min fästmans humör

tack, nej då, men jag blir lätt sånn att ja skyller allt på andra, ser inte mina egna brister, jag hoppas verkligen att känslan jag har att det kommer bli bra stämmer

jag är ledsen för det ni gått genom..
förstår att ni vill vara snälla bara

lovar att hålla ögon och hjärna vaken om det skulle hända igen!!
och skicka han rätt till nån terapeut!!!

kram

Jag tycker det låter som om det BARA är hos honom felet ligger. Nu vet jag inte hur mycket du tjatar och gnatar men att bli sur för att han inte kommer när du har stått och lagat god mat i två timmar är helt förståeligt!!!

Däremot skulle jag inte acceptera hans beteende mot dig, att han blir sur när han väl ska äta och att han hytter med näven. Jag hade blivit både besviken och fruktansvärt arg och ledsen så att jag hade börjat gråta och varit "jobbig" enligt många killar men va tusan är det så man känner så är det något fel och det är klart att man måste visa det.

Självklart försvarar du honom nu för att du älskar honom. Det gäller bara att komma ihåg hur du kände när du var som argast. Om det händer igen ska du inte förtränga det och definitivt inte ta på dig skulden. Jag vet vad jag pratar om och i värsta fall kan ni behöva en paus för att han ska inse hur bra han har det med dig. Bara för att ni skulle vara isär ett tag så innebär det ju inte att ni inte skulle kunna bli ihop igen om ni nu känner att det ändå är ni.

tack, men just nu känns det bättre, och efter vårat prat där jag pratade allvar med honom så tror jag faktiskt inte han kommer bli arg igen, och händer det igen, så får han söka hjälp, men just nu känns det bra : ) ja det känns bättre än nånsin efter vi pratade, så nu ska ja njuta av det och ta problemen om dom kommer : )

det är väll synd att ta ut nya problem i förskott?

Ditt fel är förmodligen att du låter honom behandla dig som han gör. med sin egen självrespekt lär man andra hur man ska bli bemött.

"snälla flickor" kör man ganska lätt över för att det är enkelt och praktiskt.

Min favobok är "why men loves bitches" och är inte så dramatisk som det låter men väldigt väldigt bra.
respektera dig själv och laga inte mat som tar två timmar om du vet att han inte kommer. stek en korv och gå och fila naglarna i stället. Gör inte så mkt housekeeping heller för den delen...killar märker inte sånt ändå :)
Odla egna intressen utanför hemmet om du nu "stör så mkt" då kan han ju bre sig en macka istället när han vill och behöver inte anpassa sig till maten"
gnäll inte om något men uppmuntra bra beteende. om han gör sönder glas..sopa inte upp det. ta på dig gummistövlar. betee dig inte förutsägbart för jag tror det ligger i mäniskans natur att testa gränser. det vet väl alla vi som varit tillsammans med en toffel. man är ALDRIG lika kär i en toffel som lyder ens minsta vink och som inte respekterar sig själv...själv var jag oerhört uppfinningsrik när jag testade allt han kunde tänkas gå med på. Men den dagen då han sa ifrån...då blev jag kär minsann...men då kan det vara försent.

Satsa på dig själv nu hjärtat så skall du se att han kommer lommandes efter ett tag.

Hej där.

Jag tycker hela situationen låter sjukt läskig.
Din sambo har, genom att ta sig friheten att ta tag i dig på det sättet och bete sig hotfullt, redan gått långt, långt över gränsen till det acceptabla!
Jag måste tyvärr instämma med Miss Cee m fl när de talar om klassiska upprinnelser till misshandelsförhållanden, och jag instämmer även -å det bestämdaste- i talet om varningsklockor.

Jo, de dånar riktigt rejält hemma hos er.

Det spelar ingen roll att han är egen företagare hit eller dit; det KRYLLAR av egna företagare som aldrig skulle komma på tanken att slita tag i sin partner eller med flit utsätta henne för något de vet med sig att skrämmer henne till vanvett (som när han lämnar dig ensam i huset när det är mörkt, trots din uttalade mörkrädsla).

Jag kan förstå att du rusar till hans försvar när hans beteende möts av kritik här (ändå anser jag att de svar du fått varit milda); det är ganska typiskt att tjejer som lever med killar som på olika sätt trycker ned dem, omgående ställer upp som Förste Försvarare åt den som mosar deras självförtroende.

Detta raserande av ert gemensamma hem, samt DINA saker, bör ses som en tydlig signal om att det verkligen inte står riktigt till med din kille.
Det finns inte mycket du kan göra för att mildra detta vansinnesbeteende; allt snack om att det blir bättre om DU bara gör si eller så, hit eller dit, är just bara - SNACK.
DU kan inte ändra på HANS psyke.

Hans beteende får han sjäv ta ansvar för (och i det ansvaret ingår att uppsöka den hjälp han så väl behöver).

Förresten, vems idé var det att ni skulle bo på ett ställe där du är helt strandsatt på familj och kompisar?
Och där han har sitt sociala nätverk intakt?

Du verkar redan ha noterat att du är ganska avskuren från omvärlden.
Även detta något att se med vaksamhet på. En ensam kvinna är lätt att måla in i ett hörn...

"normaliseringsprocessen": läs på lite om den.

Tack!

Skönt att höra att jag inte är den enda som reagerar på det här!!!

TS>>
Världen är full av egna företagare som INTE slår sönder sin partner saker, hotar, får vansinnesutbrott eller intalar tjejen att allt är hennes fel. Det är en så pissig ursäkt att det finns inte.

Passa dig noga, hans beteende är INTE sunt. Gå eller kräv att han söker hjälp för det. Hur skall ni kunna ha t ex barn ihop? Som skriker på nätterna och stör både nattsömn och annat? Vad händer om DU blir sjuk och inte orkar mer? Hur kommer han att behandla barnen om han blir stressad och irriterad? Som han gjorde med stereon? Gör för guds skull inte dig själv till ett offer, det finns hjälp att få överallt om du skulle behöva det.

Men allvarligt, det verkar som om du, lillaflicka är hans slav.
Han gör exakt som han själv tycker och känner, och skiter fullständigt i dig, och du lyder hans minsta nyck.

Du får säga vad f*n du vill, och ni kan prata tills ni dör, han KOMMER att misshandla dig om ni inte tar tag i det nu. Och orsaken till att jag vet det är för att han redan har misshandlat dig. Psykologisk misshandel är lika hemsk som fysisk.

Exakt vad tror du kommer att hindra honnom från att fullborda slaget nästa gång han står och hytter åt dig???
Hans kärlek för dig, den kärleken som får honnom att psyka och psykologiskt terrorisera dig?
Berätta för jag vill jäv*igt gärna veta. Killen har inga som helst problem med att slå sönder saker, och han har verkligen ingen respekt för dig. Han tyckst inte ha mera respekt för dig än vad han har för dina saker.

Du kan tycka att jag bara är en elak kär*ing, men faktum kvarstår, du kommer att få lida oerhört om inget görs NU!!!
Och vet du hur jag vet allt detta? JAg har sett det, PÅ NÄRA HÅLL! En av mina bästa vänner blev ihop med en kille exakt som din. Han jobbade mycket, han hade sitt sociala nätverk medans hon var ensam precis som ni. Hon jobbade lite och skötte hushållet precis som du. Han slog sönder saker och skrämde henne precis som din kille. Hon försvarade honnom och älskade honom precis som du gör. Han bedyrade att han alldrig skulle kunna slå henne precis som din kille gör. Han psykade henne, han tvingade henne att anpassa sig efter hans rutiner precis som din kille gör mot dig.

Och vet du vad som hände? Såvitt vi vet slog han henne alldrig, med hon var SÅ NÄRA ATT BEGÅ SJÄLVMORD PGA HONNOM. Hon blev räddad tack vare en vän till oss som arbetade ideellt som stödperson åt unga med stora psykiska besvär och självmordstankar.

Skillnaden mellan henne och dig är att hon på ett tidigt statium visste att det var en dålig kille som behövde professionell hjälp, du å andra sidan tycks leva i förnekelse.

Hej TS!
Jag hann inte läsa hela tråden så mitt svar kanske är helt åt pipan nu.
Jag tycker inte att du ska acceptera det sätt din kille har mot dig. Säg ifrån på skrapen, markera att det inte är okej. Visa dig ledsen så han förstår att det inte är ett schysst beteende.

Läste att ni bara bott ihop i två månader. Att flytta ihop är STORT och det tar tid att vänja sig vid varandra. Det tog nästan ett år för mig och min kille att verkligen hitta varandras "positoner" eller vad man ska kalla det. Det tar tid att lära känna varandra!

Min kille har eget företag+"vanligt jobb", vilket tar enormt mycket tid. Det är jag som får dra det tyngsta lasset i hemmet vilket jag accepterar. Jag är hemma mer än honom och känner att jag orkar med det. Vägrar dock tvätta bilarna och klippa gräset, där går gränsen
Jag har valt att engagera mig en del i min killes företag. Jag lär mig just nu bokföring för att kunna hjälpa honom med det. Föjden av mitt engagemang blir att vi får mer tid till varandra oh det är ju alltid positivt! Att vara egen företagare är tidskrävande och en stöttande partner är ett måste, annars går det inte. Men det finns naturligtvis gränser. Var de gränserna går tror jag bara att du själv kan avgöra. Ett förhållande bör ge mer energi än vad det tar, förhållandet får aldrig bli en konstant börda, då har det gått för långt.

Jag önskar dig och din kille lycka till och hoppas att han är beredd att lyssna på dig så att ni kan reda ut det här.