Där gräset är grönast och champagnen har de rundaste bubblorna

I morse vaknade jag av att någon stod utanför dörren och sa: "hej!" "hej!". Monstret, såklart. Mannen gick upp tidigare och jag fick ligga kvar ända till hisnande kvart i åtta.

I övrigt, sol och vårvackert T-shirtväder. Samt sista champagnebrunchen, sista manikyren med blommor (lite diskreta längs kanterna så att jag ändå ska kunna utstråla nån sorts pondus i Sverige, om jag nu skulle behöva det), sista... väldigt mycket. Jag tänker sådär hela tiden, om jag äter ärter till exempel: "nu äter jag ärter för sista gången i Shanghai". Mer på vardagssaker än att jag faktiskt inte kommer att få se skyskraporna nåt mer (här i French Concession finns inga skyskrapor, bara låghus och träd, plus ett och annat halvgammalt bostadshöghus i kommunistisk stil. Fasaderna är ofta täckta med kakel som både jag och mannen får stark ångest av).
I morgon är det helg i Kina, mannen ska såklart jobba ändå men lite senare än vanligt så han ska snart ut och ta ett glas med en fransk kompis. Jag ska lägga mig i sängen och läsa ut min bok. Jag brukar av nån anledning nästan aldrig läsa ut böcker, vilket ju är okej om man slutar i rimlig tid men jag gör det inte förrän det är bara typ tjugo sidor kvar. Där brukar jag tröttna. Inte helt friskt, eller hur?
Igår fick vi en lägenhet! En jättefin, hyfsat nyrenoverad femma med två balkonger och utsikt över Limhamns takåsar, i den gamla delen av byn. Två badrum, egen parkeringsplats, stort kök och dressingroom - helt perfekt för våra behov medan vi letar hus (+ sen när vi renoverar i oändlighet). Jag har redan pratat med ägarinnan och hon har till och med bäddat åt oss, jättegulligt. Finns ett sovrum med rosa väggar, där ska monstret bo.
Det känns såklart blandat att åka härifrån. Monstret pratar verkligen hur mycket kinesiska som helst nu, flera nya ord om dan. Några svenska också, "ananas" sa hon i morse, "bambi" i eftermiddags, och "avocat" (franska) ikväll. I parken petade hon en skulptur i örat och sa, kristallklart och med rätt toner: "erduo". Det betyder alltså öra.
Och... själv är jag hyfsat flytande vid det här laget, känns såklart sorgligt att jag kommer tappa det mesta men mitt mål var trots allt bara att kunna vardagskonversera och min studieinsats var en lagom investering i förhållande till utkomsten.

Hur var era helger? Fru Fräken, misstänker att ni står på näsan i nån kartong as we speak.

Kram, G

Izunia: Var det första gången Miss J sov borta, utan dig? Jag har ännu inte lämnat bort monstret under natten, mest för att jag inte haft nån anledning men det lär komma ganska snart.

Gardiner... har jag aldrig haft. Inga mattor heller. Är för lat och för snål tror jag.

Izunia igen: Tror ditt monster är snäll och glad för att hon helt enkelt har föräldrar som trivs med livet och inte känner sig begränsade av ett barn, sånt blir de trygga av tror jag. Plus att generna såklart spelar in litegrann (men inte så mycket som en del vill hävda). Du verkar helt enkelt vara en väldigt cool och livsnjutande mamma.

Mannerstål? Jag vill också ha några mattor på sikt, åtminstone i monstrets rum.

Lyssnar på Yu Fei Men som jag fick tag på någon månad efter att vi anlänt, via kontakter, för man kunde visst bara få tag på legala CD om man hade just kontakter (i annat fall fick man hålla tillgodo med det rätt magra men lättillgängliga piratutbudet).

Har haft en till brädden full dag med träning, jobb, klädshopping (som alltid när jag förtränger något så shoppar jag behärskat maniskt), choklad, mer jobb och en ljuvlig lekdejt som innehöll en massa kinesisk action, kaniner med stora sladdriga öron, hundar i regnbågens alla färger (trots att det var över tjugo grader envisades kineserna med att pälsa på dem olika utstyrslar), guldfiskdammar, mango och ett och annat skrubbsår. Våra döttrar tjattrade i kapp, monstret räknar numera "yi er san!" så fort hon går i trappor, ett två tre, och pekar ömsom på sitt öra och öga och näsa, och på nallen, och namnger dem korrekt på kinesiska.

Från och med i morgon kväll kommer hon eventuellt aldrig mer bli förstådd på kinesiska. Eller rättare sagt jo, för bästa kinesiska väninnans dotter, som vi lekte med idag, är ju halvsvensk och kommer förhoppningsvis och hälsar på redan i sommar. Och i höst ska vi förmodligen träffa manhattanparet i deras familjs casa i Toscana (manhattanmannens familj äger ju halva manhattan och mostern är gift med en prins från trakten, därav huset), en fransk väninna flyttar tillbaka till Tours av alla ställen i maj för att påbörja IVF där, tillsammans med sin man, så vi kommer tack och lov aldrig att bli fria. Och monstret har ju sitt födelsebevis från Kina, always and forever.

Nu ska jag fylla väskan med gummiankor och andra nödvändigheter. Och... imorgon har jag SEX dejter inbokade, varav den sista är champagnebubblig farvälkramkalas hos manhattanparet i deras Art Deco-bostadsrätt två kvarter bort. Så långt som jag önskar att de alltid skulle befinna sig från vårt hus. Monstret hinner bara vända här, för hon har stående lekdejt med dottern (två veckor äldre) varje onsdag morgon och det tänker vi inte rucka på.

Shit ja, nu händer det verkligen.

Kramar, G

PS: Himlen var brungeggig och stinkande idag, vi antastades konstant av aggressiva pensionerade shanghaineser som kommenterade storlek, hudfärg och färdigheter hos våra barn OCH mannen såg en död människa liggande i vägkanten i morse. Så... it's time to leave, helt enkelt.

Zua, tusen miljoner grattis! Har tänkt jättemycket på dig faktiskt. Hur stor var han? Hade han hår? Mörk som du, eller ljus som din man, eller kanske mittemellan (randig)? Finns det bilder på fejjan? Njut av sömnen, verkar vara nåt med den här tråden, bara sovbebisar.

Nu är man alltså svensk och jag har absolut inte fattat nåt, än. Mer än att jag har cappuccino på G på spisen, det är väl det enda som känns konkret. Resan var ytterst smidig, vi var ju två och monstret var jättesnäll hela vägen. Vi tryckte ner henne i den pyttelilla sky-coten, där sov hon i fyra timmar, sedan ytterligare fyra i min famn.

Sen vi kommit hit har vädret varit osannolikt fint, 15-20 grader och sol, barfotaväder, gräsmatteväder, morgonpromenad längs havetväder, lekparksväder. Allt är så ergonomiskt här och monstret har redan lärt sig säga "gunga" (goon - ga!), sova, bada, mojmoj och en hel massa andra svenska saker. Men hon saknar sin ayi och ropar efter henne när hon ska sova. Och på stan ser alla så jävla (ursäkta) sura ut hela tiden så man får bara lust att vända på klacken.

Svenska folket, does it kill you to smile, every now and then? Skittrist för en liten bebis som vinkar och glädjestrålande säger: "heeej!" till alla, på sin höjd nån pensionärsdam som drar lite lätt på ena mungipan. Men nu ska jag sluta klaga och (snart, efter min kaffe) fortsätta berätta om allt som är bra, för det är ju trots allt det mesta. I den bästa av världar, som ju Sverige trots allt är.

Izunia, jag vet, jag blir alltid så glad av er. Eller ledsen när det inte går bra för er, men på ett bra sätt. Om du förstår hur jag menar.

Eftermiddagen blev väldigt trevlig för monstret slutade bete sig som en rasande liten furie, hon är på väg in i raseriutbrottens ålder, flera av hennes kompisar är redan där. Idag var det en cykelhjälm (nyinköpt) som blev en utlösande faktor, följt av boll-korgen på intersport (hon fick inte vräka ut alla bollarna på golvet, bara några enstaka), en trappa som hon inte fick klättra upp och slå ihjäl sig på, hela hemfärden (så nu är vi kända i hela stan, typ) och sedan sänggåendet efter lunch.

När hon hade vaknat var hon på ett strålande humör och lärde sig raskt säga ett par svenska ord till av bara farten, provade sina randiga polarn och pyretgummistövlar i gräset och stalkade en grannpojke som förfärat gömde sig i cykelskjulet. Vi gick till lekparken, klättrade upp och ner för trapporna ett par gånger och efter bad och nattning njöt jag själv av varmrökt lax med nyriven pepparrot i crème fraiche framför Ugly Betty. Mannen ringde från lägenheten i Limhamn, han hade varit i en fabrik på bortersta Själland denna hans första arbetsdag, i morgon blir det Norge, på torsdag Emmaboda och på fredag nån annanstans i Danmark. Plus förhoppningsvis återförening med familjen.

Här går det i ett och i ett. Påsken var sagolik, solen sprutade guld över hela världen, trädgården var översållad av mossa (som nu är bortplöjd av en tjock snubbe med "jag jobbar nästan aldrig"-T-tröja... när han väl jobbar gör han det uppenbarligen rätt bra) som monstret kunde öva sig att gå på, i tre dagar gick hon dock nästan inte alls i protest mot att underlaget inte var slät asfalt men nu börjar det lossna. Bror med fru och tre små söta kusiner var här i två dagar, vi käkade en massa godis, gick till parken och såg ett hav av vildmarksklädda småbarn som röjde värdsvant (samtliga hade polarn och pyret så nu måste jag gå och lämna tillbaka Monstrets nybeställda apelsingula outfit, det GÅR bara inte att se sådär exakt lik ut), vi har gått FYRA havspromenader och hälsat på hjortar, harar och en massa hästar men människor saknar vi. De som finns här är tråkiga och inställda på att, tja, nästan aldrig jobba. Men så känner man kanske alltid när man kommer tillbaka till byn man en gång kämpade så hårt för att fly från?

Vår lägenhet i Limhamn luktade RENT igår och var ännu finare än jag mindes den. Ägarinnan hade fuktiga ögon och gav mig en kram innan hon lämnade oss för sin nya bostad. Hon är journalist och copywriter precis som jag, och riktigt cool. Så det blir nog hur bra som helst. Måste bara fixa internet, barnbidrag, adressändring och en miljon andra saker. I morgon ska jag kolla in ett gym här i stan som verkar bra. Och så småningom får jag fixa gymkort i Limhamn, alltså inte på SATS för jag har insett att närhet är det enskilt viktigaste när det handlar om träning.

Hur mår ni andra?

Hej E11a! Det är onekligen en kulturkrock... parad med en liten känsla av antiklimax (som att ha gått i en väldig cirkel och hamnat på utgångspunkten). Sverige är bra, precis som många andra länder är bra. Trögheten är det värsta, den där känslan av att inte kunna lyfta rumpan ur den dyra soffan, det GÅR liksom inte, utan att man vet varför. Men att ha barn här är på många sätt praktiskt och trevligt. Även om jag personligen tycker att storstäder är en mer stimulerande miljö för ett litet barn (och det finns ju knappast några såna här).

Tror helt enkelt att alla ställen har sina för- och nackdelar, men sen måste ju kemin stämma också, mellan platsen och en själv.

Var bor du nånstans?

Lapinette, är du kvar i Frankrike? Låter som en idealisk resa!

I morgon ska jag hälsa på hos monstrets dagis. så småningom ska jag krypa ur idet här och hälsa på mina vänner också. Drar mig lite för att göra det. Vet inte varför... kanske för att jag vant mig vid att de är exotiska och efterlängtade, på långt håll. Och nu ska vi åter "Omdefiniera relationen". Ja, i det flesta fall har relationerna överlevt rätt många förändringar, jag har kvar en massa kompisar från när jag var barn och tonåring, men just precis nu... saknar jag mest mina kompisar i Shanghai. Och är inte beredd att ersätta dem just precis nu.

Nu ska jag sova och DET SKA NI OCKSÅ GÖRA för vi är i samma del av världen, det om nåt känns konstigt.