nu för tiden, men jag hatar henne verkligen.  Eller ja, jag hatar mig när jag blir sån.

Oj. Min lunchrast stack iväg fort nu och jag måste hinna äta innan den tar slut.

I alla fall vill jag att tråden fortsätter.

Det var mer saker jag skulle kommentera, men nu är klockan kvart över och det roliga slut och maten uppäten och saker ska göras och... så vidare.

En massa kramar till er, kära vänner!

Och att ta sin man i hallen, det har jag inte heller funderat särskilt mycket på. Däremot har jag fått förslaget från en arbetskamrat: "Och nu när M kommer hem så hoppar du på honom och gör en nacksving på honom i hallen och sen så... ja."

Bra jobbat, musikern!

 

Jag tänkte jogga ikväll, men vi får se hur det känns. Jag tror att jag sträckte en muskel i ändan igår när vi lekte Alla barn ska stå i hörnet. Det går till så att jag ställer Axel (eller Fälga) i ett hörn och sedan går för att hämta Fälga (eller Axel) och ställa även henne i hörnet. Under tiden smiter Axel (eller Fälga), så jag måste hämta honom när jag ställt ner Fälga (eller Axel) och så kan vi hålla på ett bra tag. Barnen tycker att det är hemskt kul. Det går fort att bli trött i ryggen. Barnen blir allt tyngre.