Idag väcktes en längtan efter barn...

Hej,
Gud vad underbart att du känner så, trots att du ändå haft en plan på att plugga och utbilda dig först.
Jag har alltid velat haft barn, dock har jag velat ha det tidigt, så för min del var det att jag skulle gå klart skolan innan det var dags.. jag gick ut gymnasiet och ca 1,5 år senare  kom våran son..
Det bästa som hänt mig/oss... Ibland kan jag känna att jag kanske borde pluggat/jobbat ett tag innan, då jag inte hade fast anställning när jag blev gravid. Men samtidigt kan jag tycka att Det har gett mig så mycke mer, visst när det gäller min ekonomi har jag levt på minimum, hållt tillbaka på vissa saker jag velat göra för att ha pengar kvar.

När det gäller att orka plugga kan bara du avgöra, allt beror på hur mycke hjälp du får av din man med att ha en liten bebis.. om du får avlastning/avbyte så du får tiden att plugga.. för min del fanns inte den möjligheten då min sambo inte var så behjälplig under dom första 6 månaderna ca.. =(.. 

När det gäller ekonomin så kan ni alltid räkna på det, som sagt så är det bara ni där som vet hur mycke ni får in varje månad.. Ni kan gå in på försäkringskassans hemsida och räkna ut en eventuell föräldrapenning. Det Kan hjälpa er att få koll ekonomiskt.. =) Har ni råd så kanske mannen din kan vara föräldraledig medans du pluggar första tiden?  Lycka till iaf. Det är bara ni som kan avgöra om det är rätt tid =).

Jag har haft den känslan till och från sedan jag var 21, innan dess trodde jag att den biologiska klockan var en myt...  Känslan verkar komma väldigt intensivt vart tredje år för mig ungefär, och håller i sig i någon månad. När jag var 21, 24 och nu när jag är 27... Tidigare har det inte varit aktuellt med barn, då jag var singel, och kände mig för ung och nu är det väl inte sådär jätteaktuellt, min blivande vill vänta 1,5 år... Å andra sidan känns det okej, för det känns ändå tillräckligt nära för att kunna "stå ut". Jag har dock sagt till honom att det är bäst att vi skaffar barn innan jag fyller 30, för då lär den biologiska klockan bli helt galen... 

Du skriver inte hur gammal du är, men om din blivande också vill ha barn nu, så varför inte? Ni kan ju börja prata om det i alla fall. Hör vad han vill. Jag tror att det mesta med ekonomin ordnar sig, bara man prioriterar rätt när man har barn

Lycka till 

jag har haft den känslan av och till sen jag var 16 tro ja.. går själv på universitet och har snart bara gjort första året i en treårig utbildning. sen vill jag ju bli barnmorska och det är ju ytterligare 1.5 år + att jag måste jobba som ssk i minst ett år innan.. så jag kommer vara ca 26 när jag är klar.. långt känns de som.. men.. under den tiden får jag se om min karl vill ändra sig ang. barnfrågan, för han har alltid sagt att han inte vill ha barn överhuvudtaget.. så.. men när han är med barn kan man ana en glimt i ögat på honom ^^ 

Jag har en dotter på 6 månader och har 1,5 år kvar av mina universitetsstudier. Jag kan inte svara på hur det kommer gå att kombinera barn och plugg, men jag utgår från att det kommer gå kanon! Innan vi fick vår dotter var jag också helt övertygad om att jag skulle gå klart skolan, jobba, gifta mig, skaffa hus etc. och SEN kanske få barn när jag var typ 35 år. Men så plötsligt, flera år "förtid" (var 27 år) väcktes min barnlängtan väldigt hastigt och lustigt. Jag ville vara gravid, jag ville föda ett barn och jag ville uppleva hur det var att ha en "egen" bebis. Jag ville inte vänta! Nu är jag så otroligt glad för vårt barn att jag undrar varför vi inte gjorde det här ännu tidigare :) 

Tack för tipset, att räkna på ekonomin, räkna ut föräldrapenning osv.! 
Ang studier så vet jag att min man lär hjälpa mig så mkt han kan. Men jag antar att det kmr bli mkt för båda då han håller på att starta en firma. men jag kmr inte få all last över mig, det ä rjag helt säker på. Min man vill också att jag ska förverkliga mina drömmar om att plugga osv. :) 

Jag är 20, blir 21 till våren. Min man är 27. Jag tror inte heller att ekonomin skulle vara ngt problem. Har man inte överflödigt md pengar får man finna sig i att avstå från vissa saker. jag menar lyckan att ha ett barn byter man väl inte ut mot ngt i världen!? :) 
TACK! 

tråkigt att han inte känner samma sak som du!! :( 
men det kommer säkert med tiden, han kanske inte känner sig redo än. 

Det är precis så jag känner! Och just idag träffade vi några vänner som har en bebis. Min man slutade inte att bära på den där ungen. och vi insåg nog båda två då att längtan efter barn är ömsesidig :) 

 

TACK för era fina svar :) Det känns skönt att veta att man inte är ensam om att känna som jag. 

Det finns en sak som "oroar" mig. Det är "vad familjen ska säga"... De är helt anti att vi ska gifta oss i första hand. För att de tycker det är dumt när man är så ung och man ska ju satsa på att skaffa sig en karriär, arbeta sig upp i arbetslivet och tjäna mkt pengar, synas o höras och vara någon. Jag försäkrade dem alltid om att vi skulle vänta tills jag pluggat färdigt. Men nu vill jag ju verkligen ha barn och då känns det som att jag på ngt sätt "sviker" dem .Det är jättedumt att tänka så jag vet, men det är nog det enda som skulle hindra mig från att skaffa barn just nu, familjens besvikelse över att jag "förstör mitt liv"... eller "skjuter upp det". vet inte om jag kommer orka familjens bittra och negativa kommentarer :( 

Både jag och min M2B längtar efter en lite bebis Jag har tagit sista p-sprutan och den går ut i mitten av maj....just med p-spruta kan det ta rätt länge innan man blir gravid men vi hoppas givetvis att det ska gå snabbt!

Till er som skriver att ni är rädd vad familjen ska säga: De borde vara glada för er skull, eftersom det är detta NI vill. Är de inte glada för er så kanske man får ta en funderare om de är personer som man ska hålla så nära.

Jag har själv brutit med ett antal kusiner för att de ALDRIG ger något positivt tillbaka. Bestämde mig för att de ska inte ta min lycka och min energi i från mig.

Mitt tips är, gör det som gör er lyckliga!

Vi är lika gamla du och jag och jag gifter mig med min sambo i juni. Tror du att det blev ett ramaskri i släkten eller? Japp japp. Lite du är för ung! och en hel del tänk om du ångrar dig?! Varför inte lite tänk om du träffar någon annan?
Hur dunderpuckade argument är inte de två sista? Man kan alltså varken ångra sig eller träffa någon annan när man passerat en viss ålder, bra att veta.

Längtar halvt ihjäl mig efter en liten bebis och vi har bestämt att vi ska börja försöka efter bröllopet, men det är det ingen annan som vet. Efter de reaktionerna vi fick gällande vårt stundande bröllop så håller vi det för oss själva. Visst, de lär säkert ha ett och annat att säga om det också. De får finna sig i att vårt liv är vårt liv. Vi anser inte att vi "förstör" det bara för att vi inte har universitetsutbildningarna färdiga när vi skaffar barn. Inte heller skjuter vi upp det eftersom att livet är och kommer alltid att vara här och nu. I vilken ordning man planerat att utföra olika moment - det är ju upp till var och en.

Jag hoppas att ni inte låter andras kommentarer sänka er!

Vistst, dom kanske säger en sak nu, men när dom väl ser erat mirakel så kommer dom smälta.
 Du får helt enkelt bevisa att du klarar av att få barn och plugga =) ge dom som en knäpp på näsan!
Jag hade hela min släkt på min sida.. ingen som ioförsig kunde säga något om att skaffa barn tidigt, (jag var 20) då mamma/mormor/farmor båda var 19-21 när dom skaffa..
Det vi fick negativt om var mannens släkt.. men just då hade vi en del problem och bröt upp precis när vi fick veta att vi skulle ha barn.. men vi löste våra problem, gifter oss nästa år... men till det, hans släkt är positivare än någonsin.. dom bara älskar vår son, min svärmor som var mest emot allting, tycker att det är det bästa som finns nu!..

Stå på dig och visa att det är det du vill och kan klara.. du är ju trots allt myndig!.. jag tror på er =) 

Hej!

Nu har inte jag läst alla andra svar men jag vill bara säga att man ska inte vänta för länge.

Många i min krets har väntat och sen haft jättesvårt att få barn.

 

Jag tror det är många som får ett helt annat driv som förälder. Plötsligt är det inte sig själv man sätter i främsta rummet utan man gör allt för sitt barn, så att plugga färdigt tror jag inte är några problem, du kommer ha världens motivation!

 

Att få barn är det absolut häftigaste och roligaste jag varit med!

Lycka till! :)

Hej!

Som många andra känner jag igen mig i det du beskriver. När jag var yngre tänkte jag att jag kanske aldrig ville ha barn, och det var också den inställningen jag hade när jag träffade min sambo (tänkte också att jag aldrig skulle vilja gifta mig och det har jag ju fått äta upp nu när bröllopet stundar). Jag är en väldigt organiserad människa, som helst planerar saker noga och ser till att mina beslut är väl genomtänkta och övervägda.

För att göra en lång historia kort så kom den där överväldigande längtan över mig helt plötsligt för ca ett år sedan. Jag var helt överumplad. Min sambo bekände då att han var helt redo för barn och egentligen bara väntade in mig. Vi gick igenom ekonomi och livssituation och kom fram till att vi skulle kunna skaffa barn redan nu, innan jag avslutat min utbildning (är alltså i en liknande situation som du) och skaffat fast jobb. När vi kommit fram till att vi kunde om vi ville insåg jag dock att jag helst av allt ville få satsa helhjärtat på karriären ett par år till. Vi bestämde oss alltså för att vänta.

Du känner själv vad som är rätt för dig, men för mig har det varit underbart att veta att barn är ett säkert inslag i framtiden (biologiska eller adopterade spelar ingen som helst roll). Det har gjort att jag kunnat njuta extra av de här sista barnfria åren tillsammans med min älskade och den energi jag har att lägga på mina egna intressen. För mig hade det varit fel beslut att skaffa barn direkt när längtan slog till. Jag hade säkert aldrig ångrat ett barn, men jag kommer att vara en bättre förälder för att jag väntade tills jag verkligen var redo.

Det jag ville säga med detta långa inlägg var helt enkelt att jag tror att det viktigaste när man står inför ett så här stort beslut är att vara helt ärlig mot sig själv. Du har upptäckt en stark barnlängtan hos dig själv, men en del av dig vill avsluta studierna och skaffa ett jobb först. Bara du själv kan avgöra vilken av dessa två instinkter som är starkast. Om du tar ett beslut som är grundat i vad du verkligen vill, och inte i vad du borde eller tror att andra skulle uppskatta, så kommer du att kunna klara alla hinder (vare sig det är studier med ett litet barn, eller att njuta av längtan några år till innan ni satsar).

Lycka till!

Jag kan säga att vi har väntat in "rätt tid", nu är den här, jag är 30 år och fruktansvärt nojig över att vi kanske inte kommer hinna eller kunna få barn. Vi vill ju dessutom ha två så om det inte går relativt snabbt har vi problem. Om jag kunde få göra om skulle jag inte vänta såhär länge med att börja försöka. 

Hoppas det går bra för er! Vid 30 har man fortfarande ganska gott om tid på sig, jag var 34 när jag fick min dotter och syrran var 38. :)

Men jag rekommenderar förstås att man försöker tidigare än så om man har möjligheten. :)

Hur mycket har du kvar innan du har pluggat färdigt? Jobbar du extra utöver studierna?

Det året jag fyllde 22 fick jag mitt första barn och året efteråt kom andra barnet, jag fyller 25 i år och ska börja plugga till hösten. Stora kommer börja förskola men lilla stannar hemma minst ett halvår till.
Jag gjorde alltså tvärtom mot för vad man "ska" göra, jag fick barn först och utbildar mig sen.

ne de är väl det.. men han fyller 30 i år så.... känns som att han är lite "efter" i mognaden :P (han kan verka som en 17 åring mesta av tiden)