Knäckt....

Jag tycker du ska sluta fundera över vad mer du borde gjort? Det kanske är så "enkelt" som att allt du kan ge inte är det han behöver. Och tvärtom. Man kan inte anpassa sig hur mycket som helst.

Du kväver dig själv om du försöker vara honom till lags så pass mycket. Och det mår inget förhållande bra av...

Om du är modig nog att ta det avgörande steget, och kräva att ni klipper banden mellan er totalt och för gott, så tror jag att ni båda kommer må bättre av det, efter ett litet tag.

Har inte läst hela tråden men mitt råd är att lämna! Människor som han kommer inte ändra på sig. Du är värd mycket bättre. Har själv varit i ett otroligt destruktivt förhållande i 7 år, vi fick 2 barn tillsammans och det var för deras skull som jag lämnade honom. Det förekom både fysiska o psykiska hot, kränkningar på både mig o mina anhöriga. Fortfarande 4 år eftersom uppbrottet så kan han inte förstå hur illa han gjorde mig och hur rädd jag var för honom. Jag "provocerade" nämligen honom att göra o säga som han gjorde...enligt honom själv. Allt han gjorde var i grunden mitt fel.

Nu lever jag med världens finaste man. Han skulle ALDRIG förolämpa mig, hota eller trycka ner mig.

LÄMNA LÄMNA LÄMNA! Det finns någon ute där som är precis rätt för dig.

Jag känner mig faktiskt kvävd men har inte vågat säga det högt förrut, fast nu skriver jag det istället.

Och jag umgås betydligt mindre med mina kompisar nu och jag vet inte hur många gånger jag har avbokat planer för hans skull eller hittat på dåliga ursäkter för att slippa. Jag hör ju hur illa det låter.

Tur att du hör det!

Det är mycket hög tid att bryta den här spiralen.
Självklart har du en massa känslor som drar i dig. men du kommer att se efteråt att mycket av dem handlar om rädsla, skuld och kampen att få godkänt och hålla honom på rätt humör.
Alltså inte om kärlek.
Sedan är det naturligtvis inte omöjligt att älska även någon som beter sig som den här killen. Men det är omöjligt att ha ett bra förhållande och leva i en harmoniskt relation.

Du kan aldrig älska honom hel.
Han måste ta ansvar för sitt eget liv.
Du måste ta ansvar för ditt.
Det är din enda skyldighet.

Stäng dörren till det unkna rum du blir fast i med honom. Gå ut-och andas!
Och apropå din trådstartsrubrik. Nej då, du är inte knäckt!
I dig bor all kraft du behöver för att klara detta. Tro på dig själv och tillåt andra att stötta dig!

Du ska se vad mycket fint som kommer att slå ut i blom och vadmycket vår, sommar och glädje du har framför dig!

Håller med passionsblomman, du verkar ha en väldig styrka inom dig...

Så den dag du bestämmer dig för att "nu är det nog, nu tar jag inte mer skit från honom, nu ger jag upp det här" så kommer du ha nytta av den styrkan!

Vore det inte ganska härligt att säga ifrån till honom, bestämt, och sedan ge dig ut på en lång promenad i vårsolen och bara njuta av att ditt nya liv precis börjar...?

Tack alla ni är fantastiska!

Nu ska jag ut i friska luften en stund och hämta kraft och energi!

Återkommer...

Än en gång tack för all pepp!

Ja vad ska jag säga...
Det blev en lugn diskussion som inte varade i evighet och jag var bara lättad att vi inte bråkade så jag lät allt bero, jag har köpt mig lite tid och skjutit upp det oundvikliga, vet att det inte var särskilt smart...

Mitt tips till dig Antikim är att du bokar en resa med en kompis/släkting/själv och strax innan det är dags att resa så säger du som det är; jag vill göra slut med dig!

Skaffa ett nytt mobilnummer och blockera hans mailadress i din inbox så att hans ord inte kommer åt dig. Åk iväg och njut av våren på någon vacker plats! Jag tror att du behöver några dagar helt utan att hans ord kan nå dig. Då kommer du att höra din egen röst, känna sin egen styrka och kraft och du kommer känna lättnad över att ha avslutat den fasen i ditt liv!

Ett litet till tips för att peppa dig
Låna eller eller köp Kay Pollaks bok "Att välja glädje"
jag tycker att den gav mig jättemycket! Klev ur mitt destruktiva förhållande med mina äldsta barns pappa efter att jag läst den...
Insåg nämligen något som jag borde förstått långt innan:
Jag kan inte ändra en annan människa, bara mig själv!
Jag kunde inte göra nåt åt att han ljög konstant och fifflade med pengar och sen skyllde på mig...
Jag försökte verkligen, men det var ju inte jag som gjorde det...
Tillslut klev jag av och skilde mig, och HELA min släkt stod bakom mig och stöttade mig, så våga verkligen ta hjälp av din familj!

Idag lever jag ett underbart liv med min älskade och vi gifter oss 4 juli
Så våga tro på dig själv, du har gjort allt du kan och VILL, nu vill du inte det här mer, han ändrar sig inte och det kan inte du göra nåt åt...
Det är ju han som måste vilja ändra sig!
Kontenta: Du går och lever lycklig resten av din dagar och han får faktiskt sköta sitt liv själv, det är INTE ditt ansvar!

Det är ingen idé att banka skallen mot en vägg... man får bara ont i huvudet

Håller med övriga som skrivit här, LÄMNA HONOM och stick iväg ett tag och få lite distans! Det är du väl värd!!

Styrkekramar!!

Bra skrivet Fjällbruttan!

Jag läste också en bok, nämligen "Ska du säga!" av Thomas Böhm. Där stod det faktiskt svart på vitt att vårt förhållande var dödsdömt. Jag ville förstås inte tro på det först, men när vi sedan äntligen gick till en familjerådgivare och han ganska snabbt konstaterade hur det var fatt och ställde sig helt på min sida så började jag äntligen fatta.
Där hos familjerådgivaren så kunde mitt ex inte skylla på mig längre, han fick veta att det faktiskt var hans eget val och hans eget fel att han betedde sig som han gjorde. Nu tror jag inte att han tog åt sig av det, men det gjorde jag!