Nu ska det snart bli hemgång. Vi msåte köpa en micro idag för vår lade av för ett par dagar sedan!!! trist tycker jag för mikro är inte så skoj att lägga pengar på. Men vi har insett att vi verkligen verkligen behöver en...! 
Vile bara önska er alla en FIN MIDSOMMAR111
jag ahr inte hunnit läsa ikapp alls den senaste tiden. Mycket nu,.....
Men som sagt ville önska er en bra midsommar och hoppas ni får fintv väder o god mat och trevligt sällskap.
Själv arbetar jag som vanligt imorogn men ska förhoppningsvis kunna gå lite tidigare från jobbet. Har en träff med en bloggkompis som råkar vara i stan och det ska bli skitkul att ses! liksom här i tråden kan man klicka med andra på nätet också! 
V ska nog ner till Battery park och delta lite i det svenska Midsommarfirandet som Svenksa Kyrkan fixar där. Förr var det Konsultatet som anordnade men det är ju ned lagt nu. 
Så vi får se hur detta blir. Vädret ser iallafall ut att bli fint. Om än kasnke lite väl varmt... Puh! Det är skiiiitvarmt här nu vilket jag tycker är lite jobbigt. Är inte så mycket för väldigt höga temperaturer och särskilt inte tillsammans hög luftfuktighet....
Men nu ska jag inte klaga.
Ha det gott tjejer!!!!!!
Ojojoj!!!
Hoppar snabbt in och ser att Oupsie och Hattis PLUSSAT!!!
GRATTIS tjejer!!!
FAN vad KUUUUL!!!!!!
Blir jätteglad!
Hinner dock inte läsa bakåt såmycket alls. Inget alls kasnke jag borde skriva för det är mycket nu. Hm... Jaja ... jag saknar Sverige på sommanre. Mest för att man hos er HAR semester! och att sommaren är ett period när saker o ting går på klågvarv.... Här känns det inte så mycket på det viset.
Fast vi har långhelg iallafall. Måndag är holiday eftersom Independence Day infaller nu på söndag. Alltid något. Fast jag måste nog in o jobba lite varje dag ändå... Suck!
Lappis såg förresten vad din vän sagt samt kollade länken Vickan gav. Jag tror tyvärr det handlar om att detta är n av de mest seglivade myterna som lever kvar. Just detta att läkare och sk "experter fortfarande anger detta som orsak till varför man itne blir gravid är väl en av orsakerna till att folk fortfarande tror det är så. Tyvärr.
Menmen..... Man kan inte heller bli arg på folk för att de tror det. bara försöka upplysa dem om fakta! 
Fast jag får alltid högre puls när jag hör det 
Nu åter till jobbet!
Kramar till alla och Grattis igen till Nyplussade trådisarna!!!!
O förlåt! Det var ju inte Vickan som länkade utan PB!!!!!!! 
Sorry!!
Heeej!
Vill mest titta in och säga hej! Jag lever. Om det nu skulle vara någon som undrade... Men men det är som vanligt massor och jag hinner sällan in här, Och när jag gör det så blir det mest bara tid till att försöka läsa ikapp lite. ofta bara några sidor eftersom ni ju skriver som galningar så det är massssssssaaaaa att läsa ikapp när jag väl loggar in...
Jag glömmer eller har inte tid att kommentera så mycket, så det har blivit en smygläsare av mig. och då enbart en DÅLIG sådan.... Eftersom jag missar typ 99% av vad som skrivs.
Gissar att många av er nu är eller snart ska ha semester? Det är ju värmebölja i Sverige nu har jag förstått. Här har vi haft det VARMT och framförallt fUTIGT ett bra tag nu så vår AC går för fullt stora delar av dygnet...
Såg lite av er intressanta diskussion ang relationer och sexlivet. Kan mest bara inflika att här är det rätt dött på den fronten. Ibland kan jag tycka det känns trist, men den senaste tiden har jag faktiskt inte ens tyckt det. Är det ett dåligt tecken kanske???
Men det är sååå mycket annat som surrar i våra huvuden just nu att det liksom finns noll lust. tror det gäller både mig och maken. Vi har båda hamnat lite i en typ av livskris och har väldiga funderingar över framtiden vilket liksom ligger och tuggar i bakhuyvudet hela tiden. och sådant kan verkligen "äta upp" sexlust. Tyvärr. DOCK ska jag säga att jag känner mer än någonsin för min make! Kanske låter det konstigt, men nu när saker och ting är jobbigt på flera plan så känns ändå just mitt privatliv rent relationsmässigt på topp! Trots avsaknaden av sex. Kanske för att vi har otroligt mycket närhet. Mycket fysisk kontakt även om det väldigt sällan leder till något mer än just att man kanske ligger intill varandra. Känner varandras hjärtan som slår och inser att "det är faktiskt VI" vilket fortfarande kan få det att pirra i min mage...
Så ja, det är ju bra att den delen känns så bra ändå.
Och Lillskruttan är på många vis såååå rolig nu! Jag gläds varje dag. Men visst, varannan vill jag ibland slänga ut henne genom fönstret också!!! Haha!
Nu är det iallafall inte alltför länge innan vi åker till Sverige vilket just nu känns riktigt kul! Fast jag vet att det säkert kommer bli stressigt där med. En vecka i Skåne och sedan åker maken tillbaks hit och jag stannar en dryg vecka hos mamma. En sak jag INTE ser fram emot är att jag därför måste flyga ensam tillbaks hit med Lillskruttan. Hm.... 8 timmars flygning med en 2-åring. Ingen hit..... Men men jag lär väl överleva. Hoppas jag...
Ledsen att jag inte komenterar mer men jag har nästan glömt vad jag läst. Timmen är sen. Men såg att Hattis haft ngn blödning. Hoppas verkligen att det inte var ngt alllvarligt. Och såg även att Gosnosen plussat GRATTISSSSSS!! SÅ ROLIGT!
Och såg att September ställt sig i adoptionskö. BRA!
och att Omsan verkar ha hitttat sin bortsrpunga spiral!
Telisgumman såg att du lider av sömnbrist och jag kan inte mer än skicka styrekkramar till dig. jag VET också hur jobbigt det är. mend et GÅR över. Det BLIR bätttre! Klen tröst i nuet men kanske ändå en tanke som kan ge en lite styrka o tröst åtminstone för en mikrosekund...
Kokosvännen! Såg att du ska boka en NYC-resa! Jädrar vad kul! NÄR NÄR NÄR?????????? Ang Waldorf-Astoria har jag ingen koll på rummen och boendet men har vänner som tog en guidad tour på hotellet vilket de rekommenderade till oss. Det var tydligen jättekul och intressant med all historia kring hotellet! Ska ni åka med barn eller utan? Och blev det en annan helg än runt Halloween/Maraton??? Hoppas i vilket fall att vi ska kunna ses något.
Nenne, vi tar nog med lyysluckan till Sverige så får vi bestämma var, när och hur vi ska vidareförmedla den till er??? För när vi är i Stockholm lär ju Pricken kanske redan kommit ut eller så ligger du och krystar för fullt, så det där med kattlucka kanske inte är er prio-1 då????
Nej nu MÅSTE jag gå o lägga mig.....
Kramar!!
Oj! Glömde kommentera Snailys RUL!!!!!!
Grattis till så BRA RUL! Jag tycker det låter strålande! Hoppas ni fick den hjälp och de svar ni ville! Hur är det med papp-A värdena nu? Verkar allt ok?
Men Hattis!!!!!
Vad är DETTA?!?!?!
En blödning. Men det BEHÖVER itne betyda ngt illa. Bara så du vet. Det finns ju de som blöder till och från under hela första tiden som gravida. men jag förstår din oro. Och jag förstår att du längtar efter maken. Att vara två och kunna föröksa finna tröst och styrka hos varandra när man mår dåligt är ju något som alla vill. Jag håller alla fingrar och tår för att detta "bara" är en blödning som inte betyder något dåligt.
Och BRA att du har VUL-tid imorgon!!!!!!!!!!
Stor varm Kram!!!!
ÅNEEEEEEEEJ Hattis!!! Gumman!
Skickar de varmaste tröstekramar till dig och din man!!!!!
Är så ledsen för er skull, men jag hoppas som du säger att du kan "blöda ut det hela" så fort som möjligt ändå. Så kan ni börja om på nytt igen. Kanske en liten NY-bebis?????
Skönt att du har semester nu iallafall. Att slippa gå på jobbet och fundera alt känna av smärtor eller så är det ju skönt att få slippa.
Återigen superkramar vännen!
Lappis,
jo vi ska hem till Sverige en sväng nu i augusti. Ska bli både roligt skönt och skitjobbigt. Som allltid. Haha! Två veckor blir dett. En i Skåne och en i Stockholmstrakten. Maken är bara hemma en vecka dock så jag måste flyga tillbaks hit ensam med dottern vilket känns rätt jobbigt måste jag erkänna....
Kokisen!
vad KUL!!!
Såklart vi måste ses!!!
Vi får ta det via mail senare. är inte säker på att jag har kvar din mailadress men du kan inboxa den till mig senare annars.
Nenne,
fyyyyyyyy vad hemskt emd Nancy! MEN vilken TUR att det slutade lyckligt! Fick nästan hjärtstillestånd när jag först började läsa om det hela.
telis skönt att det ser bättre ut med sömnen nu!
På tal om sömn MÅSTE jag lägga mig nu så sorry för att jag itne kommenterar mer.
Kraaam alla och ytterligare en extrkram till Hattis!!!
Nenne förresten innan jkag somnar!
jag ska maila dig om Sverigedatum och kattluckelogisitken!
och jag såg att du frågade om hur du ska ge nancy den där flytande medicinen. Vet inte men makens moster har ofta gett flytande medicin till sina katter istället för att ge piller. OM detta är möjligt alltså. Hon tycker det är enklare för hon smetar bara ut det på något ställe i pälsen på dem och så slickar de i stort sett genast bort det. De gillar inte att känna sig "kladdiga". Ett smart trick. Piller har vi gett och det kan vara svårt. Ibland är de luriga och lär sig att glömma tabletten i munnen och sedan spotta ut det när man tror de svalt..... Men det är ju väldigt individuellt för varje katt. Hoppas hon blir bra i tassen snart lilla Gosekissen!
Och NUUUU NATTINATTI!
Ok har smygskummat lite.
Vill först sga till Porchez att de bilder JAG ahr sett på dig var ju SKITSNYGGA!!! Helt seriöst. Jag fattar inte att NÅGON skulle kunna ha någon som helst invändning mot din kropp eller vikt eller annat rent utseendemässigt. Visst har vi alla olika ideal och "önskekroppar". För vissa ahndlar det om att se ut som elitidrottare, för andra att ha kurvor som Marilyn Monroe, för ytterligare andra att se ut som stickor à la "Heroin Chic", för ännu några att ha en riktigt härlig fyllig kropp med stora bröst och mycket rumpa och en mjuk gosig mage..... Allt är ju indiviuellt och olika smaker eller önskedrömmar. Jag förstår om man ibland kan känna sig "fel" och tänka att "neeej hur ser jag ut egentligen!", Tror det är helt naturligt och inget konstigt. Men det ska inte vara sådana tankar som ligger latent. Jag tror att man till att börja med får försöka se sig själv och sitt liv och så gott man kan, efter de förutsättningar som finns just för tillfället, skapa den bästa balansen man kan i livet. Det gäller då allt. Jobb (om man har något, men jag återkommer till detta senare) och fritid, familj, träning, barn, andra hobbies..... Det är svårt. Men om man kan acceptera sig själv och lära sig respektera sig själv och sin kropp med de för- resp nackdelar den har så har man kommit långt. Det är ibland svårt men jag tror att man ska försöka. Ingen är perfekt. Även de VI kan tycka verkar ha i vårt tycke de "perfekta kropparna2 ka jag LOVA dig själva har saker de inte gillar med sin kropp. Så är det.
Försök sluta lyssna på de negativa saker folk omkring dig säger till dig. Så länge det inte handlar om någon form av "konstruktiv" kritik som är sagd med kärlek och för att HJÄLPA dig att t ex komma vidare. Men kommentarer om att du borde ha koll på din vikt etc tycker jag du ska försöka ignorera.
Kram!
Sedan Parnassia och PB!
Jag förstår er till fullo!!!!!! var själv arbetslös en period innan vi flyttade hit och trots att jag VISSTE att vi skulle hit och därmed visste att perioden skulle bli begränsad så var det ändå jobbigt rent mentalt. Just detta att man i Sverige ÄR sitt jobb. Bland det första folk frågar är "Vad jobbar du med" eller "Vad gör du" och då dyftar de alldeles självklart på ett yrke. TRIST TRIST TRIST tycker jag!!!! varför inte fråga Vad gillar du att göra?" Eller något annat som inte måste betyda jobb. Men svensk kultur är extremt jobbfixerad. Och vi har Luther på våra axlar och får därför väääldigt ofta skuldkänslor över saker vi INTE BORDE få skuldkänslor över. Att itne jobba behöver väl inte alls vara fult? Att det kan kännas jobbigt att inte ha ett arbete är ju väldigt individuellt. Vissa klättrar på väggarna medan andra faktiskt önskar de kunde vara hemma mer och jobba mindre. Ett stort problem i Sverige är ju dock att det kan vara svårt att leva en hel familj på en lön. Men så länge man är ok med att kanske inte ha "värstinghuset" på "värstingstället" eller Stor våning i centrala delar av våra storstäder (vilka alla kostar en del) så kan det ju gå. Vissa prioreterar att bo trångt eller på mindre dyra ställen och istället får mer tid!
Men men.... jag har i vilket fall full förståelse för hur ni känner.
Jag blev ofta både ledsen och ARG när jag fick frågan om vad jag jobbade med och när jag sa att jag var arbetslös så var det ofta medlidsamma blickar. Varför ska en person bedömas för vilket yrke man har och inte för den person man är???????
Här i USA är det såklart annorlunda eftersom det fortfarande är vanligt att den ena är hemma, oftast då kvinnan. Hemmafruar är ju inget konstigt. Jag tycker det är rätt skönt måste jag säga. Inte att det finns en massa hemmafruar, men just att det är högre i tak här bland folk i allmänhet när det handlar om hur varje familj vill lösa de här sakerna. Det är lika okej att vara hemmafru (eller hemmaman, vilket FAKTISKT existerar...) som att vara karriärskvinna och därmed jobba 15 timmar om dagen 7 dagar i veckan. Inget av dessa saker är något jag själkv skulle välja för egen del, men jag gillar att de flesta inte "lägger sig i" och "tycker" en massa om hur ANDRA valt att leva sina liv. Sådant tycker jag man känner av mer i Sverige. MEn det kanske beror mer på att det ÄR mer homogent i Sverige. Att variationen inte är så stor. Man SKA vara föräldraledig en viss tid. Mamman en viss och pappan en viss. Annars är det FELFELFEL. Man SKA jobba på ett visst vis. Inte för mycket men heller inte för lite. Det är många outtalade pekpinnar och ofta en rätt smal väg som man ska balansera på för att inte väcka onda ögat hos folk...
Men nog svamlat nu.
Ville mest säga till PB och Parnassia att jag hoppas att ni kan finna någon form av frid med det liv ni lever just nu. Och att försöka att inte känna att ert värde ligger i någon yrkesroll utan just i vilka PERSONER NI ÄR!!!
Men jo jag vet att det är svårt.....
Stor kram till er båda iallafall!!!!!
Nu MÅSTE jag jobba klart det sista här så jag kan gå hem.
PUSS O KRAM till alla!
PB,
vad SÖT DU ÄR!!! Tack!!
och du detsamma!
Ang detta med livskris så är jag nog också inne i en lite smått. Jag har ju en låååång utbildning bakom mig men känner inte direkt att jag älskar det jag gör nu. Detta är inget jag vill göra för "resten av mitt yrkesverksamma liv". Dessutom är det Svårt svårt svårt att få jobb även i min branch trots lång utbildning. Just nu funderar jag nästan ständigt på vad det är jag egentligen vill med mitt liv. Jag vet inte alls faktiskt.
Jag hoppas dock att det ska "lösa sig" så småningom. Fråga mig bara inte hur....
Men Porchez!!
NU ser jag dina inlägg!!!!!
VÄNNEN! Vet inte riktigt vad jag ska säga men vill skicka kramar till dig! Hoppas verkligen att du kan prata med dina s.k vänner. Eller om du har andra du kan börja umgås mer med istället för de här som uppenbarligen inte riktigt är på samma våglängd som du längre.
Sedan ska jag för egen personlig del erkänna att jag inte alls är lika social på det viset att jag "går ut" så mycket nu som för sig ca 10 år sedan. Jag har helt enkelt inte samma ork längre. Eller tid. Men däremot känner jag fortfarande att det är viktigt för mig ATT fortfarande gå ut med vänner. Även om det sker mindre frekvent än förr. Eller inte ens alltid "gå ut" utan mer att träffas. Oavsett var eller hur.
Får man fråga hur du känner rent alllmänt inför dessa vänner? Känner du att ni "glidit isär" eller tror du att detta var mer tillfälligt??
Ibland är det tyvärr så att man glider ifrån en del vänner. Det har hänt mig flera gånger. Sedan KAn det vara vårt att finna nya vänner tycker jag. Själv har jag haft fördel av att jobba med ett yrke där man ständigt träffar mycket nya personer vilket såklart underlättat. Kanske om du har något intresse som du kan utöva och därmed söka nya vänner??? Annars vet jag itne riktigt. tyvärr. Men som sagt, ge inte upp alltför tidigt ang dina "gamla" vänner. Om du känner och tror det kan hjälpa kanske det vore bra att prata med dem om hur du känner?
Stor stor varm kram!!!
Hoppas du känner dig bättre imorgon!
Porchez,
vännen. Kanske kan just denna semestern med de här vännerna bli e vändpunkt. Antingen till det bättre. om ni lyckas prata igenom det hela och du kan förklara hur du känner. Eller som en vändpunkt där du inser att du under den kommande framtiden kanske inte kommer att umgås så mycket med dem. Sådant är jobbigt. Både att komma fram till och att acceptera. med vänner liksom med andra relationer tycker jag att man ibland måste gå igenom ett litet "sorgearbete" när man inser att det inte kommer att fungera. Man "gör ju itne slut" med sina vänner på samma sätt som vid en parrelation rent praktiskt, men känslomässigt är det ju JUST vad man ibland måste göra. Man måset inse, sedan acceptera faktum och så komma över relationen. och det kan vara jättejobbigt. Särskilt om det handlar om vänner man haft länge eller en vänskap som tidvis varit väldigt nära och djup.
Men med vänner tycker jag det är så att man ibland hamnar i ofas. Det finns perioder när man inte alls lever samma liv och därmed inte kan "hitta varandra" på samma sätt som "förr", men sådant KAN även förändras framöver. Jag har vänner som jag periodvis umgåstts mycket med men som jag sedan i perioder inte alls haft samma behov av att ha den typen av kontakt med. Just för att vi befunnit oss i olika faser i våra liv. Men man har ibland "hittat tillbaka" till varandra senare. Det behöver inte ens handla om att de här faserna i livet hänger samman med saker som den ena är singel den andre inte, den ena har barn den andra inte.... utan ibladn kan man befinna sig i olika MENTALA faser också tycker jag.
I vilket fall hoppas jag att din kommande semesterresa med d här vännerna ska bli givande för dig. På ena eller andra sättet. Och glöm aldrig att riktigt bra vänner ska klara av att gå igenom sådana här saker utan att man tvunget måste "säga upp vänskapen".
Stor varm kram och Lycka till nu!!!
PB,
jag förtår hur du menar. Det ÄR jobbigt och tufft att vara vara det där "kittet" som ska hålla samman allt och dessutom hålla det på plats. Så att allt inte rasar. Både om det gäller på privata sidan eller om det är jobbet eller vad det nu än är så är det ett jobb som kan vara oerhört svårt och även ganska "otacksamt". Iallaflal på det viset att många kan ta en för given.
Jag tycker du verkar vara en sådan otroligt varm och generös person med ett stort hjärta. DET är något du ska vara stolt över!
Den senaste tiden när jag funderat mycket över mitt eget liv, mina val i livet samt även lie över ens roll som förälder och hur ens barn ska komma att tackla livet framöver så har jag verkligen kommit fram till att det som jag egentligen tycker är allra allra viktigast för mitt eget vämående liksom vad jag ösnkar för min dotter, är att man ska hitta en inre balans. Och att man sak kunna bli en person som kan se sig själv i ögonen. Att känna att man är EN BRA PERSON helt enkelt. varken mer eller mindre.
Och nu menar jag inget helgon eller någon "Moder Teresa". Vi är alla människor med fel o brister. Vi ahr olika åsikger och vi agerar olika. Vilket är bra! Men visst kan det skapa både msisförstånd och ilska. Men i grund och botten menar jag mest att jag vill vara en person inför mig själv so jag kan känna mig stolt över.
Och faktum är att jag faktiskt är det. jag ÄR stolt över mig själv. Inte allt jag gör eller inte gör såklart! Men som person gillar jag mig själv. Iallafall kan jag helt klart acceptera mig även med mina fel o brister, och detta är något som det ändå tagit ett litet tag att komma fram till. Det är så lätt, alldeles för lätt egentligen, att fastna i det här "jämförelseträsket" där man jämför sig själv med andra och ofta kommer till slutsatsen att "alla andra är såååå mycket duktigare, bättre, vackrare, roligare och mer fantastiska än man själv". Men nu försöker jag verkligen att sluta jjämföra. För det handlar ju egentligen bara om vad man SJÄLV vill och kan och vad man själv MÅR BRA AV.
Kanske låter detta superego oc inte alls särksilt trevigt, men jag menar det INTE som ett sätt att "köra över andra" eller att tycka att ma själv är bättre eller förmer. Nej det handlar i mitt fall mest om att komma fram till vad jag själv tycker är viktigt i livet och försöka jobba för att just de sakerna ska kunna få BLI viktiga i mitt liv.
Visst hoppas jag att jag sak hitta ett yrke som jag gillar och kan engagera mig helhjärtat i så småningom. och visst önskar jag att min dotter ska få bli lycklig och hitta något HON vill göra. Men allra mest hoppas jag att jag kan lyckas vara den person jag kan känna mig stolt över. och då inte på någon "prestionsnivå" utan som just människa. och det hoppas jag att min dotter också ska få känna i sitt liv så småningom. Att hon inte bara duger som hon är, utan att hon är riktigt jävla BRA som den hon är.
DET skulle jag vilja kunna förmedla till henne.
Ok, nog svamlat...
Åter till jobbet......
HATTIS,
STOR KRAM! tyvärr har jag inga råd at ge.
