Nu har jag gjort det igen... omgång 9

Jo, men jösses, detta måste ju vara i särklass - att man är gravt förvirrad på vägen är väl en sak - att man så småningom lär sig leva med det är en annan!

Själv begravde jag pappa och gifte mig samma vecka - det var också lite lätt rörigt känslomässigt, kan jag lova. Som tur är hade jag med mig alla som räknas i det beslutet. Men i klass med detta tror jag inte det var - nånstans är det ju en chock och ett trauma i kroppen alldeles oavsett vad man känner i huvudet. Och självklart är man programmerad på att skydda ett liv i sig oavsett hur det kommit dit eller hur förvirrad man är av det.

Bättre att erkänna förvirringen och försöka förhålla sig till livet som det blev än att förneka den, tror jag.

Begrava pappa och gifta sig samma vecka tycker nog JAG är i SÄRKLASS!! Men men.. men ska väl inte mäta galna utmaningar i livet mot varandra...

Söndagen innan vårt bröllop fick vi ett sent avhopp... gästen dog helt enkelt precis när han skulle börja predika i kyrkan.. han tog tag i predikstolen, tog sats att börja prata och ramlade baklänges död... hm... svåris det med...

Ojoj vilka händelser.. ja det är ju bara att försöka ta livet som det kommer, ett steg i taget...

Inte för att försöka bräcka Anne eller mig själv.. men ett tillägg:

14 dagar efter vårt bröllop fick jag inom loppet av 60 minuter två besked: En av bröllopsgästerna hade fått en son och en annan som var bjuden men inte kom hade avlidit (tant på 93 år). Skumt!

Livet ÄR skumt och just nu är jag helt tydligt i en MYCKET SKUM fas. *skakar på huvudet*

Nej, jag försöker inte bräcka nån, bara illustrera att livet gör som det gör o sen får man hantera det. På nåt sätt. Vissa klarar det galant, andra inte alls - o bara för att man pallat en gång så betyder inte det att man gör det nästa gång nåt händer heller.

usch... jag känner mig helt låg.. hm... det är väl tillåtet men inte mindre frustrerande för det... har just satt i mig mat med en stor dos c-vitamin och järn och hoppas på uppiggning...

Järntillskott är nog bra tänkt - du lär ju ha förlorat blod... *kramar om* Men du - det är nog helt normalt att känna sig låg just nu ett tag också! Man får göra det!

Vickan
Skickar många kramar här också till dig.
Vet ju vad du går igenom.
Tillåt dig att vara ledsen, det mår man bäst av i slutänden fast det är jobbigt en tid.

Hm.. den här tråden har liksom hamnat i skymundan i min värld... särskilt sen den senaste tiden bergochdalbana kring graviditet och missfall snurrade igång. Egentligen VILL jag kackla strunt med er... men jag vet inte.. tror vi verkligen att det blir en del 10 av den här tråden?!? Eller är en epok på väg mot sitt slut?

Vickan
Jag känner och tänker samma som dig. Allting är snurrigt i min värld just nu. Det är mkt som håller på att avslutas och andra saker som väntar på sin början. jag är jättefrustrerad, ivrig och samtidigt jätterädd. Ni har ju gått igenom det förr. Ni vet tex hur förbannad man kan va på alla dem som inte vill antställa en. Eller hur man ska skriva "jag har inga som helst erfarenheter inom detta men jag komme bli skitgrym på det ändå" på ett snyggt sätt i ett CV. Såna saker VILL jag prata med er om. På nåt sätt har det runnit ut i sanden. Inga är här så ofta o det blir inget riktig snack. Det blir bara en massa eko. Blir så ledsen om denna tråd går mot sitt slut. Det var ju ni som fick mig att börja hänga på BT.
Usch va jag svamlar. Trevlig söndag på er och hoppas Vickan och maken mår bättre så småningom.