Vi har inga pengar.
Just nu är det verkligen så.
Vi hade verklgien behövt få sålt den där villavagnen. Det hade tätat hålen och hjälpt oss tillbaka på banan. Det hänger sådana där tunga avbetalningsgrejor som feta räkningar på bilverkstaden osv över oss hela tiden och allt är otroligt ängsligt, oroligt och tungt över både axlar och psyke. Det sätter sig i hela ens varelse och äter på en.
Det är otrloligt vårt att känna sig fullvärdig, delaktig och trygg.
Det är ännu svårare att känna glädje tillit och hopp.
Det är i stort sett lögn att känna sig lyckad eller ännu löjligare; framgångsrik.
Det är lätt att tro att det inte är någon idé
Att man är elt fel ute
Att allt hittills varit misstag.
Att det nog snart går åt helvete
Att man då får skylla sig själv.
På riktigt.
Vi klarade "Betala Räknigskvällen" utan tårar eller bråk.
Det i sig är en prestation.
Jag gjorde en plan för sonens lov, men vår biokväll och sushi-som blev jättelyckat och ett fint minne. Man vill ju hinna skapa lite sådana innan han flyttar hemifrån. Inte bara slita och kämpa och glömma att ha lite roligt.
Igår var han med mig till skolan och de var jättemysigt.
Vi hade vad de kallade en "må bra dag" där folk fick göra vad de ville. Flera av kvinnorna valde att baka och laga mat, så det blev världens lunchbuffé till slut, med Turkisk mat, Jordansk mat och bakverk av olika slag. Sonen fick träffa lite folk från andra länder (det slog mig att så värst många invandrare känner han inte-det är JAG och min smabo som träffat dem. Där vi bodde förr, fanns det typ nästan noll)
Han käkade två portioner mat och vi hade det jättetrevligt.
Sedan hyrde jag hem filmer för att vi skulle kunna ha lov i filmens värld och utan att det blir så syrt. Idgag skulle vi baka och då ha hembakt mysfika till kvällens film.
Men, så ringde hans bästis i morse och ville ha honom med på lekland i Kalmar och då också MC Donalds.
Jag sov fortfarande när de ringde-sonen med, vi hade ju haft filmkväll till midnatt.
Jaha. Lekland. Kostar väl en hundring eller så att gå in där. MC Donalds går på 60 spänn. Och kontanter...fort som fan på med kläder, utan att a tvättat sig, druckit kaffe eler för den delen riktigt vaknat. Ner på ICA med hunden i släptåg-morgonbehoven var tämligen påträngadne där..
Ta ut pengar, rusa hem, kolla av att sonen ätit frukost och borstat tänderna. Prata lite med mamman. Jag fick säga som det är -att vi egentligen verkligen inte har råd ed ett skit just nu-och skammen sveper runt mig som en skock kraxande fåglar som skriker och hånar, hackar och tar varsin bit. En bit till av värdigheten.
Vinkade av.
Gick in. Fågelflocken följde efter. Tog sig in. Den bor i det här huset nu.
Skäms!
Skäms! som inte fattade att ett så fint hus inte kommer an på dig.
Skäms! som inte fattade att tre var gott nog och ni inte skulle gapa efter mer
Skäms! som gnäller över värk i axlar och knän.
Skäms! som inte skärpt dig än.
Skäms! som inte skaffat dig ett jobb. Inte ens klippt dig.
Ringer sambon.
Skäms! som ringer och belastar din hårt arbetande sambo på hans arbetstid. Han, som jobbar så hårt, behöver inte ditt gnäll.
Gråter i luren.
Berättar hur totalt värdelös jag känner mig.
Skäms! Som inte sa nej, som tog av matpengarna för fucking jävla MC Donalds som vi inte gillar, och lekland vi inte alls tänkt gå på, utan att ens kolla vad sambon tyckte.
Skäms! som måste bry sig om 200 spänn hit eller dit. Som en fattiglapp. Ett hjon.
Skäms! som gråter. Vad fan hjälper det och vem blir gladare av att du lipar?
Sambon förstår ångsten. Tycker inte jag skulle sagt nej, utan att det var klart sonen skulle få åka. men trösten fattar han inte.
"Det är bara att ligga i och det gäller att jag håller mig frisk", och ett andetag där det tar stopp och det tänkta "och du får ett jobb snart" inte sägs, men ligger där, som hans envisa mantra och min egen panik. Inte någon tröst. Bara med nöd och näppe att jag vet att vi liksom kämpar på samma sida och jag hör att han inte är arg, utan i själva tonen finns vårt Vi
Men vad själva trösten är, vet ite min sambo. Han gör ganska sällan det.
Att det är sådant som kommer efeter att man lyssnat och förstått.
Dvs att man förstår att de andre kan känna sig värdelös. Men sedan kan ha lite balsam på den nakna huden. "För mig är du värdefull. Det är dig jag vill leva med, även om det är tufft ibland" Jag vet att han tycker det är så självklart "Vad fan, det är väl därför vi GÖR allt det här?!?" Och det är det ju. Och jag vet det, det flesta dagarna. Men det hade varit skönt med en annans vinge att ligga lite under, när fulfåglarna har ryckt alla fjädrarna av en och man inte ser så mycket ut för världen och börjar ha svårt att hålla värmen själv. Och ibland är ord också skyddade vingar.
Då känns det ensamt, att min smabo är så dålig tränad på just ord.
Man ska liksom alltid förstå hur oändligt mycket kärlek som ligger i att bära ved och byta däck.
Jaja. Han är ju där i allafall.
Vi ses i kväll. Puss puss.
Lägger på.
Kokar kaffe.
Läser ikapp.
Vräker ut hela mitt hjärta på internet.
Skäms! SKÄMS som blottar inte bara din utan hela din familjs ynkligheter och tillkortakommanden. På internet. Patetiskt!
Gråter mera.
Så det sprutar och skvalar faktiskt, om sanningen ska fraaAaaam (vill du ligga med mig då?-hahha, när antagligen inte, bra inte jag heller)
Viftar åt skamfåglarna, så jag kommer åt postaknappen, och går och snyter mig.
man får glädjas och vara tacksam över att man låtit bli att avla barn ihop med sina respektive sådana där stolpskott. Då kan man arkivera dem i mappen "anekdoter för tjejmiddagarna" och inse att alla går vi på våra minor.
Skickar mängder med kramar & håller alla tummar.
