Dålig på ekonomi, behöver hjälp!

trollsländebrud och anne på grönkulla: Låter som vi är inne på samma linje!

TS: Vår soffa har vi köpt för mannens pengar - jag hade aldrig haft råd att köpa en sådan själv, med min lön. MEN, om det tog slut mellan oss hade jag INTE stått lottlös, mannen hade nog tagit soffan genom att köpa ut mig för en viss summa. Så tror jag vi hade gjort!

Svårt sådant här, men som sagt - tror många tänker VI när det gäller ekonomi. Har mkt svårt att sätta mig in hur folk tänker när den ene tjänar jättebra och den andra exempelvis är mammaledig och får leva på den lilla, lilla mammapengen..

Vi har totalt gemensam ekonomi, alla pengar som kommer in är våra pengar. Tur för mig antar jag att min sambo har den inställningen eftersom jag har halkat igenom varenda maska som finns i det sociala skyddsnätet.

Så min sambo försörjer mig, inte för att jag vare sig är lat eller inte vill tjäna egna pengar. Men det är inte lätt att komma in på arbetsmarknaden när vi dels befinner oss i en lågkonjunktur med många arbetslösa. Och dessutom har jag varit sjuk under långa tider, vilket gör att jag har väldigt liten arbetslivserfarenhet... Jag är med andra ord inte direkt attraktiv för en arbetsgivare.

Skulle vi av någon anledning gå isär, så kommer jag bara att ta med mig det som jag hade när vi flyttade ihop. Jag må ha rätt till mer rent juridiskt, men jag skulle aldrig kunna göra så för mitt samvete.

Jag har i alla fall en BM som är helt fantastisk, för under den här perioden då han har försörjt mig så har han inte en endaste gång gnällt om pengar och han har heller aldrig missunnat mig att t.ex åka och fika med mina vänner. Men det är också han som från allra första början sa, Alla pengar är våra pengar, oavsett vem som har tjänat ihop dem.

Min m2b var helt förfärad över en av sina arbetskamrater, som funderade på att kräva bensinpengar av sin sambo, eftersom han hade kört runt henne på stan. Detta för att visa henne olika stadsdelar så hon lärde sig hitta, eftersom hon just flyttat 25 mil för att flytta ihop med honom...

Oktoberbrud2010: Gud vad sjukt, det är med din mans kollega... Jag har vänner som fått snåla hela mammaledigheten eftersom de knappt haft en spänn kvar efter att räkningar etc varit betalda. Samtidigt som deras män tjänat "normallön" och levt därefter... Helt bisarrt tycker jag. Jag pluggar OCH jobbar, men hade egentligen tänkt att enbart plugga. Vi resonerade som det är en vinst för familjen att jag studerar eftersom jag senare kommer få mkt bättre lön än den jag har nu. Således är det självklart att min M2b försöjer mig, jag kommer ju bidra med mer sen.

Min blivande har sitt bankonto, men hans lön m.m går till mitt bankkonto. Hi hi

Jag tänker också som ni i de ovanstående inläggen, MrsMuffin, annepågrönkulla mfl. Hur folk gör med sina pengar är deras ensak så klart även om jag inte riktigt förstår mig på folk som har skild eknomi som när de bor ihop. Men att fortfarande inte ha gemensam ekonomi när man skaffar barn måste ju bli helt orimligt.. Som sagt, ska jag då leva på pyttelite pengar för att jag kanske får problem under graviditeten eller att jag stannar hemma mer än min man? Och dessutom då ha en mindre pension senare i livet? Verkar jättemärkligt tycker jag.

Vi ser alla pengar som VÅRA, de jag får från försäljning av häst och de han får från försäljning av sin lägenhet, allt blir våra sparpengar till bröllop, husköp mm. Oavsett om det i framtiden kommer vara jag eller min blivande man som tjänar mest pengar så kommer vi absolut unna den andre att glida med på den räkmackan ;) Något jag funderar på med gifta par som sparar pengar var för sig, vad ska man med dem till? Åka på semester själv? Köpa en soffa bara jag får sitta i? Men som sagt, alla får ju göra det som känns bäst i deras förhållande.

Jag har alltid trott att när man gifter sig så har man allt gemensamt och har gemensam ekonomi. För min del skulle det inte vara viktigt med vem som tjänade mest osv. Jag trodde alltid om man litade på sin partner tillräckligt för att gifta sig då kunde man lita på att ekonomin blev rätt också. Jag tänkte aldrig på att planera för ev skiljsmässa.

Jag trodde jag hade en väldigt bra lön (hihi i mina ögon) och jag har klarat mig bra innan jag träffade min blivade. Jag hade bra lön, två fastigheter, bil, motorcykel, pengar att röra mig med...jag trodde allt rullade på rätt lyxigt...och jag skulle ändå aldrig fundera på vem som hade vad med sig om jag hamnade i en relation.

Nu är det så att min blivande är VD för ett stort globalt företag och tjänar ca 3-4 gånger mer än mig. Hans hus kostar ca 4ggr mer än båda mina lägenheter ihop. Hans bli är dyare och han har 2 fräsiga motorcyklar. Kort sagt har han det väldigt mycket bättre ekonomiskt ställt än mig trots att jag trodde jag hade det bra (ödmjukhet är alltid bra )

Jag tänkte aldrig en tanke på att man skulle ha olika ägande rätt när man var gift (trots att jag trodde jag hade det grymt bra...). Men min blivade har en helt annan syn. Han vill att allt skall vara rättvist och formellt. Ett ord som jag hatade - Äktenskapsförord, är helt naturligt för honom.

För honom var det självklart att vi skulle ha äkenskapsförord och sa att det inte alls handlade om att han inte litade på mig utan en formalitet, för Gud förbjude att vi skulle gå isär.
Jag tyckte inte alls om denna tanke men kunde ändå förstå det när han ägde o tjänade så mycket mer än mig.

Så till slut har jag sagt att jag kommer att skriva på för hans skull. Vi kommer ha advokater som hjälper oss.
Men det känns långt ifrån bekvämt, någonstans känns det som att planera för skiljsmässa...

Jag tror att det finns lika många varianter av lösningar på ekonomiskia frågor som det finns par. Jag skulle inte vilja säga att vi har gemensam ekonomi, dvs jag "tar" inte min sambos pengar för att mina är slut liksom han får hålla till godo med sina. Alla räkningar som rör det gemensamma betalas 50-50 och där har det aldrig varit en fråga om saken.

Under tiden jag studerade bar han ett mycket större ansvar för att det fanns pengar om det krisade och nu har jag jobb och vi delar på ansvaret. Då hade han också en mycket nstörre möjlighet att spara pengar eftersom vi nästan aldrig hade möjlighet, tidmässigt liksom ekonomiskt, att göra något speciellt kostsamt. De pengarna han sparat under min studietid har han ju som en förtjänst av det sätt vi valt att leva på och de pengarna har han använt som kontantinsats på huset vi köpte, den nya bilen jag använder för att pendla till jobbet med och en del av renoveringskostnaderna som vi nu betalar.

Förlåt ts för kapningen av tråden. Detta ger inte mycket svar på dina frågor men det kändes som om diskussionen utvecklats lite mer åt detta hållet.

Äktenskapsförord är inte "fult" ord och det är inte ett sätt att planera för skiljsmässa. Mycket händer under äktenskapets gång och stämningen förordet ger beror mycket på hur det utformas och vad som inkluderas.

Jag har alltid förväntat mig att min sambo vill ha äktenskapsförord för hans släkt äger bl.a. mark. Jag har idag inga ambitioner på att lägga vantarna på den men vem vet hur jag beter mig om 50 år? Jag hoppas innerligt att jag är samma goda människa som jag är idag men jag har sett dessa saker hända med folk man inte trodde detta om. Bitterhet och omständigheter kan gör vem som helst "ha-galen".

Hjälper det att tänka att förordet är till för att allt ska vara korrekt och i sin ordning. För att du kan visa hur storsint du är och hur fullkomligt du litar på att det ska förbli ni så du har inget emot förordet, du kommer ändå inte behöva det?

Gnistra mera skrev 2010-02-22 14:26:17 följande:

Jag hade en pojkvän en gång (hlr och häpna) som var besatt av vår ekonomi. Stod vi i kiosken och jag ville köpa nått och det fattades en 10 på mitt kort (jag var attig student) så lånade han mig en tia. Satan i gatan om jag glömde betala tillbaka den! Han blev riktigt förbannad.
Hyran betalade han själv. För det var hans lägenhet. Det ville han skulle stå klart. Jag bodde där men det var hans och bar ahans lägenhet. Jag fick betala hälften av allt annat och det räknade han ut på 50-öringen. Rätt ska vara rätt, jämnställt ska vara jämnställt. Sen att han tjänade 25.000 i månaden och jag hade en inkomst på 4.000 det hade inget med saken att göra.

Jag mådde jättedåligt ui mitt förhållande med honom, självklart inte bara pga ekonomidelen utan mycket annat. Men jag tror att det blev alldeles för extremt! Självklart kan man he delad ekonomi. Det kommer jag och min blivande ha när vi båda har likvärdiga inkomster. Helt enkelt för att jag kanske vill spara till snyggare inredning i bilen och en skoter medan hon hellre vill spara till ett växthus och agiletyhinder till hunden.

Vill bara säga att ingen har ju fel eller rätt, utan så länge det inte går till det extrema som i mitt fall så spelar det väl ingen roll hur man lägger upp ekonomin? Är man mamma/pappa-ledig så är det ju knappast konstigt att bli "försöröjd" av sin partner? Föräldrapeng är inget man blir rik på.

Sen tycker jag att det är bra och ansvarsfullt att sätta upp samboavtal etc.
Min pappa tex spårade ut totalt. Nån gång måste ju han ha vart en charmig ung man som tog min mamma med storm. Hade hans advokater fått igenom sina krav och hade mamma inte haft huvud nog att skriva ett äktenskapsförord hade mamma förlorat sitt företag som hon slitit och kämpat i ensam under 12 år.