Varför alla dessa dieter?

Som jag förstått det så passar VV faktiskt inte alla och då kan det bli som för Bebbsens kompis. Man måste hitta en livsstil som man kan hålla sig till hela livet och det behöver inte vara samma för alla. Men en sak är säker, dessa pulver- och tvåveckorsdieter är inget man kan hålla sig till hela livet. Visst, de kan kanske funka som motivation om de används på rätt sätt. Men ärligt talat, hur många som går på dieter gör det?

Bra skrivet KC... Länge sen man såg dig, har saknat dig

VV är säkert bra men jag tappade lite av förtroendet för dom när min kompis som är 175 lång o väger runt 57 "vägde in sig" och fick höra att hon kunde nog gå ner 5kg. Skrämmande, fanns inte en fettsmula på hennes kropp vilket man borde ha uppmärksammat.
Det är med VV som med alla andra kurer, de fungerar utmärkt så länge man viger sina liv åt dom så fort man slutar är man tillbaka i träsket igen - det enda som hjälper på lång sikt är att ändra sina kostvanor o röra sig mera, så "enkelt" att det inte borde gå att tjäna pengar på div. kurer som folk gör nu

Jag har under det senaste året gått från att vara överviktig till att vara normalviktig, och jag tror att det är överdrivet förenklat att säga att övervikt handlar om att enbart börja äta rätt och börja motionera. Jag fick exempelvis min övervikt inte för att jag åt fel mat - jag har fått väldigt sunda kostvanor hemifrån; rikligt med grönsaker och frukt, ordentliga och regelbundna måltider. Jag äter mager mat då min tarm inte klarar av att bryta ner fett och mjölkprodukter. Men: jag har ätit alldeles för mycket och det är också nyckeln till min viktnedgång.

Allt passar helt enkelt inte för alla, det går inte att generalisera då övervikt i mångt och mycket är individuella problem: allt ifrån chips och coca-cola dagligen eller uteblivna och oregelbundna måltider, till medicinska eller mentala problem som depression och ätstörningar eller behandling med olika mediciner som förändrar kroppens metabolism.

Vad gäller dieter av alla dess slag har jag undvikit dem, främst med anledning av mina tarmproblem. Men det borde rimligtvis inte behöva sägas att det är BETYDLIGT lättare att gå på dagliga promenader när man väger sjuttiofem kilo istället för nittio. En normalviktig kan exempelvis gå ut med femton mjölkpaket fasthängda på kroppen och andas genom ett gäng sugrör, då kanske man förstår skillnaden bättre. Det säger sig självt att exempelvis en pulverdiet måste kombineras med förändrade vanor anpassade efter person, men dieter kan också ha sin plats i den förändringen.

Hejsan ZIPPOLINA! Vilket trevligt mottagande.. tack tack!

Håller med MARIAN; jag är så astrött på att folk tror att man äter massor med chips bara för att man är stor. I mitt fall har det ofta varit för att jag svälter mig som jag lägger på mig. Alltså helt tvärtom mot vad folk tror... Det finns så mycket fördomar kring kroppen och varför folk ser ut som de gör och hur man ska bli sund...

Att ändra till sunda kost och motionsvanor innebär ju inte bara en fysisk förändring utan även en psykisk. Att man äter fel är ju faktiskt ett psykiskt problem. Det är därför det är så himla svårt. Mat är för många än drog, men det är en drog som inte går att sluta med eftersom man inte kan leva utan mat. Alltså är matberoende på sätt och vis mer komplicerat än alkoholberoende.

För att lyckas gå ner i vikt genom att helt ändra livsföring måste man kämpa med sig själv och sitt psyke. Men bara för att man ändrar till sundare vanor betyder det ju inte att man helt utesluter godsaker och onyttigheter, eller frossar nån gång. Det är precis lika sunt och mänskligt att synda och njuta av mat. Mat är även en stor del av vårt sociala liv. En ändrad livsföring hadlar alltså om sunda vanor men även en sund inställning till sin kropp och det rådande skönhetsidealet. Dieter och jojo-bantning tär bara mer på psyket och självförtroendet än en långsiktig förändring.

Zippolina,
ett litet papekande:
Enligt VV ar ett halsosamt BMI (taget fran WHOs rekommendationer) for nagon som ar 175 cm mellan 61-76 kilo. Man maste vaga minst 66 kilo for att fa ga med om man ar sa lang.

Sedan sager VV (eller, de ska inte saga) vilken vikt man "ska" vaga, inom de granserna - det bestammer man helt sjalv. Daremot sager de att varje kropp ar annorlunda, och kroppen forandras aven med aldern - sa den lagre delen av skalan, 61-65 kilo, ar orealistiskt att hoppas pa om man ar aldre, det ar oftast bara unga kroppar som kan vaga sa lite (for nagon som ar 175 cm).

Jag vet inte om den konsulenten som din kompis pratade med snurrade till det helt, men han/hon skulle absolut inte ha tillatit din vaninna att ga med i VV, det ar uppenbart att hon inte var overviktig, och de skulle heller inte ha uppmanat (eller tillatit eller vad de nu sade, det vet ju inte du och jag) henne att ga ner 5 kilo till.

Antingen gjorde de fel - trots allt ar de manniskor ocksa, och aven om de som jag har varit i kontakt med ar professionella sa finns det forstas de som gor fel - eller ocksa misstolkade din vaninna det de sade (vill inte anklaga henne, sager bara hur det kan ha varit).
Vad gjorde hon overhuvudtaget pa ett VV-mote om hon vagde sa lite till att borja med? Trodde hon sjalv att hon var overviktig?

Ang BMI.
Det räknas väl då bara om man har mycket fett? Men muskler väger ju mer än fett.
En på jobbet berättade det! Hon är instruktör och är nog den mest vältränade jag någonsin sett!
Men enligt hennes BMI så skulle hon tydligen ligga i överkant. Och på den kroppen finns inte NÅGOT fett!
(Gissa om jag är avundsjuk??)

Jo precis, BMI ar en *generalisering* som inte stammer pa alla. Ar man tex elitidrottare eller instruktor funkar det forstas inte att mata sa. Da kan det sla helt fel.

Sen maste man ocksa ta BMi och allt sant med en liten nypa salt. Jag har ocksa latt for att lagga pa mig muskler nar jag tranar (inte for att jag tranar overdrivet mycket), sa nan storlek 36 lar jag aldrig bli. Och inte heller har jag vagt 56 kilo, som ar min undre grans som normalviktig, sen gymnasiet.

Men man kan se det for vad det ar: en indikering pa vart man ar pa vag. Om man vet med sig att man pa sin hojd promenerar tre halvtimmar i veckan, kanske man inte kan skylla pa att 'muskler vager mer an fett' om man ligger i ovre kanten pa BMi, om du forstar hur jag menar.

Håller med Linni. De som håller på med dieter lurar bara sig själva. Det finns inga genvägar, bara senvägar.

fast jag har gått ner i vikt en gång tidigare, då körde jag först flygvärdinnedieten för att få en skjuts och sen lite viktväktarmat - egentligen mat med sunt förnuft. Det gick fort att gå ner, jag höll vikten och skjutsen i början var nog avgörande för att jag skulle palla. alla är vi ju olika och har olika problem med mathållningen - därför måste lösningarna få vara olika också. dieter kan vara skitbra om man inte börjar käka 10 påsar chips om dagen när man gått ner det man vill...

Återigen en sanning från K.C. Du har precis rätt inställning enligt mig, kanske för att jag tänker ungefär likadant!

Förresten, vad är en diet? Om man bestämmer sig för att äta nyttigt, undvika all skräpmat och röra sig, är inte det en slags diet då? Och kan man i såfall säga att det är fel med dieter? Sen finns det väl så många olika dieter eftersom att vi alla är så olika, man måste hitta något som passar en själv och det är väl bara bra, Sverige håller på att bli som USA ur fetmasynpunkt och det är enligt mig ingen bra utveckling. (Iallafall enligt TV3 repotrage eller vad det heter med Paulo Roberto)Bilden av den hälsosamme svensken håller på att försvinna. Kollade på Supersize me för ett tag sen och the average american ser inte ut som i filmerna och tv-serierna direkt....
Jag ser inget fel med att ändra sin livstil och få ett hälsosammare liv och "på köpet" en snyggare kropp.

Jag vill förtydliga mitt första inlägg lite, för jag inser nu att det kan låta som att jag menar att överviktiga vräker i sig fett och socker.
Det var inte så jag menade, utan att [generaliserar] de flesta människor i västvärlden gör det.
Som flera har påpekat redan, det krävs en livsstilsförändring om man ska komma till rätta med sin hälsa. Och man kan ha otäcka värden utan att se det minsta överviktig ut. Ohälsan behöver inte vara synlig.

absolut. och den värsta ohälsan är ju att må dåligt i själen egentligen. tycker kroppen får för stor plats - det är ju ofta hur vi mår inuti som speglar en övervikt/undervikt. man bryr sig så mycket om det yttre - nä, nya tag tycker jag! banta bort dumma tankar istället...

Lycklig?
Exakt! Jag känner en kille som inte har fyllt 30 som har väldigt högt kolesterolvärde, fast han har helt normal kroppsbyggnad. För att citera tv-reklamen "Det känns inte inuti, det syns inte utanpå". Kanske "bättre" att det syns att man lägger på sig för då är chansen större att man gör något åt det. Hur många är det under 40 som kollar sitt kolesterolvärde? Jag har aldrig gjort det.

Vi har diskuterat det en del på jobbet på sistone. Vi har nämligen förmånen att få hälsotester betalda av jobbet. Jag har inte vågat göra det ändå. Har aldrig behövt tänka särskilt mycket på vad jag äter eftersom det inte synts utanpå. Men ju äldre jag blir(?) desto mer inser jag att man bör äta nyttigt för att MÅ bra, inte för att se bra ut. Har dock inte varit så bra på att praktisera det hittills...

Sen har du en bra poäng K.C, som jag tror har luftats tidigare också, mår man inte bra i själen spelar det ingen roll hur bra man mår fysiskt.
Nu ska jag gå och mysa med mina kissar ett tag, det är nåt som verkligen får en att må bra i själen! :)