Nu har jag läst allas inlägg, jätteroligt att läsa hur ni andra förlovade er, vad det står i era ringar och hur länge ni var ihop innan osv..
Håller med Chicita i det hon skriver oxå.. jag va "förförlovad" med min första riktigt långvariga kille, jag va 18 han 19 år, det va en slät tumring i silver där det stod våra respektive namn samt datum då vi blev ihop, det kändes fint då, eftersom vi älskade varandra och trodde då att vi skulle leva våra liv ihop, men samtidigt kände vi oss rätt unga, vi hade inte ens gått ut gymnasiet och vi hade båda drömmar vi ville uppfylla efter skolan så en förlovning kändes för tidigt, för oss då... och mkt riktigt så flyttade jag till Sthlm och han levde sin dröm på hemmaplan så det blev inte vi men det va ett fint minne och det va en fin första riktigt långvariga pojkvän som varade i 2,5 år...
Efter några år i Stockholm trodde jag att jag hade träffat rätt även om jag inte då VISSTE att det va rätt... trodde inte på det mamma alltid sagt att man bara VET när det är RÄTT... utan det kändes bra, vi älskade varandra och ville dela våra liv ihop. Vi förlovade oss på riktigt, det va planerat så vi visste båda om det, efter det började bröllopsplaneringen, jag blev gravid men därefter hände något... det visade sig att han hade stora problem... något jag blundade för från början men som jag så här i efterhand nog visste men blundade för... han ville inte ha barn men jag valde att behålla det och flyttade hem för att få stöd från familjen...
Därefter har jag haft ett par längre förhållanden men nästan slutat tro på att jag ska träffa den där riktiga kärleken... det har lixom aldrig kännts helt hundra och jag har nog varit lite rädd efter det som hände oxå...
Förrän jag nu när jag va 30 år, träffade Mannen med Stort M på julbordet med våra arbeten... det sa klick för honom direkt medan jag nog inte vågade tro på mer än en flirt men när vi träffades för en fika helgen efter vad det klippt, det visade sig vara helt rätt och jag bara VISSTE, för första gången förstod jag vad min mamma pratade om när hon sa "Man bara Vet" och så var det... därför kändes det helrätt för oss att marschera fram så snabbt som vi gjort... inte för att någon ifrågasatt det ;) detta kanske inte hörde hemma i denna tråden men ville ändå skriva hur jag ser på det i om Chicitas inlägg! :) Hoppas ingen tog illa upp! :)