"Längtar efter att få bära ringen" - ser hemskt illa ut!

Jag längtar efter att få bära ringen, men inte för ringen i sig, utan för vad den står för och symboliserar. Det är ett fysiskt tecken på vår kärlek och att vi ingått äktenskap. Självklart gillar jag ringen, annars hade jag inte valt den. Men som sagt, det viktigare är vad den betyder.

Här är ännu en som längtar efter att få bära sin ring. Fick hem den för någon månad sen och jag längtar, som andra redan skrivit just för att det är en symbol för kärleken vi har till varann. Tycker inte det är fel att utrycka sig på det sättet, men folk kan störa sig på de konstigaste sakerna härinne. Ett ex är m2b-tråden ;) Dock kan jag hålla med TS om en sak, och det är de yngre (90-talisterna) som väljer att gifta sig. Jag har väl i den åldern också velat gifta mig med min dåvarande sambo, men det är nu några år efteråt jag inser hur jävla fel det hade blivit. Är man i den åldern (18-25) så behöver man först och främst lära känna sig själv för att veta vad man vill ha. Man ska inte rusa in i något, spec inte altaret ;)

Det är ju väldigt olika från person till person- jag själv har varit ihop med min fästman i drygt 8 år. det känns som att har man varit ihop med varann så länge, och känner att det  (fortfarande) är rätt och allt - varför inte? :) 

Håller med dig Anonym (-91). Jag är själv 90-talist men jag och min sambo har varit tillsammans i mer än 6 år, varit förlovade i 4 och bott tillsammans i 3 och jag är 22 (blir 23 i juli) och vi skall gifta oss nästa år. Vi älskar varandra lika mycket som vi gjorde dag 1 och vi har tänkt igenom vårat beslut länge och allt känns rätt för oss. Tycker inte att åldern spelar någon roll så länge man känner sig mentalt mogen.

hah! jag blir också 23 i juli :D och vi har varit förlovade i 4 år!   

lite OT, tyckte det var ett roligt sammanträffande :P  

Alla 90-talister som svarat. Det handlar inte enbart om mognad. Jag sa "lära känna sig själv för att veta vad man vill ha". Att träffa olika människor och njuta av att vara ung. Jag säger inte att det inte kommer hålla bara för att ni gifter er så unga, Bevisligen har ni det bra då ni hållit ihop så länge (vilket är ovanligt när man är yngre). Jag talar bara av egen erfarenhet som alla andra i det här forumet. Mitt ex var jag ihop med i 4 år (mellan 20-24) och jag var såååå kär. Idag hade jag inte kunnat ta i fanskapet med tång ens rent ut sagt

Nu blir jag lite ledsen av att ni som är "äldre" ska sitta och vara "visa" gentemot oss yngre brudar. Det har faktiskt ingenting med ålder att göra. Jag är också 90-talist och gift, vi båda har varsin högskoleutbildning, jobb och en fin lägenhet. Vi har varit tilsammans i flera år och bott tilsammans i 3 år. Jag har jobbat sen jag var 14 och bott hemifrån sen jag var 17. Jag vet vem jag är, och det är väl klart att man förändras trots detta, det gör man genom hela livet! vilken tur för oss att vi träffat någon som kommer genomgå dessa förändringar med oss.

 Det handlar om mognad snarare än ålder. Jag känner 35-åringar som inte alls är redo eller för den delen mogna att gifta sig. Vi "springer" inte iväg till altaret bara för att vi är unga. Vi gör precis samma beslut som er, grundat på kärlek, respekt och viljan att dela livet tilsammans. Varför ska vårat beslut vara mindre rationellt på grund av ålder? Jag vet precis vad jag vill ha, och det är ett liv tilsammans med min man vare sig vi är 22 eller 50.  

haha! ursäkta jag skratta -  "idag hade jag inte ens tagit fanskapet med tång". 

ja självklart kan det ju handla om det också. men samtidigt - vad hindrar en från att träffa olika människor och njuta av att vara ung, fast man är gift? man blir ju inte lastgammal och tråkig för att man får titeln "fru".. eller? :P 

hahaha det är helt ok, kul att kunna roa nån ;)
Nej nej det är klart att man inte blir lastgammal. Jag tänkte mer träffa andra killar, se hur de är. Jag vet hur det låter, jag spydde på min mamma när hon sa samma sak till mig. Det är först nu på senare år jag förstår vad hon menade...

hatar också de där. haha :P. men kan säga att både jag och min fästman har gått i de tankebanorna. men insett att det är totalt värt att skippa att "pröva på" andra, för att vara med varandra. och det har egentligen inget med ålder att göra. finns de som varit singel och oskuld ända upp till 30-40 år - alltså inte "prövat på någon", träffar första killen och hittar rätt på en gång. :) 

känns ibland som att livet går ut på att man måste ha haft ett minimum antal partners innan man kan gifta sig. vilket jag tycker känns.. pressat. det är samma som att man måste skaffa sig en karriär och vara över 30 innan man skaffa barn.... nu skrev du ju inget sånt, men det är det jag har fått uppfattningen om livet hittills. när jag berättat om hur länge jag och min fästman varit ihop har det  någon gång låtit "du har förstört ditt liv"(fick jag höra av en äldre dam) eller "men oj, du ska inte pröva andra då??" ehm. varför? och samma om giftemål och barn. "men ooooh du är ju bara barnet, vänta tills du är 35". haha! 

oj, tro jag for lite OT helt plötsligt haha!