Allis skrev 2014-03-12 23:43:00 följande:
Ens förnamn säger fortfarande väldigt mycket om var man kommer från. Där jag växte upp hade vi dubbelnamn eller ett gårdsnamn före förnamnet. Inte under några omständigheter skulle en pojke heta något som slutade med -y eller -ie.
I min sons skola dräller det av fantasifulla namn, ibland på gränsen till lite väl påhittiga. Det är waldorf i ett nötskal :). I kyrkans kör heter barnen Nils, Viktor, Olof, Carl. De barnen bor inte med superekoföräldrar som är veganer och frilansjournalister eller skriver evighetsavhandlingar *s*.
Förnamn ska funka tillsammans med efternamn och vara lika bra på ett litet barn som en vuxen person. Huruvida det passar ihop med syskons namn eller inte tycker jag personligen är helt ointressant. Vi väljer ofta namn från mor- och farföräldrgenerationen läste jag en gång, föräldragenerationen ligger för nära och är ofta förknippad med auktoriteter.
Min pojke skulle ha blivit en Hanna Linn eftersom jag var så bensäker på att det skulle komma en tös haha. Andra fina namn tycker jag är Solvei, Elin, Elsa, Laura, Agnes, Fredrika, Ida, Helen,Adela, Rebecka, Hedvig, - fast det är mest för att jag förknippar demmed riktigt coola kvinnor som gjort avtryck :).
Haha ja, om det inte vore för att det ska funka i vuxen ålder också, så skulle lillasyster fått heta Tjorven! Hon är en riktig liten Tjorv :P
Jag har alldeles för lätt att förknippa namn med personer, det räcker med att jag bara vet av någon som heter så, som jag inte är alltför förtjust i, för att namnet genast ska bli.. fult, typ. Och är det någon jag är förtjust i, så tycker jag om namnet, men vill inte att barnet ska få samma namn. Nu tänker jag personer vi har runt om oss då, inte "kändisar" och offentliga personer osv. Knepigt det där..