Jag känner sälv att jag inte vill gå med min kille nerför gången. utan han skall stå där framme..
Vi är dock gifta men det var borgerligt och ingen var där då vi ville göra det själva.
MIn syster ska vara tärna som ska gå in med vår son före mig.
Vet ej om pappa skall gå med mig eller är det ovanligt nu förtiden?
Kanske gå själv?
Duvethon skriver att det är en amrikansk sed att pappan går med bruden och lämnar över bruden. Att det är en tradition som man sett på Tv. Kan informera att det görs ALLTID så i Norge oxå 
Så det är inte bara på Tv`n man gör så.
Vet inte hur jag själv skall göra då jag är norsk men skall gifta mej i Sverige. Pappa går gärna med mej upp om jag vill det, men det fick jag sälvklart bestämma själv.
Har inte bestämt mig än. Vill gärna gå tillsammans med min blivande man men är rädd att min styvfar (enda far jag har i livet) blir ledsen att inte få leda fram mig.
Har inte bestämt mig än. Vill gärna gå tillsammans med min blivande man men är rädd att min styvfar (enda far jag har i livet) blir ledsen att inte få leda fram mig.
Vi har valt att min pappa kommer att "lämna över" mig. Sambon kommer då att stå där framme med bestman, och mina två tärnor går in före mig :)
Anledningen till att vi har valt att göra så är för att vi kommer inte att ses innan vigseln den dagen, så det blir "spännande" för honom att se mig samt vice verca :)
jag blir så trött på när det tjatas om jämställdhet i sådana här sammanhang. Prata om det när det eg betyder något typ varför alla "tjejleksaker" är rosa, är inriktade på hemmets skötsel, att kvinnor tjänar 80 % av männens lön etcetera. Eftersom det inte gjorts på minst 200 år i Sverige så är det väl inte någon som ens skulle tänka tanken på att det är med tvång...???
Trevligt att se en förståelse för att en del gäster kan uppleva brudöverlämning som något negativt. Jag ser det som klart ojämställt, och rent ut sagt larvigt, när en brud överlämnas av sin pappa.
Sedan 1300-talet har den dominerande traditionen i Sverige varit att man som brudpar går gemensamt fram i kyrkan, för att markera att man gifter sig av egen fri vilja och inte är tvingad till det. Denna symbolik vill kyrkan gärna framhäva, så på en del ställen är det enda tillåtna sättet att gå in till en vigsel. Vissa tillåter inte att bruden överlämnas av sin far, men tillåter att bruden går själv uppför altargången.
Angående att man borde få göra som man själv vill när man gifter sig - ja, men då får man gifta sig borgerligt. I kyrkan får man följa kyrkans "protokoll" och regler. Kyrkan är inte en snygg kuliss man kan ha, och sedan få använda som man vill. En vigsel är en kyrklig handling, som ska göras enligt Svenska kyrkans ordning för hur det ska gå till, och följa riktlinjerna.
Jag vet att det även är tradition med överlämning i Norge. Jag är inte tillräckligt insatt för att veta exakt bakgrund till detta, men i den ursprungliga norska versionen så var det väl vanligt att brudparet red sida vid sida fram till kyrkan och sedan fortsatte in i kyrkan gemensamt? Fast det har jag nog bara från skönlitterära böcker... Så som jag har fattat det (från flera svenskar som bor i Norge) så är det mer "ytterligare ett sätt där Norge apat efter USA" (direkt citat från min väninna)
Jag var inte ett dugg orolig för att min pappa skulle bli besviken över att inte få "leda" mig in i kyrkan... Inte mer besviken än min mamma skulle bli, i så fall. Eller varför skulle inte min mans föräldrar få leda in honom? De kunde gott få sitta längst fram i kyrkan och snyfta litet tillsammans. Skulle aldrig velat särskilja någon av våra föräldrar på det sättet. För övrigt så gifte sig mina föräldrar utan att mamma blev överlämnad. Så OM min pappa skulle velat lämna över mig så är det HAN som blivit alltför inspirerad av amerikanska filmer. Synd för honom i så fall...
Som ni förstår så blev jag INTE överlämnad, skulle aldrig fallit mig in... Angående "spänningen" i att se varandra i bröllopskläderna så hade vi vår sådan stund ett bra tag INNAN vigseln (och innan fotografering) Och det var väldigt trevligt att bara få stå och njuta av det ögonblicket där och då. När vi sedan gick fram tillsammans i kyrkan så var det en hel massa andra känslor... Var ganska trevligt att inte behöva tänka och känna allt på en gång, jag kunde först fokusera på hans uttryck när han såg mig. Och när det var dags för vigseln så var det all spänning och förväntan inför det, och litet våra gästers uttryck, som jag kunde fokusera på.
Ursäkta att det blev så långt...
Det var väldigt vad många som "bestämt själv". Vid kyrklig vigsel eller välsignelse, i kyrkan eller ej, så har fortfarande kyrkoherden sista ordet om hur saker och ting får lov att gå till i den församlingen. Somliga ger brudparet lov att gå in som de vill och många andra ger helt enkelt inte brudparet lov att göra som de själv vill, utan där finns klara policyregler om hur en vigsel går till oavsett vilken präst som sedan utför själva vigseln. I Sverige är det tradition att brudparet går in tillsammans för att befästa att det är dom nu. I anglosaxiska länder är brudöverlämning vanligt men alls inte nödvändigt.
Enligt mig så finns det inget finare än när brudparet går in tillsammans i kyrkan och man riktigt ser hur förväntansfulla de är medan de går fram till altaret.
oj, vilka skilda meningar, min pappa ska leda mig in iaf...om man får för min kyrka då vill säga, hade inte en aning om att man inte fick göra som man själv ville
