Lapinette, är det ett allvarligt cancerfall? De flesta är ju inte det. Även om det känns sååå chockartat. Satt själv och grät ner i tangentbordet på reklambyrån när min 29-åriga väninna opererades för cancer, för andra gången (sedan dess har det blivit en till, allvarligare vända men nu mår hon bra igen).
Ja, nu sitter man här med en tältsäng som närmaste granne... och monstret lekte med pappmuggar hela eftermiddagen. Det går förfärande snabbt för de där flyttfirmorna, lite som att flyga - hjärnan klarar inte av att hantera förändringarna om de går alltför snabbt, man förstår inte riktigt... tre år har vi bott här. Och nu är det ytterligare en vecka, i någonsorts väl fungerande provisorium.
Vi hade inte alls särskilt mycket saker faktiskt. Åtta kartonger ska gå med flygfrakt och anländer en vecka efter oss, där finns handväskorna (utom Birkin för den åker "business"; dvs med mig), en hel del kläder och alla monstrets leksaker för det är högsta prioritet på dem. Mannens nygjorda cashmererock och lite annat.
Men för att börja bakifrån. Igår tog jag monstret under armen och åkte till pärlmarknaden. Hade även med mig mitt eget långa halsband så jag kunde jämföra. De hade inget som var tillnärmelsevis lika bra, och det erkände de själva. Å andra sidan kändes det fint att betala 300 pix för högsta kvalitet - odlade sötvattenspärlor. Det åker direkt ner i monstrets redan välfyllda smyckesskrin. Själv var hon i himlen för hon är tokig i smycken, hon sprang runt som en liten vettvilling och hängde på sig halsband och armband från samtliga affärer, hon såg ut som Puff Daddy och vi tvingades skamset erkänna att vi inte hade någon aning om var hon roffat åt sig alltihop. Efter två timmar begav vi oss hem igen, monstret vrålade som andras barn bara gör när man lämnar en lekplats. Raskt hem och göra en hundraåttio-graderssväng, syrianska väninnan rövade bort mig i taxi till "hemlig" ort, mina söta tjejkompisar hade ordnat en gemensam pedikyr + bubblig dryck + plockmat på ett supergulligt pedikyrställe som låg exakt bredvid pärlmarknaden! Kom hem lagom sent, kvart över tio.
Mannen var hemma idag och vi satte direkt igång att organisera vårt bohag i fyra kategorier: Stanna kvar här (skänkas till ayin), åka med oss, åka flygfrakt och åka båtfrakt. Flyttgubbarna kom såklart två timmar för tidigt så de fick sitta på gården och skämmas och kedjeröka, innan de blev insläppta som avtalat, klockan tio. På en och en halv timme hade de fyllt samtliga kartonger och gick iväg för att luncha, då kom även monstret och ayin som tillbringat morgonen på lekdejt. Efter gemensam lunch vid provisoriskt matbord, i provisorisk barnstol, blev monstret väldigt exalterad över de stora fyrkantiga "leksakerna", plus de barnkära flyttgubbarna som vällde in (de flesta har, som så ofta här i Kina, egna småbarn i andra avlägsna provinser, avlämpade till mor- och farföräldrar; man träffar dem om man har tur två gånger per år och tvingas förtränga alla känslor och bara tänka att det är en pensionsförsäkring). Det blev ett litet antiklimax när allt bara försvann och hon satt i en tom lägenhet och var övertrött. Så vi bokade in middagsdejt hos manhattanväninnans man - manhattanväninnan själv är i Kanada på jobb - där vi hembeställde mat och häpnade och hänfördes över min dotters FYRSPRÅKIGA pladder! Hon är verkligen helt enorm, säger omväxlande ord på flera olika språk - för samma företeelse! Hon repeterar precis allt som en liten papegoja och sitter och övar i sin vagn, pekar på sina fötter och säger noga, om och om igen: "xieze" (skor), tills tonerna blir rätt! Och jag lär henne verkligen ingenting, hon bara pekar på något, tittar uppfordrande på mig, så får jag säga ordet om och om igen och så pluggar hon efter mig för att hon gillar det så mycket. Hon är säkert inte ensam om att hålla på såhär men... helt unik i min mammagrupp i alla fall ;) Hon sjunger med riktiga ord nu också. Sorry, men man blir ju liksom lite... ja, stolt. Även om man egentligen inte har nån rätt att förvänta sig nåt av sin 14-månaders bebis.
I alla fall. Åter till kvällen. Ska snart gå och lägga mig i tältsängen och nu är de flesta av våra göromål avklarade, pärlorna köpta, skjortorna sydda, cashmereplaggen stickade, bara lite grejer som ska hämtas från tygmarknaden. Jag börjar verkligen förstå att vi ska härifrån, och glädja mig åt att komma till Sverige. Lite smolk i bägaren fick vi när vi insåg att den långa listan av hus bara innehöll... eh... luftslott. För den hade nog inte uppdaterats på ett bra tag. Det FANNS helt enkelt inga lediga objekt. Så vi har fått utvidga sökningen till att omfatta delar av själva stan, samt inse att jag kommer behöva en bil för att köra monstret till hennes Ur och Skur... om inte annat för att hon åtminstone ska få lite inomhustid. Ärligt talat tror jag det blir jättebra med utedagiset, hon ska ju inte vara där mer än typ fyra - fem timmar om dagen i alla fall, från den 1 maj. Och i augusti kunde vi få byta till vanligt dagis. Vilket vi lär göra för jag tycker det är lite väl hardcore med uteätning i november. Säkert jättebra för barnen men jag skulle inte själv vilja göra det så då behöver följaktligen inte dottern heller göra det. Trots allt är hon ju mestadels uppvuxen i kafeer och pedikyrsalonger och där trivs hon allra bäst.
Och... nu känner jag plötsligt att era ljuvliga resebeskrivningar från Europa börjar kännas mindre som ett TV-inslag, mer realistiska. Snart... Europa. Som verkligen är ett helt enastående litet kultur- och naturkoncentrat.
Godnatt govänner, G
