Skumboll skrev 2011-07-12 14:48:41 följande:
Förstår att det måste kännas hemskt jobbigt, och speciellt då du gjort så mycket innan och nu inte kan. Det blir sån kontrast.
Flygplan är ju inte kul, det går ju inte att ta sig därifrån hur man än gör. Så när man reste någonstans med henne så var det jobbigt från det att man skulle åka till det att man kom hem igen, för det nya stället kunde också trigga igång panikångesten. Även om allt var ordnat på resmålet så var det ju inte hemmets trygga vrå. Å andra sidan kanske man inte SKA tvinga sig iväg på det sätt som hon har gjort, hon mådde ju själv inte bra av det.
Att sitta i mitten i en biosalong gick inte. Efter ett par minuter flög hon ut i panik. Vi satte oss alltid på kanten men det var inte alltid det fungerade heller. Nu är panikångesten mycket bättre ska tilläggas, märks sällan faktiskt.
Vad snäll du är som delar med dig.
Gäller alla som skrivit - det är så skönt att höra att man inte är ensam. Jo, så var det ju på malta. Jag laddade och tjöt i dagar innan vi skulle åka och ägnade all tid åt att hitta "flyktvägar" så jag skulle slippa åka. Sen var det några lediga positiva dagar där (där jag absolut inte åkte med ut på utflykter, åkte inte bussar osv men gick mkt till fots) men sen började allt komma krypande några dagar innan vi skulle flyga tillbaka, jag fick massa "mindre" utbrott där jag bara grät och grät och kände att jag satt fast på ön/malta och inte kunde ta mig hem. Det var faktiskt värre än ditresan.
Amejuli skrev 2011-07-12 14:59:16 följande:
1700-tal.
Bio var hopplöst för mig i många år också. Nu kan jag gå ibland när jag är på rätt humörs. En liten revanch!
Sen måste jag bara säga att din klänning var helt FANTASTISK!!!
Tack till dig oxå för att du delar med dig!
Bio går hyfsat nuförtiden. Förut ångrade jag mig alltid i sista sekund eller flög ut därifrån mitt i filmen och fick så dåligt samvete för jag slösade bort biljetterna. Men det går bättre nu för med bio så går ju alltid bara jag och sambon, vi bokar platser längst ut och han tycker det är ok om jag går ut. Ibland kommer jag tillbaka in, ibland inte och då kommer han ut och så åker vi hem. Men han lägger aldrig nån värdering i om jag klarar det eller inte, vilket gör att jag nästan alltid klarar det nu!
Jag vet att det finns en utväg och då är det lättare att stanna. Och visst känns det som en revanch!!
Sen är det ju, som du skriver, så att allt på bröllopsdagen kommer handla om att ta sig igenom det. Inte så mkt om att ha den finaste dagen i sitt liv bla bla bla... Jättetrist och DEN biten tror jag inte folk/gäster kommer förstå. Jag kommer inte va en lycklig brud (just då), jag kommer förmodligen skapa en flyktväg långt innan, skriva ett förlåtbrev till blivanden just in case, spendera morgonen med att hyperventilera i badrummet och kräkas utanför kyrkan. Men jag kommer säkert klara vigseln utan att nån märker nåt. Men lycklig brud, allvarligt?? Tror det är därför jag laddar så mkt för just dessa 20 min som vigseln tar, redan nu.
Och tack, tror oxå klänningen blir rätt bra!
sandis1977 skrev 2011-07-12 14:59:52 följande:
Känner du inte att du vill gå och prata om det?
1700tal skrev 2011-07-12 13:56:00 följande:
OKEEEEY!!! Var bara tvungen att lätta på ångkokaren lite, ångest al dente....
Ok, slänger väl in alla i full strl eftersom vi har lite bildbrist i tråden nu.
Du... klänningen är JÄTTEfin!
Fast jag har ju redan gjort det. Det ligger ju annat bakom som inte har med detta att göra (och det vill jag förstås inte gå in på här) och jag har gått i terapi i 1,5 år. Och allt det här kom smygande nånstans mitt i. Och nu när allt annat är "klart" och bearbetet så blev det liksom det här som hängde kvar.
Fast har ju "verktygen" att jobba med detta - och det gör jag verkligen, och det blir bättre - men så kommer det som ett stort PANG då och då.