Hej vänner! Sitter och använder mina ayitimmar till att tvätta mannens och mina sunkiga resekläder (hans är mycket värre än mina...) och pilla med de underbara fotona och filmerna från den underbara helgen. Det var nära att vi inte kom iväg... den vanligtvis så strålande positiva manhattanväninnan började skicka det ena mailet efter det andra där hon antydde att det skulle vara svårt att hika i bergen med två ettåringar... förvånande nog eftersom hon för alltid kommer vara min "allt är möjligt"-förebild. Sen slog det mig att hon reser JÄMT i sitt jobb och kanske hade sett fram emot en stillsam helg i lägenheten. Till slut bestämde vi oss i alla fall för att resa lätt-lätt, bara varsin ergo och ryggsäck, plus att jag släpade med mig monstrets babybjörnsäng. Dagen innan fick veta att det snöade i bergen... rysare! Bara att ta sig uppför berget i en taxi vars chaufför envisas med att lägga in fyrans växel, och sedan halka omkring där med varsin bebis på ryggen. Lördag morgon var det för första gången på evigheter strålande sol, om än ganska kallt. Vi delade en taxi till tågstationen, gled utan problem genom folkmassorna till tåget, satt med sovande bebisar i armarna den dryga timmen till hangzhou och fick sedan -för första gången i historien - en trevlig taxichaufför som accepterade att gå på taxameter! När vi efter en dryg timme nådde bergets topp landade notan på 170 kronor. Han fick en hundring i dricks (notera att man inte ger dricks i Kina!). Vårt lilla Radisson, som är en gammal gangstervilla från förra sekelskiftet, var som vanligt helt sagolikt, omgivet av milsvida berg täckta av bambuskog, med pagodernas spetsiga tak skymtande bland lövträdens kronor. Vi lämpade av våra saker i varsin suite, lät barnen busa runt på vår enorma gemensamma terrass, sen satte vi dem på ryggen med gemensamma ansträngingar (det där med att svinga upp barnet själv i ryggpositionen vet jag INGEN som gör, trots att varenda expatkotte här har ergo) och knallade de tjugo minuterna upp till lodgen. Innehavaren, den bohemiske engelsmannen, var på turné i England för att marknadsföra sin nya roman, om hur han startade tidernas mest framgångsrika expat-magasin i Shanghai, förlorade flera miljoner till den kommunistiska regeringen och sedan startade upp lodgen tillsammans med sin kantonesiska fru. Men frun, var där och hade ordnat fram två babystolar till oss. Vi satt ute på den soliga terrassen, njöt av vyn och åt spaghetti bolognese som vibrerade av vin- och timjansmak, sallad och brownies, medan vi försökte övertala bebisarna att inte öva stagediving från branterna...
När vi var på väg att bege oss vidare för vår första hike, ursäktade sig frun med att hon skulle "rädda några som hade gått vilse i skogen", hämta dem med bil alltså.
Så fort vi började gå somnade bebisarna i ergon. Ett litet stycke uppför vägen blev vi passerade av frun med stor Jeep, fylld med - min svenska fabulousväninna, hennes make, dotter och makens mamma! De hade gjort exakt samma sak som så många före dem (inklusive mannen och jag för två år sedan...), gått stora femtimmarsrundan, släpat sig uppför slänten hängande i bambustammarna och hamnat gud vet var. Där hade de slutligen gett upp och ringt efter hjälp.
Vår hike gick genom vindlande tallbarrsdoftande stigar med stora, öde stenvillor och trolska trappor som ledde upp i skyn, prassel av ormar, försiktig, målbrottshes fågelsång och blommor på väg att slå ut, men fortfarande låg allt i vila. Vi landade så småningom vid "The Queer stones" med utsikt över byar och teodlingar åt andra hållet.
Efter vandringen slappnade vi av en dryg timme på hotellet, monstret och jag låg slött sida vid sida och kollade på kinesisk TV (det enda som fanns). När det var dags att bege sig hade både manhattanväninnan och hennes dotter tagit på sig pärlor! Supergulligt. Pärlor är billigt här. Kanske man skulle köpa lite, till monstret? Jag har ju redan ett jättehalsband som jag fick i tjugofemårspresent. Nåja, det får gå på min allt längre shoppinglista.
Vid middagen var lodgen som vanligt fylld av folk från världens alla hörn och en stor brasa sprakade i ena ändan. Vi var placerade vid samma bord som fabulousväninnan. Våra barn var dessvärre (begripligt nog) trötta och griniga, men alla försök att få dem att somna i soffan misslyckades och de gick in på andra och sen tredje fasen av hyperaktivitet. Mitt översociala monster raggade genast upp tre förtjusande amerikanska dagisfröknar som blev kära i henne och hennes skojiga pladder (ni skulle höra, hon låter exakt som en liten tant som konverserar, med smackljud, klickljud och alla tänkbara ljudkombinationer, medan hon nickar, gestikulerar... jag kan bara tänka mig att det är de många, många timmarna på kaféer och restauranger som färgat av sig), så jag fick i alla fall äta min soppa, min roast pork och min chokladmousse i fred. Plus vin såklart.
vid halv tio var vi ganska spaka allihop och fick skjuts av innehaverskan ner till hotellet.
Natten blev kall, hotellet är bra mycket komfortablare än de vanliga kinesiska men inte tillräckligt, så det slutade med att monstret och jag kurade ihop oss tillsammans under duntäcket. Sängen som jag släpat med hela vägen använde jag som barrikad, ifall hon skulle rulla ner... det var ju första gången som jag sov med monstret i sängen! På morgonen skrattade manhattanväninnan rått. Hon sover ofta med sin dotter i sängen och de använder några kuddar som barrikader.
- Det där - hon pekade mot bebissäng-resväska-kuddbergsbarrikaden - skulle kunna hålla undan en buffelhjord.
Och monstret flyttade sig väl sammanlagt tjugo centimeter eller nåt sånt...
Frukosten åt vi på balkongen med flödande sol och en utsikt att dö för. Det var årets första riktiga vårdag, och berget vibrerade av fågelsång, flugsurr och blommorna hade hunnit slå ut när vi gick vår andra rejäla hike. Trots allt traskande upp- och nerför branta trappor och bergvägar med drygt tio kilo tunga bebisar + packning hade vi inte ens träningsvärk! Tror vi var för glada för det.
Längs vägen blev vi passerade av bekymrade kineser i bilar som erbjöd oss lift, kineser är så roliga, de rör sig aldrig en centimeter av egen maskin om de inte måste, och den som går gör det uteslutande av nödvändighet är deras resonemang... vi hade fullt sjå med att förklara att vi faktiskt tycker om att gå, de skakade bara på huvudena...
För dem är det helt enkelt obegripligt, jag antar att jag skulle reagera på samma sätt om någon skulle försöka övertyga mig om att de "slår sig själva i huvudet för att de tycker om det": Eller nåt liknande.
efter ännu en utomhuslunch på lodgen promenerade vi för sista gången nerför backen till hotellet, där en taxi redan väntade. Sen åkte vi tillbaka till stationen. På tågresan hem kryllade det av bebisar i våra monsters ålder och speciellt manhattanväninnans röda lilla yrväder hade hur kul som helst, medan mitt saktmodiga monster satt och läste själv i en stol, och hade livliga konversationer med sin granne (en yngre tjej). Hon är verkligen helt socialt ohämmad, fast fortfarande kan hon vara rätt sur mot andra bebisar, sno deras grejer och skrika så fort de peta på henne. Nåja, jag antar - eller hoppas - att det rättar till sig så småningom. Nu är i alla fall hon och ayin på en lekdejt hos en tjej längre ner på gatan. Tänker att den sociala träningen säkert kommer att vara bra i det långa loppet.
Idag är det sprillande sprudlande underbar sol igen och jag vill aldrig åka härifrån, just nu. Ska ladda klart bilderna, sen i eftermiddag ska jag promenera bort till affären och fylla kylen, märkvärdigare än så blir det inte och det passar mig fint.
Ikväll ska jag - och monstret - njuta av mannens sällskap; han var ju i Guilin och klättrade i sockertoppsbergen och käkade lunch hemma hos små tanter som hade grisar och kor på bottenvåningen, en stor eldstad på andra våningen och sovrummet högst upp... hans filmer lär bli en riktig upplevelse.
Hur var era helger? Kram, G
