Så sköter vi hushållsekonomin

Jag och min sambo har gemensam ekonomi men än sa länge olika sparkonton. Vi kommer när vi gifter oss (kanske tidigare, beror pa en massa andra saker i vart liv som flytt osv.) att ha helt gemensam ekonomi. Vi tycker att det är det som funkar bäst i vart förhallande. Vi hade delad ekonomi i början men bada tyckte att det vart besvärligt att betala tillbaka vissa summor och dela allt enligt viss procentsats osv. 

Vi tycker bägge tva att grälen har blivit mindre sedan vi fick gemensam ekonomi. Rent praktiskt fungerar det genom att vi kommunicerar om inköpen vi vill göra och sa sparar vi till det som behövs, även om det är ett klädesplagg eller en resa för endast den ena parten. 
Nästa gang far den andra parten nagot motsvarande men vi kräver ingen "milimeter-rättvisa". Skall man leva ihop hela livet sa om nagon far mer en gang sa kommer den andra fa mer nagon annan gang, det jämnar ut sig i slutändan. 
Man kan ju ocksa göra sa att man varannan manad far en specifik summa att disponera som om man vill (sa gjorde mina föräldrar till en början).

Läste igenom traden och sag att visa hade lite olika juridiska fragor och problem. Jag är juriststudent som nu gör praktik men har sista uppsatsen kvar att skriva innan min examen. Sa jag kanske kan hjälpa till lite iaf.

Nagon här nämnde att det var annorlunda förr med hur man disponerade pengarna vid eventuell skilsmässa da den ena parten varit hemma. Detta stämmer och da hade man nagot som hette underhall till maka/make. Liknade systemet vi idag har för underhall av barn. Detta finns inte längre i Sverige men i vissa andra länder. 

Men det finns som flera redan har nämnt andra sätt att kompensera för att en part är hemma mer med barnen. Man kan pensionsspara privat för den maken eller införa ett äktenskapsförord om ojämnfördelning av egendomarna. Detta sa att den maken som tjänar mindre vid en eventuell skiljsmässa far mer av makarnas gemensamma egendom. Pa det här sättet tillfaller en större summa maken som är hemma vid en evetuell skiljsmässa och om man har planerat detta rätt kan det även kompensera för en del av den förlorade pensionen.

Personligen tycker jag att alla skall göra det som känns bäst för dem.. om man undrar nagot finns det flera privatekonomer, jurister m.m. som kan hjälpa till med eventuell planering av ekonomin och tillgangarna sa att man i slutändan far mer eller mindre jämställt.

Vi har delad ekonomi. Än så länge har vi fortfarande var sitt konto men det är mest för att det inte har blivit av att gå ner till banken än.
Om man är gift eller har barn ihop har jag svårt att se varför man inte ska ha delad ekonomi. Då är ju liksom allt man äger gemensamt ändå. Samt att man lever ett liv tillsammans. När man "bara" är sambos kanske det faller sig lite mer naturligt att man har egna pengar som man väljer att göra vad man vill för.
Men däremot delar jag inte riktigt åsikten om att den som tjänar mer ska kunna unna sig mer än den som inte tjänar lika mycket. Inte om man lever ett liv tillsammans. Alla kan ju inte ha välbetalda jobb. Jag vill ju att min sambo ska jobba med det han gillar och då ska han inte staffas för att det är ett mindre betalt jobb.

Hej igen

Jag jätteglad att det har blivit så god diskussion och särskilt att tonen, av vad jag läst, varit trevlig trots skillnad i åsikter. (Pengar är som sagt ett känsligt ämne) Beröm till er alla för det!

Tack för olika inlägg och synpunkter. För mig personligen får det mig att tänka i nya banor och se andra perspektiv. Berikande tycker jag!

Och tack Frida87 för lite klargöring om vad som gäller rent juridiskt. Det är ju inte lätt det här med samlevande och veta vad som gäller.

Det gäller ju att planera för det oförutsedda också, som t.ex. att en part går bort.

Sambofällan som du Aniara4 nämnde är ett klassiskt problem. I mitt fall bekymrar jag mig för hur det skulle gå för min pappas sambo om han gick bort. Precis som i din mammas fall är det min pappa som äger deras hus vilket gör (tror jag) att vi barn automatisk får ärva halva huset om han går bort. Jag brukar klura ibland på hur vi skulle kunna göra för att hon ska känna att hon kan bo kvar där resten av sitt liv (jag vill ju absolut inte att hon ska känna att hon skulle behöva flytta) men jag hoppas att hon och pappa redan har löst det där på något bra sätt.

Jag tycker att det är fint och vackert att våga tro på livslångkärlek men jag tycker också det inte är något fel i att vara lite smart och klura på hur man skulle få det om det plötsligt blev skilmässa eller om maken/maken hastigt går bort (notera att också änkepensionen har försvunnit eller hur Frida87?) Ett par timmar med en privatekonom för lite planering kanske är en bra bröllospresent till sig själva

Oj oj....slant nog lite på tangenterna där. Menar förståss gemensam....

Alla pengar går till ett gemensamt konto, därifrån dras alla räkningar, handlas alla mat ifrån och vi köper det vi vill så länge pengarna finns kvar

Vi sparar en fast summa varje månad till ett konto, sparar lika mkt i pension och ska snart starta upp ett konto till vår dotter där vi ska lägga undan en summa varje månad.

Hur tänker/tänkte vi?

För det första så har vi varit tillsammans i 12 år, under den här tiden har vi båda två skaffat oss långa utbildningar, vi har båda två csn lån på ungefär samma omfattning eftersom vi pluggat nästan lika länge. under studietiden jobbade vi extra båda två, ungefär lika mkt, i perioder jobbade ajg mer, i perioder jobbade han mer.

Vi har skapat vårt hem gemensamt, min man bodde i en pytteliten etta när vi träffades, jag bodde hemma. Vi har ingenting kvar sen den tiden ( förutom någon bok och en byrå, typ). Lägenheten ägde min man, han fick ut 40 000kr i ren vinst som han la in i den 2a som vi köpte gemensamt.

Skulle vi någonsin skiljas så får vi vätta oss ner och dela upp våra tillgångar, vi har köpt allting tillsammans, valt ut de möbler och föremål som utgör vårt hem. Min man skulle vi en eventuell skilsmässa få 40 000kr mer än mig, eftersom det var vad han hade med sig in i "boet".

Vi skulle aldrig bråka om pengar, utan vi pratar med varandra, ena månaden köper jag en jacka, andra månaden köper han en jacka, tredje månade köper vi en jacka åt vår dotter(  ungefär).  Ingen av oss har några arv att vänta eller har fått några stora arv, min man fick ärva 11 000kr, då valde han att köpa en tv till oss. Jag fick 15 000kr i skadestånd för att jag blev rånad på mitt jobb, då köpte vi matsalsmöbler och ett hemmabiosystem.

Jag förstår verkligen att pengar KAN vara ett problem om den ena parten har betydligt mer från början än den andra, men för oss är de tinga som helst problem, har aldrig varit och jag betvivlar att det kommer att bli ett problem varesig vi fortsätter vara gifta eller skiljer oss.

Just det, jag hann inte avsluta min utb helt( vår dotter föddes mkt förtidigt) så min man kommer att jobba merparten av föräldraledigheten med dottern, men vid nästa barn( om gud vill och ägget släpper och spermierna simmar) så kommer vi att göra så att min man får vara hemma mer än mig, under förutsättning att jag hittat ett nytt jobb. Jag kan inte stå för försörjningen på en 75% tjänst på ICA, tyvärr.

Vi lägger en viss procent av våra löner till gemensamt konto, rättvisast så då lönen inte är lika för oss.

De flesta verkar verkligen ha en gemensam ekonomi. För oss har inget egentligen ändrats under åren, oavsett om vi pluggat/jobbat/lönemässigt. Vi fåt ut 50 000 kr efter skatt gemensamt och vi tjänar ungefär lika mkt. Vi har en bostasdrätt  med lån på som vi har hälften var på. Vi har gemensamt kort för mat/dryck/restaurangbesök/gemensamma utgifter där vi delar 50/50. Vi sparat på var sitt håll pengar för att kunna göra större inköp/resor i framtiden men har inget gemensamt sparande. Vi delar allt lika egentligen. Ibland bjuder jag och ibland han utan att vi räknar på det, brukar gärmna ut sig i slutändan. Han köper det han vill för sinapengar och jag det jag vill. Så vi har på sätt och vis en ganska delad ekonomi.