Stressad och ska med bussen, har i min hand en trave med räkningar o lite annan post och tre tunga matkassar att släpa på. Springer från mataffären till brevlådan och slänger ner det jag ska posta... Kutar som en dåre mot bussen och till min glädje har den inte hunnit gått.
Bussen börjar närma sig, jag börjar frenetiskt leta efter bussremsan i min handväska (som har miljoner små fack...den kan i princip ligga vart som helst i den förbaskade väskan)
Neeeej bussremsan är som bortblåst, försöker att tänka lite snabbt vad jag hade den senast... jodå självfallet så måste den ju ha slinkit ner med allt det jag skulle lägga på lådan. Självklart får jag gåååå hem med mina tunga matkassar.
Sånt här händer mig rätt så ofta! Jag verkar ha koll på läget. Är så himla noga utåt sett, hm... har alldeles för mycket i huvudet, tänker på miljoner saker samtidigt oftast.
Försöker vara effektiv, steker köttbullar samtidigt som smöret bryns kastar jag mig in i tvättstugan och hinner faktiskt dra igång en 60 graders tvätt, tillbaka ut i köket och börjar steka på köttbullarna. Ja pastavattnet kokar, måste bara leta samtidigt efter dotterns ridkläder... Det är bråttom står hon o stampar... Hinner precis ut i rättan tid för att dra av stekpannan från plattan så dom inte bränns, visst ja pastavattnet kokar... Slänger i pastan, samtidigt så hjälper jag dottern med att slänga i det hon ska ha med sig till stallet... Telefonen ringer... och som en proffsig racerförare genar jag genom kurverna upp till övervåningen där den trådlösa telefonen ligger... För tänk vad jag har ett sjätte sinne, det var det där telefonsamtalet från andra dotterns dansgrupp som ringer...
Just sjutton pastan...Vi vill väl inte äta överkokt pasta. Springer ner för trappan med luren i örat, snubblar nästan över katten, som måste ligga på tredje trappsteget...Jämt. Men som väl är tar jag ett antilophopp över katten och sladdar ner till köket. Hoppsan törnar nästan in i spisen, så snabb är jag. Tänk middagen står serverad på tio röda....