Vi fortsätter blanda och ge

Igår pratade jag med min "bästis" som är lärare. Hon hade haft en jätteintensiv tid för att flera av barnen -högstadieelever-mådde skit inför påsken, familjer där man antingen är så fattiga att det int finns mat tillräckligt, eller andra där helg betyder en veckas fylla.
jag blir så fruktansvärt UPPRÖRD och får ont i hela själen.
Tänk vilken ångest det finns i hjärtat på barn och ungdomar mitt bland oss, här i vårt välmående land...
jag kom att tänka på den här låten:





Den är ju inget musikaliskt mästerverk, men jag gråter jämt när jag hör den ändå, för jag tycker det hörs att det är riktig smärta i den stackars pojken. Vill man inte bara trösta honom?

Ha en bra dag alla, nu drar vi!

Lappis, stort och varmt LYCKA TILL imorgon!

*vickar så lite som möjligt på rumpan*

Jäklar vilken mensvärk jag fick igårkväll efter vår mamma-sondag! jag har inte varit med om liknande på åratal. Så idagär jag så stillsam det går och vägrar ta på mig jeansen, pyjamasbrallorna it is...

Annars är jag så förvånad över att jag inte brutit ihop att jag nästan undrar om jag borde vara orolig.

Fast det är jag inte heller. jag tjöt hela dagen i söndags efter mitt minus och sedan har det liksom gått över. jag börjar kanske vara van vid minusar efter alla år...

Eller så är det bara en livlina att jag har min Eskimå att hoppas på. Hur som helst så kändes det bara skitskönt att prata med de som skulle pratas med och fatta nytt beslut och veta en ny plan och fortsättning.
Framförallt var det skönt att bli liiiite lugnad av kliniken angående min ålder och att det inte är sådan panik som jag själv haft runt det.

Så sammantaget, visst är jag ju ledsen att det misslyckades, men min sinnesstämning är inte att jag är ledsen och knäckt. Jag har haft ärligt roligt med min son och jag orkar vakna och möta min dag.

Vickan, så sprudlande glad som du låter när du är på hemmaplan så känner man ju bara för att säga "men flytta HEM igen kvinna", men det är ju inte riktigt så enklet när allt kommer till jobb och sådana faktorer.

Porchez, vad sköt att du verkar ha fått bra bukt med bacillerna själv! Uvi är hemskt!

Vad gäller män så tycker jag inte det är så ovanligt att man hör om ego-grabbar som inte fattar att livet ändras när det kommer barn och att vara en familj innnebär att man får ansvar och måste bli vuxen. Fast man brukar kanske mer prata om as än om män i kris. Jag tror definitivt att det kan vara en livskris att få barn och att man atingen omfamnar sin nya situation eller slår ifrån sig. Det gäller nog både mammor och pappor.

Min sons lärare sa vid ett av alla samtal i vinter att hon tycker det är skönt att möta en förälder som själv ser sig som vuxen, för under hennes yrkesliv tycker hon sig se att dagens föräldrar i stor utsträckning "skaffat barn bara för att det ingår i konceptet, men inte alls fattat att det är de som är de vuxna och att de har ansvar för sina barn, utan de lever fortfarande som tonåringar, fulla av sitt ego och SINA rättigheter (man måste ju få göra egna grejor) och sina behov (jag kan inte vara hemma med sjukt barn, jag måste jobba)"

Det är också en hel del människor som "skaffar" eller blir med barn och inte alls har vare sig mognad eller stabilitet nog att faktiskt fungera som föräldrar.

Min sambo har suttit i en DEL fikarum och snackat med rätt många grabbar under åren och det är inte så sällan som han sagt till både en och annan att "du måste faktiskt ta och tänka till vad du sysslar med" Han kommer hem med de mest otroliga exempel på idiotiskt handlande...

Åh hjälp vad dessa möten måste vara känslomässigt dränerande lappis! Jag förstår verkligen att du bölade! och som sagt det är de nog vana vid...

Visst är det jobbigt när samtal bryts sådär "ja, nu hinner vi tyvärr inte längre idag.." nähä, men jag har kommit igång nu och är snart klar....

Mugglan, jo jag tror också det kan komma bakslag. Eller kanske rättare sagt nya riktigt ledsna dagar längs vägkanten på den här långa resan. men just det här försöket och det lilla embryot vi såg med sina fyra celler, det var inte vårt barn och det känns ärligt talat som att det väl inte är så mycket mer än så med det.
Att däremot tänka på fler minus och värst av allt: dagen då man måste ge upp på allvar...uj, där är det en sorg som väntar. Men den kan jag ju inte ta nu.

Förresten så BLEV du ju gavid vid 38-alldeles på er egna hand-det har inte jag blivit. Ingen pluss alls under alla åren. Jag borde ju då isåfall rimligen ha lagt ner för länge sedan. Men jag var ju så sen att fatta att jag ens kunde göra något så nu får jag ju skynda mig och göra det jag kan och sedan bryta ihop och gå vidare i livet.

Och jag-som VERKLIGEN var negativ till att ge mig in i ivf-sammanhanget, måste säga att jag känner mig väldigt, väldigt gald att jag tog det steget. Det har varit jobbigt, men det jobbigaste har för mig definitivt varit att fatta beslutet. Den resan var skitjobbig. Men själva proceduren, den klarade vi ju bra. Jag är kanske starkare än jag trott, för jag var verkligen rädd att bli ett vrak. Nog för att jag haft en del tunga stunder-sprayen var ingen hit för mig, och väntan, den är ju bara för jävlig. Men det vr värt det. Fast det blev ett minus. och jag kan tänka mig att göra ett försök till. Trots allt.

För att inte tala om hur värt det det skulle vara om det faktiskt blev ett barn tillslut...

Jaaa, vaddå? Får man inte ha varit det då?

Familjen vi bodde hos nu under IVF:et förresten, de som adopterat båda sina barn, de sa att de hade laddat som F-N för utredningen och att det skulle bli hur mycket tjafs som helst. istället satt de strax och sa "jaha? var det inte mer än så här?" och de blev godkända utan några konstigheter. Vad gäller sjukdomar så har hon ett par ganska allvarliga sådana själv. Och vad gäller familjetrassel så var hans pappa alkoholist.

Ojsan, jag postade visst innan jag skrev klart...

...jo och dessutom så hände det visst saker under deras väntetid som gjorde att det helt plötsligt gick mycket snabbare än de ställt in sig på!
Så faktum kvarstår: i barnkarusellen kan allt möjligt hända!

Lappis, Herregud. Jag blir alldeles matt! Stackars satar...

Ja, jag läste också allt...jag snabbscrollade lite på slutet för jag ville så gärna se ett annat resultat, och så tog det bara slut...
Fy FAN vilket jävla lidande de genomgått! Sedan måste jag ha slarvläst trots allt för jag fattade aldrig varför de fick avslag som adoptivföräldrar? Var det hans sjukdomsbild?