Jag börjar känna mig mer och mer redo för att skaffa barn. Blir så avundsjuk på alla nyblivna mammor med barnvagnar eller med bäbismagar!
Jag är 28 år och jag antar att det är min biologiska som tickar;)
Jag gifter mig i juli och efter det får vi se när det passar. Det är ju en fördel om båda har bra inkomst.
Kram/Jessica
Jag tycker det är lite hemskt att höra en del åsikter om att bilda familj... Kanske inte bara just här, utan i allmänhet. Som att barn är något självklart, något man införskaffar när det passar i karriären. En passande accessoar... Jag läste i en tidning att det är "inne" att bli mamma nu. "Trendigt".
Min dotter är fyra år nu. Hon var inte det minsta planerad. Visst hade mitt liv sett annorlunda ut om jag gjort som jag blev tillsagd - abort. Men det går knappt en dag utan att jag ser på henne och förundras över vilket mirakel hon är. En liten varelse i vilken varje enskild funktion fungerat perfekt och gjort henne till en egen liten person, någon som tänker, känner och upplever... Någon.
Jag som sa att jag aldrig ville ha barn... Nu hoppas jag varje månad att jag ska få gå på apoteket och köpa ett graviditetstest. Att min lilla flicka ska få ett syskon. Men jag vet att det inte är någon självklarhet. Kanske blir det inget fler barn. Det finns inga garantier. Jag är så otroligt tacksam för att jag fått möjligheten att förvalta en liten bit av framtiden genom min dotter.
Att bli förälder är det största som kan hända en människa.
O,Ja vill också ha en lite till.Jag känner att jag vill vara med om en graviditet och denna underbara känsla som det är (för mej ialla fall) att få vara gravid och födda fram ett litet under.
Men min man vill absolut inte ha fler barn.Vi har tre stycken härliga ungar,men min hunger är på inga villkor mätt.Jag är 32 år och känner att klockan tickar på.Men va göra...?
Nej jag vill inte ha barn NU.... Jag vill ha barn för minst 5 år sedan *s* Men det har inte blivit nåt, än, men vi väntar barnbesked från Indien typ när som helst....
Livet går inte alltid att planera, på gott och ont. Barn är en sådan sak som är svårt att planera... Man vill vänta tills man har de rätta förutsättningarna mognadsmässigt, ekonomiskt osv, och när man väl har nått dit så är det inte alltid kroppen lyder. Jag önskar er alla lycka till i ert barnskapande och föräldraskap!!
Jag längtar också så innerligt. Har två styvbarn, men inget eget och drömmer och fantiserar varje dag om att jag vill bli gravid. Försöker inte, tyvärr eftersom min sambo inte vet hur han vill ha det och den ovissheten gör längtan så fruktansvärd. Önskar varje dag att jag ska ändra mig och inte vilja ha barn så att jag ska slippa längta så innerligt efter något som jag kanske aldrig får....
Ser bara vackra gravida kvinnor och barnvagnar överallt och ALLA mina vänner utom en har eller ska ha barn.
Men kanske kommer det kända ordspråket "den som väntar på något gott...." att bli verkligenhet en vacker dag...:)
Jag vill också! Så gärna så gärna så gärna... Men vi är inte två som vill så gärna, och det är svårt att fixa det hela själv ; ) Antar att man får ge sig till tåls och vänta och vänta och vänta...
Stora rädslan är ju att det inte kommer att gå sen när han väl vill...
Vill också. Väntar dock inte på att båda ska ha bra inkomst, utan på att åtminstone en av oss ska ha en inkomst över huvud taget....
Jag ville innan (fast jag ville vara gift först), men nu vet jag faktiskt inte om jag någonsin vill ha barn. Jag tror inte att jag skulle bli en bra mamma, jag är för ego och vill bara ha kul och vara fri och kunna dricka vin när jag känner för det. Och jag är "gammal", 28 år, så min klocka BORDE väl ticka hörbart vid det här laget. Min fästman blev smått förtvivlad när jag sa att jag kanske inte vill ha barn... alls... men så sa han att han vill inte ha barn NU, dessutom vill han inte heller ha barn ALLS om det inte blir jag som blir mor till dem. Så han menade att vi väntar och ser och tar upp diskussionene igen när han känner att han verkligen tycker att det är dags. Och tills dess så kanske jag har hunnit ändra mig.
Skönt att han är så "cool" med det.
Shalimar:
Du kan lugnt skaffa barn ändå - jag är jätte-ego och vill gärna hitta på saker för mig själv ibland och dricka vin då och då och försöker nu få fram barn nummer två!!
Man måste tillåta sig att fortsätta leva fast man blir förälder, du blir ju inte en sämre mamma för det. ( men dåligt samvete har man ändå i tid och otid )
Jag vill inte ha några barn för tillfället..... kanske aldrig mer när jag tänker efter! Fast man vet aldrig.... Mitt första barn var långt ifrån planerat ingenav oss hade "ordentligt" jobb, men det gick så bra ändå. Nr 2 var mer planerad, sisådär 2 år efter första. Var då sjukskriven. Jag började plugga när hon var 2 år, pappan jobbade. Ingen ordnad ekonomi och "färdig" karriär. Nr 3 kom 7 år efter nr 2, nu hade jag jobbat ett tag och var "bekväm". Börja om med blöjor, välling..... inget vin mm. Fast det gjorde inget. Den uppoffringen var det väl värt, minstingen är 3,5 år nu.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg.....men, skulle tro att jag menar att ekonomi, karriär inte alltid är det viktiga! Att inte skaffa barn för att man är för "ego" är väl på gott och ont. Vissa uppoffringar får man helt enkelt göra när man har barn. Men jag känner inte att det är så många. För gammal?! När är man det egentligen?! Jag var 22 när jag fick mitt första, min syrra var 36. Hon ville inte skaffa barn av just den anledningen att hon inte skulle bli en bra mamma, hon ändrade sig dock sen kom det en liten tjej.
Jag tycker att man ska se barn som en gåva..... det är inte alla förunnat att få barn. deesutom är det inte säkert att man får friska barn! (Jag vet..... har en dotter som föddes med en hjärntumör) Däremot så ska man å andra sidan respektera de som inte vill ha barn!
Oj, långta vart detta inlägg......
Sudali, instämmer i det du skriver att man skall se barn som en gåva, eftersom det är inte lika lätt för alla att bli gravida.
Själv är jag snart 24 och varit gift i 2 år till sommaren och min"biologiska klocka" har börjat ticka rejält! 
Har många i bekantskapskretsen/släktingar som är gravida eller nyligen fått barn, och det minskar ju inte ens längtan precis.
Många som är äldre än mig och som inte har barn kan inte förstå detta, men jag är verkligen supersugen på en liten.
Maken längtar ochså, men han ser helst att jag tar min högskolexamen först och kanske hinner jobba i ett par månader efter det.
Examen tar jag om typ 1,5 år, känns som en evighet dit! 
Dock är vi inte främmande för att jag skulle vara gravid sista terminen,och ändå hinna jobba, tyvärr kan manju inte planera så i detalj, men fantisera går juh!:D
