I vått och torrt och väntan

Jag behöver många kramar just nu, men mannen förstår det så han kramar mig mycket Ska absolut gå om jag får ont igen, men har inte haft ont mer sedan i lördags
lanovia 08 skrev 2009-10-14 13:11:05 följande:

Vad ni skriver flickor, har redan glömt bort hälften

KRAMAR utdelas till alla som vill ha och behöver, bjuder också laget runt på kärleksmums/moccarutor/vat evör dej ar kåld

Har idag varit på återkontroll på gynakuten och det såg så bra ut, behöver alltså inte någon skrapning som tur är!
De tycker att man helst ska vänta två menstruationer innan man försöker igen men vi vet inte om vi orkar vänta så länge. Vi tänkte nog vänta tills efter en mens och sen försöka igen. Men, nu vet jag ju inte alls när jag har ägglossning och tänkte pröva såna där äl-stickor. Vilka är bäst och vart köper man dem billigast, nån som vet?

Härligt Villemoa att di slipper skrapning. Tackar och tar emot av kärleksmumsen, de smakade kanon!!

Vad skönt Villemoa! Förstår att ni är otåliga Jag har bara testat med Clearblues digitala ÄL-test. De är smidiga och lätta att tyda. Jag köper på apoteket, men det går kanske att hitta billigare någon annanstans.

*tar tacksamt en moccaruta*

Vilken tur att du har världens bästa man, för dig

Jenny står brud 090801 skrev 2009-10-14 13:13:14 följande:

*mumar glatt i mig både kärleksmums och äpplekaka* mums tack!

vad skönt att allt såg bra ut. Förstår att 2 menstruationer känns långt att vänta. Men en är nog klokt att att hålla ut i alla fall s¨ni ser att kroppen kommer igång som den skall.
Hur känns det annars?

En fråga som förmodligen är helt onödigt men måste bara kolla så jag itne gör något korkat. Har bokat tid för klippning och färgning av hår. Finns det någonting som talar för att man inte borde färga håret (tänker på alla kemikalier) medans man är gravid.

Annars känns det faktiskt ganska bra, det hjälpte mycket att träffa mannens brors nyfödde son i lördags. Det gav mig hopp om framtiden!

Angående att färga håret när man är gravid; jag gjorde det och min frisör sa att kemikalierna inte påverkade bebisen. Däremot kanske hårfärgen inte tar lika bra som när man inte är gravid pga alla hormoner man har i kroppen. På mig tog hårfärgen som vanligt.
I övrigt under graviditeten med Moa så märkte jag att jag fick lite sämre kvalitet på håret. Jag har väldigt tjockt hår och det blev faktiskt lite tunnare men det blev som vanligt igen ett tag efter förlossningen. Men sånt är individuellt.

lanovia 08 skrev 2009-10-14 13:18:23 följande:

Vad härligt att det blev ett positivt möte med bebisen, Villemoa!

Huvudvärken kommer krypande... blä.

Ååååh, jag HADE ju skrivit om allt det där Ninnis, men så suddade datorn...

Jag känner så väl igen mig i hur du beskriver humöret Jenny!

Fast jag blir mest irriterad och så ledsen också.
jag har haft monsterkänslor nu och nästa gång min mamma ska komma ska jag fasen kolla almanackan för PMS innan jag bokar besök. För det var exakt likadant sist.

Familjerelationer är komplicerade och har många inslag ändå UTAN PMS.

Nu kom störstfloden med indianerna i söndags när vi skulle till Växjö, och då lugnade sig känslosvallet också, i vanlig ordning.

Innan dess var jag väldigt lättstörd, vilket min mamma naturligtvis inte låter passera okommenterat.

Dessutom har hon iblande en aning putsad bild av hur hon själv gör OCHger sig inte i första taget. Sista ordet eller att hon skulle medge någon klumpighet är inte lätt att få där. Hon vill gärna förklara sig HELA tiden.

Vi HAR haft det bra och mysigt och hon tycker vi bor i ett underbart hus och allt det där. Men jag hinner också bli besviken på vissa saker och reta mig på andra, hur vuxen jag nu än är. det är nog också så att är det nån jag vill ska fatta allt och berömma allt så är det nog mamma. Och har mnan PMS och dessutom är lite nervös för att visa upp sitt hus, så är det lätt att ta allt som kritik.

"men här då, varför har de inte målat här? Här är ju en hel del kvar att göra"

"ja inte fan vet jag, ring dem och fråga om du vill..."

Mogen och balanserad Blomma...

Fast det jobiggaste var nog att jag kände mig rrätt överumplad av hur PERSOLIGT hon tittade på orten här.
Alltså: min mamma kommer från Småland och har i hela sitt liv burit en saknad och längtan tillbaka.

Nu dser hon plötsligt mäjligheten att faktiskt välja att åldras här och ha nära till åtminstone ett av sina barn-mig.
Dessutom flyttade jag hemifrån 17 år gammal och hon har inte kunnat vara alls så mycket mormor som hon velat åt min son jämfört med sina andra barnbarn etc etc.

Allt det här har jag snabbt förstått och jag känner ju min mor så jag vet att hon testar tankar, kollar av, planerar och kartlägger-precis som jag. För då kan man känna in åt vilket håll man ska och om ens tankar är rätt. Som när vi köpte huset här. Då har jag redan levt mig in i hur vardagen här skulle bli.

Hon har verkligen frågat hur vi skulle känna osv, så hon har inte tagit det för givet att vi skulle tycka det var kul.
Det TYCKER vi att det skulle, och jag har ju sagt här förut att jag tycker avståndet til mina föräldrar känns tråkigt.

MEN nu när hon kom den här gången så var det liksom till OSS hon skulle och jag ville visa och berätta allt utifrån att det är vi som landat här och så.

Nu känner jag att hon scannat av hela byn väldigt mycket för egen del och läst av allt som vore bra för henne och klivit in med sig själv och hur livet här vore för henne med hull och hår. Iallt. Genast.

Hon har hunnit presenteras ig på ICA och för alla i mött som om hon står i begrepp att flytta hit, personligt och ivrigt berättat om sin härkomst, sin hemlängtan och hur hon njuter av att höra dialekten osv osv och inte fattat känner jag att flera av dem vi träffat är faktiskt folk som VI aldrig hälsat på och att sambon kanske skulle varit den som hälsade bredvid mig, och hon kanske skulle stått lite diskret åt sidan och nöjt sig med att vara Mormor på besök, inte XXXX på väg att flytta hit.

Fattar någon hur jag menar?
jag är skitbarnslig känner jag, men jag kände mig ändå lite trängd och att hon tog en för stor plats och babblade järnet om sig själv fäör alla vi mötte.

Skulle jag sagt något om det däremot...jädrar vilka haranger det skulle bli då. Stilla och lågmält men helt omöjligt att få stopp på.

Ja, helt enkelt så har den här flytten satt igång så mycket och så stort i min mamma att hon personligen går igenom någon slags process om vart hon ska vara och hur sista fjärdedelen av livvet ska bli och så vidare.
Och då säger hon saker som att "jaså, jaha DE grannarna vore ju roligt för mig att få träffa om de nu är i min ålder"
som att hon rekar efter sina nya kompisar...

..och så sitter jag och käner "men SHIT, kan jag få ha mina grannar som mina grannar innnan de blir min morsas polare..."

Och så det där med att man kanske SJÄLV tänkt baka förssta äppelpajen att bjuda första gästen på och att jag såklart SJÄLV vill vara den som bjuder, fixar, är värdinna och läggeer ner omsorger-precis som hon gör när vi ska komma till henne På något vis blir det ibland som att först ska man komma dit och bli omhändertagen, och sedan ska hon komma hit och ställa sig och hålla på. Hon har svårt att tta mottagaarrollen och det är nästan som att man tar ifrån henne att få känna sig lite viktig då.

Vaffan, jag vill väl SJÄLV baka den allra första äppelpajen i mitt eget hus och bjuda på efterrätt som avslutning på en god middag.

Att jag dessutom blir irriterad på sambon som INTE är lika ivrig som mamma med att delta i ruljansen gör ju att hon verkligen tycker att hon borde få göra ditten och datten. NEJ! Det är HAN och kag som ska ordna och då kan han inte nöja sig med att tända rasan och servera vinet, det är NÅGRA fler moment från matinköp till dess att disken står i maskinen...

Gnäll gnäll bäbisfasoner...PMS, fjantigt bla bla. Men nu var jag tvungen att skriva allt det ändå!

FAST det har varit jättekul OCKSÅ att mamma varit här.
Om nån ens hänger med i svamlet...