Oro över ett tråkigt bröllop...

Men du...vad är det för bild du har av "ett lyckat bröllop" egentligen? Har du läst för många bröllopstidningar och för många reportage där de hade 300 gäster? Har du sett för många filmer där allt är väldigt uppstyrt och "väldigt avancerat" och pampigt?

Är det viktigt att visa upp en bild av "ett perfekt liv"? Har du någon idé om att er kärlek och ert äktenskap blir "perfekt" om bröllopet är "perfekt" - perfekt i bemärkelsen "som på film"?

Jag tror att det ibland är lätt rusa iväg i tankarna och gå för långt med idén om att bröllopet ska symbolisera och  "visa upp" kärleken mellan brudparet och att det blir som en uppvisning i att brudparet har ett "underbart fantastiskt liv och de är såååå kära och sååå lyckliga och framför allt...de är sååå LYCKADE och perfekta..."
Det blir som att allt allt allt, minsta detalj under bröllopsdagen, ska symbolisera brudparets perfekta liv och att OM något inte skulle vara regisserat in i minsta lilla detalj så skulle det på något vridet sätt betyda att brudparet inte älskar varandra lika mycket som de "borde" eller att ett brudpar som har regisserat och styrt och kontrollerat minsta detalj ioch detaljstyrt ALLT älskar varandra mer eller att ett sånt brudpar kommer få ett bättre äktenskap....

Helt galet ju! Andas nu TS. När du blir nojjig...tänk så här: ´"Vad är viktigast egentligen?"

Vilken udda norm, jag har aldrig upplevt att man ska 200 personer på ett bröllop.
Vi hade 30 och var nöjda med det och den svenska festen ska vi ha 50 på och då finns det med en stor mägnd barn 

Jag överdrev antalet lite, jag vet att normen inte är 200 gäster, jag hårddrog det hela. Men jag uppfattar det som att de flesta bröllop är rätt så stora.....och JA jag har läst lite för många bröllopstidningar....:)

Man har aldrig roligare än man görs sig,  har man bestämt att man ska ha tråkigt då får man tråkigt...

Så bestämd dig att detta ska bli jättekul så blir det det. 

Känns inte alls bra idag....fått återbud från tre av mina kompisar, de kan verkligen inte komma och det känns så hemskt tråkigt...:(

Du är inte den enda som har lite otur och oroar dig. Men det är så synd om du låter det negativa ta över. Tänk på allt positivt, du har hittat en man som du älskar och ni ska gifta er. Det är inget att underskatta. Att de flesta av era gäster är släkt tycker jag är fint, vissa (jag) har ingen släkt i sverige alls. Jag förstår att det känns jättetråkigt och att du är besviken, men påminn dig själv om det som är bra. Själv har jag precis avslutat min vänskap med mina 2 "brudtärnor" efter en jobbig incident. Men som sagt, man får tänka på allt som är positivt istället och göra det bästa av situationen. Du kanske blir överaskad över hur bra allting kommer att bli. Lycka till!

Om du är så rädd för ett tråkigt bröllop, kanske det dags att  ställa in det???

Det känns som du är fast i att se bara det dåliga och inte  trivs med en enda av de gäster som kommer.  Varför bjöd du dem i så fall?

Börja tänka posetiv tjejen, se det trevliga i med att du gifter dig med den du älskar. 

Jag kan säga att de (få) bröllop jag varit på har det varit brudparet som satt stämningen.

Det är galet smittsamt att se två överlyckliga människor som visar att de njuter av varenda stund och att de älskar varandra. -Det bröllop där det var tydligast var det bästa och roligaste bröllopet jag varit på!

Om brudparet är nervöst och nojjigt så blir man det som gäst också.

Ha det kul själv och njut av dagen så kommer det att ordna sig av bara farten! Delad glädje är dubbel glädje.

Jag ser jättemycket fram emot vårt bröllop såklart och jag är absolut nöjd med de gäster som vi har bjudit, du har missuppfattat mig. Jag försöker tänka positivt men när tre av ens vänner meddelar att de inte kan dela den här dagen med oss så kan jag inte låta bli att känna mig lite moloken. Jag tycker inte synd om mig själv eller vältrar mig i det som har varit innan men jag har genom större delen av mitt liv haft ett lite hackande socialt liv p.g.a. att jag inte alla gånger mått så bra, vän-delen i mitt liv är en öm punkt helt enkelt, därför är det så viktigt för mig att de få vänner som jag har och som jag tycker om kommer den här dagen.
Sen så har jag väl som jag tidigare sagt, uttryckt mig klumpigt, gällande de äldre gästerna. Tänker att det är en generationsfråga i hur man firar en sån dag...
Tro mig, jag längtar verkligen efter att få gifta mig med min kille och jag tycker det ska bli jättekul också...men sen är det lite oroliga tankar som far runt i huvudet som jag bara vill få utlopp för och de skriver jag om här.

Jag vet att jag låter väldigt gnällig och pessimistisk men som jag skrev här ovanför så ser jag naturligtvis väldigt mycket fram emot vårt bröllop också. Det är bara att jag har en förmåga att nojja mig över en massa irrelevanta saker och för att inte driva min omgivning till vansinne med allt mitt nojjande så tänke jag att jag kunde skriva om det här, bland blivande brudar som säkert också oroar sig över liknande saker. Skönt att få höra att man inte är ensam om alla sina knäppa funderingar liksom :)

Delad glädje är dubbel glädje! Helt rätt!

Jag har varit på ett enda tråkigt bröllop och varför var det tråkigt? Jo, för att det kändes som att brudparet bara ville få allt överstökat så snabbt som möjligt...som att de gifte sig för att de borde typ...inte för att de verkligen ville...och det kändes som att de bjöd på mat och tårta för att de kände sig tvungna typ....Inte alls roligt. Sen att det var min systers bröllop...jo jag höll på att börja gråta på vägen hem för det kändes inte festligt alls...det kändes som att vi varit på begravning inte ett bröllop.....Jättehemskt!
Jag hade roligare på ett bröllop som vi var på helgen efter, där var det vänner till oss som gifte sig och jag hade i stort sett bara träffat brudparet innan....Jag hade roligare på det bröllopet trots att jag var nervös för att jag inte kände någon mer än brudparet (som jag då kände lite grann, jag och m2b hade inte varit ihop så länge).

Återigen: tänk så här: Vad är det som egentligen är viktigt? Fokusera på det positiva.

Jag vet inte om redan skrivit det här i den här tråden...men det är själva vigseln som är det viktiga, det är ju på grund av vigseln som ni har fest.  Nu menar inte jag att ni ska hänga upp er på varje detalj i vigseln utan mer att fokusera på det som kommer hända under vigseln: ni blir man och hustru. Fokusera på känslan ni kommer få när prästen/vigselförrättaren säger:"Ni är gifta. Ni är nu man och hustru" eller hur dom nu säger men ha det som fokus. Det är ju på något sätt det ögonblicket som är det som allt kretsar kring, eller hur?
Det är ju det ögonblicket som alla väntar på. Känn in den glädjen redan nu!

Klart att det är trist när folk inte kan komma men jag vågar påstå att ni blir lika gifta ändå och fråga dig om dessa människor skulle vilja att deras svar orsakde en sådan här vånda för dig? Jag tror inte det! Dom har ju inte tackat NEJ på jäkelskap eller hur? Hur långt är det kvar till bröllopet? Har du möjlighet att ta lite paus i planeringen och kanske även en paus från BT? Även om det bara blir paus på en enda dag så kanske det räcker för att du ska kunna andas lite och sedan se det med nya ögon?

Det är lätt att bli nojig. Jag är själv det till och från av samma anledning. Men så tänker jag på ett bröllop jag var på för några år sedan med mer än dubbelt så många gäster som vi ska ha (tror att det var 80-90 personer och vi blir 34). Det var så stelt och ingen höll tal. Efter ett tag satte toastmadamen igång presentleken och det bröt isen ganska rejält som tur var!

Fast hur då att det skulle vara en generationsfråga hur man firar bröllop? Jag hänger inte med ett enda dugg ärligt talat....Om det nu skulle vara så att det finns skillnad i hur man firar...måste det vara något negativt?
Tänker du att alla som är över en viss ålder vill sitta still och inte dansa och att ungdomarna skulle vara de enda som vill (kan/orkar) dansa? Eller hur tänker du? Jag hänger inte med i hur du tänker.

Alla bröllop jag varit på (förutom min systers hemska bröllop) har haft en enda salig blandning av gäster: det har varit gamla, unga, utländska gäster blandat med människor som knappt varit utanför sitt eget landskap och jag tycker nog att alla har firat på samma sätt faktiskt.
Alla har visat sin glädje och firat brudparet. Sen att en del utländska gäster kanske har styrt upp en dans från sin hemland och ingen mer än de själva har kunnat dansstegen men alla har bara skrattat och försökt dansa....Och just detta, blandningen av kulturer och olika sätt att fira har varit jättekul! På ett bröllop försökte de äldra lära ungdomarna att dansa vals...ha ha ha det gick väl sådär kan jag säga...Ungdomarna försökte sedan lära de äldra vår typ av dans....det gick faktiskt bättre

Som sagt så hänger jag inte riktigt med i mitt egna resonemang, det jag nojjar över är inte logiskt; jag vet! :) Men ibland får jag för mig att de lite äldre gästerna kanske förväntar sig ett mer traditionellt bröllop än det som vi har tänkt oss, att de förväntar sig trerätters med servering, brudvals och lite "kasedans" efter maten och sen läggdags runt kl.22....Jag vet att det inte är så och att det troligtvis inte kommer att bli så heller men så smyger sig den där lilla rösten på ibland och gör att jag oroar mig över sådana saker. Löjligt men så är det.
Jag låter verkligen inte klok när jag resonerar mitt "problem", det låter som om jag har världens fördomar mot äldre, det har jag vanligtvis inte heller men nu har jag av någon outgrundlig anledning fått för mig att alla gamla är supertråkiga. Jag borde dessutom veta bättre som har en mormor som är 80 år och dansar och festar som om hon vore 25, minst! :)
Äh, jag blir inte riktigt klok på mig själv....vet inte varför jag oroar mig, borde bara slappna av och fokusera på allt kul som vi har framför oss istället.

Tror att nojjet hör till. Fick höra av min mor igår att hon tyckte att alla mina meningar numera börjar med
'Nej, men..'
'Men om man...?'
'Tror du att..?'
'Men kan man...?'

osv..

Att oroa sig är en variant av att visa att man bryr sig har jag hört ;)

Fast även om de äldre nu skulle gå hem vid 22...betyder det att festen tar slut då? Och om de äldre nu skulle vara sådär tråkiga eller inte orka dansa och bara sitta i ett hörn och sen gå hem vid 22...är det inte bra att de går hem då så ni yngre kan partaja loss ordentligt utan att få dåligt samvete för att ni "stör" de äldre?
Och även om festen tar slut 22 måste det vara dåligt? Är det inte bättre att alla har jättekul och det är jättebra stämning och att man sedan slutar när festen är på topp?
En lyckad bröllopsfest mäts väl inte i hur länge festen pågick?
Tänk om gästerna (och även ni som brudpar!) har det jättetrevligt och festen är jättelyckad på alla sätt och vis men vid 22 är ni glada,lyckliga och trötta och vill lägga er...är det en dålig och misslyckad fest då?

Den där negativa rösten....den som smyger sig på och gör dig osäker...du ska be den rösten att hålla käft tycker jag

Är jag ensam om detta?

Jag nojar mig ytterst sällan försöker jag inte kan påverka, det enda det leder till är ont i magen,  stress och lessenhet.
Livet är för kort för sådant, så fort jag känner   MEH, så tar jag en promenad eller bakar  kakor, jag tycker inte om att ha ett nojmonster i mitt liv så jag  avlivar det innan det växer sig stort och tar över hela mitt liv.

Ned med Nojmonster, fram för  Skojmonster!  Det ska bli mitt motto när blir president över välrden. ;)
 

Som brudpar är man nog slut ganska tidigt. Vi har tänkt stanna så länge bandet spelar om vi orkar, men jag tror inte att de spelar längre än till tolv max. Gästerna stannar så länge de vill stanna och partar så länge de vill parta. Om de vill gå hem klockan 23 allihop då är det ju det de vill. Jag menar de går inte hem för att de har tråkigt utan för att de tycker att det blir bäst så.

När min syster gifte sig var vi ett litet gäng som partade loss flera timmar efter att de flesta gått och lagt sig. Vi hade hur kul som helt! Det hade inte blivit roligare för att de andra, som var trötta, hade stannat kvar.

Kattpoet for president! Var röstar jag?

Hrm och stava kan jag inte... Mer te i mig!

För saker,  inte försöker... meh...  att hjälpa min man med svenska läxan gör min svenska sämre.