Känner väl igen mig i det du skriver. Det var längesen jag var i din siutation men ibland kan det ännu skava i mig hur urbota dumma människor var. De som tjatade och la sig i.
Mitt ex och jag försökte i fem år att få barn. I minst två år fick jag hormoner, både tabletter och sprutor som jag mådde skitdåligt av, mest psykiskt. Det är ju en oerhörd press och stress. Exet hade inte heller någon förstålese för att det kanske var liiite jobbigare för mig än för honom. Jag mådde dåligt och han tyckte det var jobbigt att jag var "sur".
Efter fem års försök blev jag då äntligen gravid. Vi hade då fått köplats för IVF. Tyvärr slutade denna graviditet med ett missfall och jag kände att mitt liv kunde lika gärna få sluta då också. Fick ingen förståelse från omgivningen över min sorg. Det var ju bara "tur" att jag bara var i tredje månaden osv. FIck också höra av en väninna som jag sprang på med sin nyfödda en månad efter missfallet att "det är inte bara roligt att ha barn". Kan man bli klumpigare än så?
Nu tänker jag inte berätta nån solskenshistoria om hur lyckligt allt slutade för jag antar att du fullkomligt skiter i det. Veckotidningarna är ju fulla av sånt, "efter sju år och åtta bedrövelser kom äntligen bäbisen". Ja det var ju kul för dom men vad hjälper det er?
Jag kan mycket väl förstå din bitterhet mot andra som får barn. Själv tyckte jag det var jobbigt att se missbrukarna som hängde på stan, det pluppade ut den ena ungen efter den andra och de varken kunde eller ville ta hand om dem. Var fanns rättvisan i det? Man blir rätt så primitiv i sitt tänkande.
Det enda jag kan rekommendera dig är att söka hjälp. När jag sökte hjälp (för 20 år sen) fick man rådet att gå hem och tempa i några månader men det har ni ju redan gjort. Sen är det nog så att läkarna förhalar lite förstod jag efteråt. Om det nu är så att ni behöver hjälp med att få igång ägglossningen så är det en ganska enkel sak. Har förstått att det inte alls är vanligt att det tar så lång tid som det gjorde för oss, när man väl fått hjälp med hormoner. Man ska inte behöva vänta i åratal på det . Det är nog bra om man kan "ligga på" lite hos doktorn och inte vara lika flat som jag var. Och min dårvarande man var tyvärr inte något stöd i något sammanhang.
En annan sak är att man inte ska vara rädd för att fräsa ifrån till dom som tjatar och undrar. Oavsett om man väljer att inte få barn eller om det inte blir någonting, så har varken grannar eller arbetskamrater ett spår med det att göra. Vilket dom gott kan få reda på.
Jag hoppas att det går bra för er och att ni snarast får hjälp om ni behöver det!
Kram på er!!
