Min mamma, totalt ointresserad. Är så ledsen! Långt.

hej.

jag kan inte förklara din mammas otrevliga och omogna beteende mot dig. Som vuxen borde hon väl kunna bete sig som en vuxen oxå tycker man.

Är hon lika ointresserad av erat barn, hennes barnbarn eller är hon en bättre mormor än mor?

Fast man önskar att man kunde ändra vissa andra människors sätt att vara så kan man inte det, den enda som kan göra en förändring är de själva.

Förstår att du verkligen är ledsen o besviken på henne, men gör dig själv en tjänst o gör dig inte till offer för hennes korkade beteende, jag vet att det är svårt för jag gör likadant men inte mot min mor utan mot mina svärföräldrar som är allt annat än glad över mig.

jag har intalat mig själv nu att jag är för bra för dem, de är inte värda mig o min existens så de kan hålla för sig själv o tro att de är de enda som finns på denna planet.

försök göra lika du oxå så gott det går, intala dig själv att du är för fin o för underbar människa som din mor inte behöver så länge hon inte är ödmjukare än så här.

nej se till att bjud de som betyder nått för dig o som du betyder nått för.Du har fått en härlig son o en underbar man så skit i morsan som är barnsligare än en dagis unge o njut av de som har vett att uppskatta dig.

men jag förstår om du är ledsen, vem som helst skulle bli ledsen om man hade en så arrogant mor som du.

hon förtjänar inte dig o din far verkar ju vara ett mähä som inte är karl nog för sin hatt o kan sätta lilla morsan på plats.

skickar några styrkekramar till dig o önskar dig ett fint bröllop med härliga gäster som gör allt för att förgylla dig o din blivandes o din sons dag.

mvh jag

 

Tack så väldigt mycket för ditt svar! 

Det känns på något sätt skönt att "få bekräftat" av någon annan än sambon att min mammas beteende inte är normalt, eller snällt! Och NEJ hon är ingen bra mormor. Hon är rent ut sagt usel. Är vi på lekplatsen sitter hon på en bänk och glor, engagerar sig inte. Häromsistens var vi hos mina föräldrar och hälsade på, väntade på att hon skulle komma hem från jobbet. (Då har hon tjatat om hur lääängesen det var vi träffades, nu måste vi ju komma snart!) Vad händer? Hon sätter sig ute på gården i 1,5 h och babblar med sina väninnor istället för att komma hem, för hon "har haft en så jobbig dag." Där sitter vi, och får försöka förklara för sonen varför mormor inte kommer hem. Igår när hon var här, var sonen lite jobbig (är i trotsåldern). "Ja man får ju verkligen hoppas att han inte är på det här humöret på bröllopet", säger hon då. Ja och om han är det? Vi blir ju gifta ändå, och förresten hade de flesta (alla?) mormödrar sagt, att i så fall så hjälper jag till med honom så ni kan njuta av er dag.

Vår första tanke var att bara bjuda våra syskon och nära vänner, men nu har jag så underbara svärföräldrar (som avgudar vår son) och jag vill så gärna ha dem där. Detta innebär tyvärr att då måste jag bjuda mina föräldrar, annars tar det hus i helvete. Är det nåt hon kan så är det nämligen att spela martyr. Och jag vill så gärna behålla kontakten med henne (tro mig, jag har övervägt alternativet) för min sons skull. Jag känner på nåt sätt att det är mitt ansvar att han ska ha henne och min pappa i sitt liv, hur lite det än är. För han är ju som små barn är, han tycker ju om dem, pratar om dem osv. Det är kanske ett annat läge om några år när han är stor nog att inse att hon skiter i oss. Då kan han ju själv bestämma om han vill träffa henne. Jag tänker inte tvinga honom!

Tack för din peppning  Jag måste skaffa tjockare skinn, det är helt klart. För att vara lite humoristisk; jag brukar säga till sambon att hon hjälper mig att se exakt vilken typ av mamma jag INTE vill vara. 

 

Wow. Tyvärr känns det här skrämmande likt min situation. Dock inte när det gäller just bröllopet utan den allmäna inställningen. Avundsjuka på svärföräldrarna, ständigt denna ifrågasättning av varför man åkte dit i helgen och inte till dem, "ni är alltid där och aldrig här".

Det som dock fick mig att tänka till ordentligt var just det där som du skrev med att din mamma inte hade berättat för någon om bröllopet. För ett par veckor sedan sade min mamma till mig att hon inte pratar med sina jobbkompisar om sina barn (mig och min bror) för att hon inte känner att hon har något att berätta, inget att vara stolt över.

Till saken hör att jag läser till läkare, har alltid haft alla MVG och kom i på läkarlinjen direkt efter gymnasiet. Antar att det faktum att jag tog studieuppehåll i våras nullifierat allt jag gjort innan. Min bror läser till gymnasieingenjör vilket han också kom in på med en gång, och är jätteintresserad av det han gör.

Tycker det är så trist att vissa människor beter sig så, vet inte vad de tror att de kommer åstadkomma genom att nedvärdera en, men inte blir det bättre av det. Det gör också så fruktansvärt ont när de pratar om en som att de skäms över en, att de tycker att man inte gjort någonting rätt i deras ögon.

Angående handfasta tips så kan jag nog inte ge några bra, som sagt var sitter jag ju fortfarande fast i samma situation, det enda jag kan säga är att i största mån låta henne komma till dig. Om hon nu alltid klagar på det du gör/inte gör, och är totalt ointresserad så visa att om det inte är ett gemensamt utbyte när ni träffas så är det inte intressant. Svårt, jag vet, men det kommer till en punkt då man inte orkar kämpa längre, som du skrev, man söker inte ens bekräftelse längre, och då är det ett dödläge.

Jag var väldigt bekräftelsesökande en lång tid, bara för att hon fick det att verka som att jag var tvungen att gottgöra något jag hade gjort på något sätt. Nu har jag dock kommit fram till att det är inte jag som har problem med det som hänt, utan hon. Då är det  hon som får lära sig att hantera att allt inte blir enligt hennes planer, särskilt inte om hon någonstans tror att hon har tänkt ut hur jag ska leva mitt liv!

Bara att hoppas att saker och ting blir bättre, jag känner med dig!

Åh det låter precis som min mamma. Totalt ointresserad av mig eller sitt barnbarn, men det hade vart rätt okej och jag hade inte brytt mig särskilt mycket om det inte vore så att hon pratade massor med vår släkt och sina vänner. Om oss. Detta är ju fantastiskt roligt, kanske ni tycker. Nja, eftersom hon skjuter sig själv upp i skyarna. Hon berättar ofta, gärna och glatt hur hon vart med sitt barnbarn och passat honom för att "hjälpa" till, och dte låter att vi har det så jobbigt mm. Bara det att hon ALDRIG varit barnvakt, inte ens 15 min när jag varit på toaletten, och dom träffas så sällan att sonen vet vem det är, men han känner henne inte.

Ofta får man höra "gud vad skönt att du har en mamma som ställer upp så" eller "vilken fantastisk mormor hon är som passar honom flera gånger i veckan, tänk om jag skulle ha en sån mamma/mormor till mina barn" eller det värsta "om ni behöver hjälp med barnvakt så ofta, så kanske det skulle vara bättre om ni hade väntat ett par år innan ni skaffade barn."

Min egen mormor var helt fantastisk när jag växte upp och trots att hon nu driver mig till vansinne är hon fortfarande nu 82 år min bästa vän och det känns lite som om min mamma vill ha samma "stämpel" eller rykte om sig eller vad man ska säga. Jag vill inte att hon ska vara barnvakt eftersom hon inte känner sonen, men jag skulle aldrig säga nej om hon frågade och jag har bara frågat henne en enda gång, och det var när sonen var 1 år och jag skulle på en begravning, under ett par timmar. Hennes svar var "Jag vet inte, vet liksom inte vad jag ska göra med honom, det är nog bättre om du stannar hemma istället". Att ta med honom var uteslutet då det var ett relativt jämngammalt barn som dog. Jag kommer nog aldrig fråga henne igen, innan han själv är stor nog att fråga själv om han får vara där. Vi träffas 1 gång/varannan månad ungefär. Vi bor 11 min ifrån varandra.

Tack NeutronStar och Fröken fantastisk för era svar.

Jag är alltså inte (tragiskt nog) ensam i detta. NeutronStar; jag vet precis vad du menar med bekräftelsebehov, jag är likadan själv. Har alltid sökt uppskattning och bekräftelse men aldrig fått det, aldrig fått höra att man är duktig eller bra på något. Är så glad att jag träffat sambon som är världens snällaste, det hade kunnat gå riktigt illa om jag fastnat med en riktig skitstövel som utnyttjar min osäkerhet och ganska låga självkänsla. Vi har också samma gnäll om att sonen och vi är hos svärisarna så ofta. Hmm ja VAD kan det bero på? Noll självinsikt, absolut noll!!!
Hoppas att det ska bli bättre för dig också  

Fröken fantastisk; det är som att läsa om min egen mamma! Hon har heller aldrig passat sonen. Aldrig haft honom på övernattning, bytte inte en enda blöja när han var bebis. Det är raka motsatsen att komma hem till svärisarna; då blir jag i princip utkörd  De vill ha honom för sig själva, busa och leka och skämma bort honom. Och jag kan lugnt koppla av hemma och veta att han har det toppen. Precis som du skulle jag aldrig låta min mamma passa min son, hon känner honom inte. Det gör mig så ont att hon visar honom samma ointresse som mig. Men det är ju inget att göra åt, som jag skrev innan så ska han få välja själv när han blir äldre och då kommer han inte att vilja träffa henne om det fortsätter så här. Då tar hon säkert på sig stora offerkoftan, men då är det för sent! Nånstans hoppas jag ju att hon ska inse det, men jag räknar inte med det...