Svartsjuk pojkvän

Svartsjuka är inget drag man ska lära sig att "stå ut" med. Det är också svårt att ändra någon som är i grunden osäker eller som har värderingar som bygger på att du inte kan ha killkompisar etc. Börjar du anpassa dig, t ex låta kompisrelationer med killar rinna ut i sanden, eller självcensurera, dvs låta bli att berätta saker som kanske gör honom svartsjuk, kommer det troligtvis bli värre över tid.

Det finns gott om fina, omtänksamma, trygga killar därute. Slösa inte din värdefulla tid på att göra om den här. 

 

Att han är svartsjuk är inte ditt fel, inte ditt problem. Om jag var du skulle jag välja om jag ville vara kvar i den relationen eller inte. Om du vill stanna får du nog acceptera att han är svartsjuk och leva i den "konflikten", han är som han är och du vill ju inte ändra honom eller hans liv - varför ger du honom rätten att ändra i ditt?

Men jag skulle ALDRIG, oavsett val, inskränka mitt liv på något sätt för att göra den andra personen glad. Mitt liv är mitt liv och det ska karln låta bli att försöka "styra".

Jag hade en pojkvän för några år sedan som var precis sådär i början, vi var ihop i 1,5 år - i slutet av den relationen hade allting gått så långt att jag till och med rastade min hund på balkongen för jag var rädd för att gå ut och göra honom upprörd. Han misstänkte alltid att jag träffade någon annan när jag gick ut någonstans.
DET kommer ALDRIG hända någonsin igen.

Lycka till, känn efter vad som känns rätt för dig! Hoppas du hittar din väg att hantera detta på :)

Oh, jag känner igen den här typen av tråd... TS, du kommer antagligen att få många råd om att lämna sin pojkvän från personer som träffat sjukligt svartsjuka killar som behandlat dem illa. Och det är inget fel i det, dessa personer vill dig bara väl!

Men. Att andra har varit med om värre saker behöver inte betyda att problemet kommer att eskalera för dig. Deras ex och din pojkvän är (sannolikt) olika personer. Grejen är att de som haft ett övergående problem med svartsjuka i början av relationen kommer att ha glömt bort det senare, och kommer inte på tanken att skriva och berätta om det, medan de som varit med om något hemskt och traumatiskt gärna vill skriva om det för att varna andra. Därför blir det lätt lite skevt i den typen av svar som man får...

Däremot kanske du ska vara uppmärksam på hur det förändras? Blir det bättre eller sämre? Ett år är inte så lång tid för att ändra ett inlärt känslomönster. Självklart förespråkar jag inte att man ska stå ut med övergrepp i förhoppning om att "han kanske kommer att förändras" men små saker som det går att stå ut med, dem kan man behöva stå ut med i ett eller ett par år innan det blir bättre, därför att att människor KAN förändras och faktiskt ofta GÖR det - men långsamt.

För den som blivit sviken av en tidigare kärlek tar det tid innan man har byggt upp sin tillit igen. Ett år är då inte så lång tid, utan det kan ta lite längre tid, men så småningom blir det bättre. Det tror jag att många på BT kan vittna om från sin egen erfarenhet, fast det brukar låta annorlunda om de ska beskriva någon annan...

Förutsättningen för det Anonym (B) skriver är ju då att han faktiskt fattar att han har problem, pratar om det med dig eller en terapeut och försöker göra något åt det.

Annars kommer det ju inte hända något där. 

Nej, det tror jag inte på. Det går nog snabbare om han själv vill ha en förändring, men jag tror absolut att man också automatiskt kan bli tryggare i en relation med åren.
Men för de flesta andra förändringar tror jag att det som du säger stämmer!

mitt sk ex vart oxå svarsjuk, det gick bra i 1.5 år med enbart svartsjukan, han va som du beskriver som din kille, efter ca 1,5 år träffade jag en otroligt bra gammal vän (kille) som stannade och hälsade kramade om mig hälsade även på min dåvarande kille, efter han färsvunnit och jag och killen stod kvar sa det bara pang, han misshandlade mig grovt på plats för att jag skulle haft en relation till killen ,trodde aldrig under den tiden vi var ihopp trots svartsjukan att han skulle slå mig, men ack så fel jag hade det slutade med skyddad identitet tills rättegången var och 4 år efter , detta är ej ett normalt beteende

Okej, då tror vi olika. Jag tror inte att människor som inte vill förändras eller är öppna för förändring "automatiskt" byter personlighet inom några år. Inte när det är så djupt rotat som svartsjuka. Tryggare kan man bli automatiskt och därmed mindre svartsjuk, men värderingen om att det är OKEJ att vara svartsjuk och att det inte är ett problem försvinner ju inte.

Men vi behöver inte hålla med varandra. Känns bara som ett oerhört farligt råd att ge människor. Att stanna och vänta på automatisk förbättring trots att personen inte ens vill förändras. 

Jag tror också att människor kan förändras, men att det kan vara riskabelt att räkna med att de ska göra det.  Inser han själv att problemet ligger hos honom själv? Det är nämligen en absolut förutsättning för att det ska kunna bli bättre. Det är väldigt stor skillnad på någon som inser att hen är överdrivet svartsjuk och jobbar med sig själv för att kunna hantera sina egna känslor när partnern lever sitt eget liv, och någon som på allvar tror att partnern mycket väl skulle kunna vara otrogen i ett obevakat ögonblick och därför måste kontrolleras.

TS, vad du än gör, ändra INTE på dig själv och ditt liv! Det kanske blir bättre ett tag, men om din pojkvän har de här tendenserna nu är det stor risk att han kommer på nya saker att noja över när du har gått med på att ändra de första ganska harmlösa. Hans osäkerhet och misstro kommer nämligen inte att minska för att du har begränsat ditt liv lite grann, och då är risken stor att han tänker att han kommer att bli lugnare om du bara slutar med x också... men sen känns det fortfarande inte bättre, men kanske om du slutar med y...

Du är en egen person med ett eget liv, som han kan få dela om han vill. Men om han vill dela ditt liv måste han acceptera hur det livet ser ut, och hurdan du är Ja visst ändrar man sig själv och sina vanor en del när man är tillsammans med någon, men då ska det vara någon man spontant vill göra, inte någon man känner sig tvungen att göra för att partnern ska bli på bättre humör.

Så jag tycker inte du ska dumpa honom. Jag tycker du ska stå på dig och leva rakryggad, och göra klart för honom att så här ser ditt liv ut, de här personerna umgås du med, och du tycker om honom och vill ha honom i ditt liv. men om han inte klarar av att leva med dig så som du är så är det upp till HONOM att dumpa DIG i så fall! Inte försöka förändra dig.

Svartsjuka är ett sätt att kontrollera och trycka ner en annan person. Allt handlar om att personen har en väldigt dålig självkänsla, Jag har sett, träffat och växt upp med många svartsjuka män....säger bara en sak...slutar aldrig bra. Det är vanligt att kvinnan ändrar sitt liv, självkännslan försvinner och tillslut är hon bara tom om hon stannar för länge och mannen aldrig ändras. Dessa män vill oftast inte ändras för det kan inte erkänna att det är ett problem på grund av den dåliga självkännslan. Allt går i en ond cirkel. Jag säger inte att det alltid går så men vad jag sett verkar det vanligast.

Mitt råd skulle vara att ändra ingenting av ditt liv och fortsätter han vara sådär...gå därifrån innan det är försent.

Alla kan förändras och borde få en chans...men då måste den innse det själv och utan att skada och trycka ner någon annan.

Jag har haft pojvänner och ex man som varit otrogen....men jag är inte svartsjuk för det. Så det är ingen anledning.

Vet inte hur jag ska se det. Kan bara säga att jag själv går till en terapeut som har lovat mig att han inte är typen som skulle misshandla mig. Han har inget övrigt i sitt beteende som tyder på att han skulle göra så. Exempelvis ringer han aldrig och kollar mig. Det kan gå flera dagar innan han hör av sig. Han har inte de tendenserna... Däremot kan jag känna av att han försöker styra mig med sitt minspel. Jag är inte säker på om jag överdriver det eller inte... Det är en känsla jag har. Men hursomhelst kontrollbehov har han inte. Han är inte heller en sån kille som vill binda sig så snabbt som möjligt. Inte alls. Hos en kille med som har tendenser att misshandla en kvinna finns både kontrollbehov och en vilja att binda sig snabbt. Men hos min pojkvän är svartsjukan problemet. Jag kan inte riktigt avgöra vad som ska hända med det.

 

Jag tar till mig det ni säger om att jag ska gå rakryggad och visa hur mitt liv är. Men jag kan säga att när jag gjort det har jag upplevt att han senare "straffat" mig. Hans straff handlar då om att han drar sig undan. Om jag däremot gör som han vill så straffar han mig inte. Och det är svårt för mig att leva i det känner jag... Men samtidigt är mina känslor så oerhört starka att jag kan tänka mig ge upp vissa saker. Och det kan jag säga er att det är verkligen inte min vanliga stil. Men jag har också mycket starkare känslor för honom än för någon jag träffat på oerhört länge... Frågan är ju också om det blir bättre med tiden när han blir tryggare med mig. När han ser att jag faktiskt älskar honom och ingen annan. Jag är ju lite tveksam till det. Faktum är att jag är fortfarande ung och kommer träffa män på massor av platser... Jag vill inte skryta men jag är dessutom ganska tilldragande. Ibland känner jag mig tom ledsen för det. Eftersom jag upplever att det ofta ger mig problem. Och sen är min pojkvän en väldigt manlig kille, men han är en del äldre än mig. Kanske kan även det leda till svartsjuka...

Sllutligen då: Kärlek får dig att växa. Den gör dig till en bättre människa, till att vilja vara det. Det är ofta enkelt och självklart med riktig kärlek. Därmed inte sagt att det aldrig är svårt. Men det är inte mest svårt. Kärlek bygger upp, stärker och förbättrar. Den ska få dig att må bättre, inte sämre.

Besatthet, beroende, attraktion och andra känslor kan ibland tillsammans med ömhet och affektion få en att tro att man måste gå igenom eld för någon, liksom bara för att, för att allt löser sig då. Men det är inte så.

Det ska inte vara så jäkla svårt eller jobbigt. Det du beskriver verkar vara kanske aningen mer åt en sönderbrytande kärlek, som ju många upplever i sitt liv. Men det är inte den man gifter sig med, liksom.

Lycka till hur det nu än är eller går :) 

Vår kärlek är väldigt blandad. Den har verkligen fått mig att eftersträva att vara en bättre människa och mer hälsosam. Både han och jag går också igenom väldigt mycket i våra liv just nu (har kriser). Allt det reflekteras förstås i förhållandet... I försök att komma till något bättre kan det på ytan se ut som om det vi lever i är nedbrytande. Jag tror dock inte det är sant... Jag tror att det i stora drag leder till goda saker för oss båda. Men för tillfället så är det ansträngande. Hade jag inte sett dettaoch trott på det, så skulle jag inte fortsätta.

Vill förtydliga mig genom att säga att jag inte bara tror, utan att jag faktiskt vet det. Vet att det i längden leder till goda ting för oss båda.

Så varför tvivlar du då?

Jag har skrivit för att jag vill ha råd om hur jag ska behandla svartsjukan.. Så saker blir bättre.

Prata, prata, prata... adressera VARJE tillfälle. Inte i stundens hetta, utan när ni har en lugn stund. Var konkret, exemplifiera. "När du.... känner jag...", klassisk feedback. Beskriv du att upplever dig straffad när han drar sig undan, trots att du inte gjort något fel. Uttryck att du vill få relationen att fungera, men som det är nu som duger det inte för dig. Det måste bli ändring, annars kommer det ta slut. 

Ge honom några veckor att erkänna att problemet ligger hos honom och ta tag i det. Lämpligtvis genom terapi. 

MEN! Jag vidhåller min första ståndpunkt. Är det verkligen värt att investera all denna energi i att den här personen ska ändra sig? Om det hade varit jag, hade tänkt att den här svartsjukan orkar jag inte med, brutit och skickat med honom att han är välkommen tillbaks om ett år förutsatt att han har dealat med sin osäkerhet. Om jag fortfarande är singel, kan jag överväga en dejt. Rätt hårt, jag vet. Men livet är kort och det finns fina killar därute som älskar en precis som man är.

 

Där är ju problemet. DU kan inte göra någonting, det kan bara HAN göra.

Ledsen, men den här tråden är mycket tydlig i att du är i en dålig relation med en kille som du tror dig kunna förändra. Klassiskt kvinnligt, funkar aldrig, är ibland direkt livsfarligt.

Jag tror att du inte ser det själv bara. Även om han inte slåss osv - hur kul är det att bli manipulerad till ett visst beteende för att annars får du ingen kärlek av honom? Det är illa. Om han själv inte ser ett problem i detta så kommer det inte att ändras.

Helt rätt! Att prata med varandra, DET är en förutsättning! TS, mycket av det du skriver om din pojkväns beteende är inte vad han egentligen gör, utan hur du tolkar det. Det kanske inte alls är så han menar?

En annan sak som jag tänkte på när jag läste igenom det du skrivit igen, är att det verkar som att pojkvännen faktiskt är medveten om sin svartsjuka eftersom han anstränger sig för att inte vara kontrollerande. Sedan att det ändå märks ibland hur han känner, det är nog oundvikligt... Jag tycker inte att man kan anklaga en person för vad den KÄNNER, för känslor kan man inte helt styra över, utan bara för personens beteende. Om hans svartsjuka är så stark att han inte kan behandla dig väl, eller om han anser att han har rätt att vara kontrollerande, då är det klart att du inte ska fortsätta relationen. Men om det är så att han är medveten om att han känner svartsjuka och anstränger sig för att inte agera utifrån den, så är det ett tecken på att han har bra värderingar egentligen men problem med sig själv.

Jag försöker inte säga hur du ska göra i relationen, vad det är värt, det är helt upp till dig.

Det kan stämma att jag uppfattar saker fel också. Det är mycket möjligt. Vi har inte talat ut ordentligt. Vi har haft ett problem i att vara öppna mot varandra. Men det ändrades förra veckan och då pratade vi väldigt mycket om olika saker. Vi behöver fortsätta med det. Vi har båda svåra relationer och upplevelser bakom oss. Jag bearbetar mitt med terapeut. Det kan hända att även han kan behöva det...

Jag tycker inte det är riktigt rätt att lämna någon när man har ett förhållande. Visst en paus på några veckor eller så om man känner för det är väl okej. Men inte längre, tycker inte jag. En relation handlar om att kämpa tillsammans för att få det bättre. Det är inte alltid bra i relationen, beroende på olika omständigheter. Men de stunderna så behöver man kämpa för kärleken. Och jag kan säga att jag känner MYCKET starkt för honom. Det händer inte ofta. Det var mycket längesen jag kände så för någon. Och det tycker jag inte bara är värt att kämpa för, utan det är dessutom så att jag kan inte låta bli att kämpa för det.

Som sagt jag vill inte prata om att göra slut. Utan snarare hur vi kan få det bättre istället. Och ja, en sak vi kan göra är att prata mer med varandra. Komma överens om saker. Det är något vi verkligen behöver. Och det kommer vi göra... Det är därför jag kommer hit.. För att få en del positiv input... Höra andras tankar. Men självklart så får ni bara höra en sån väldigt liten del... Ni får bara veta om en fisk i två stora hav som är vi två...

Stakcare förstår att du har det jobbigt. Detta är ett problem som han måste ta itu med om ni ska fortsätta kunna leva ihop.
Låter som han är väldigt osäker på sig själv eller att han har problem att lite på dig eller kanske någon alls.

Om det gått så här lång tid och han fortfarande inte kommit över det eller blivit bättre borde ni söka hjälp.