Inlägg från: sweetstreet |Visa alla inlägg
  • sweetstreet

    Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

    FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!!!!!!!!


     


    Fick just et mail av en vän till mig som försökt bli gravid i vöer 2 års tid! Hon operereades för endo för ett par månader sedan och blev sedan gravid helt utan hjälp. Tidigare har de testat med ineminationer och hormonbehandlingar utan resultat och var nu inställda på IVF. Men så plussade hon då! Men idag var de till läkaren för en koll. Hon är i vecka 8. Resultatet - inget hjärtljud!!!!!!


     


    Nu väntar hon på MF. Läkaren sa att det var 80% risk att det skulle bli MF. Hur fan tröstar man någon när man befinner såhär jävla långt bort?!?!?!!?!?!?????


     


     


    Usch, jag blev så ledsen att jag grät här vid datorn på jobbet när jag läste mailet.... undrar vad folk ska tro....? Fst det ger jag blanke fan i.


     


    Usch!


    Har inte känt mig såhär arg och ledsen sedan den gången det inte gick vägen för allas vår lilla Nenne-skrutt här inne. och nu har jag ju nästan glömt det eftersom hon ju uppenbarligen är en vaggande pingvin!


     


    Näe fy fan! Livet kan vara så jävla orättvist!

  • sweetstreet

    SHIT!


    Jag kommenterade aldrig Piggans nummer TVÅ!!!!


    Blv så ledsen av mi kompis mail att jag totalglömde Piggelins suprise.


     


    GRATTIS vännen!  SÅ ROLGT! Men jag ska erkänna att även jag blev förvånad så jag höll på att trilla baklänges.

  • sweetstreet

    Vickan,


    hahahhaaa! Du säger abra välkommen till mammaklubben....


    Fast alla barn är inte så mammiga hela tiden. Min dotter ahr dock varit rätt mammig av och tills edan säg 9-10 månaders åldern ungefär. innan dess gick det lika bra med pappa. Även vi har ju flaskmatat hela tiden och det var en enorm frihet i början tyckte jag!


     


     


     


    Telis,


    skönt att pumpstoppet gick bra.


     


     


    Sedan vet jag iten om det är någon egentlig mening med något alls här i livet. tyvärr tror jag att det mesta som händer gör det p g a slumpen.... Trist va...?!? Men självklart är jag oerhört tacksam att vi fick vår lilla tjej vilket vi nog itne fått om jag blivit på smällen direkt. Å andra sidan håller jag med Nenne och säger att vad man DÅ hade fått VET vi ju inte nu. Jag tror att det beästa jag kan säga att jag fått med mig av denna erfarenhet (och av andra jobbiga i livet) är en större förståelse för hur andr personer i iknande situationer, en ödmjukhet inför livet samt en enorm glädje i att jag verkligen kan se det fina i det lilla! Att man inte tar allt för givet. Att man knner tacksamhet och glädje och lycka även åt små saker. Jag tror att räckmackeglidarna inte gör det i samma utsträckning kanske?


    Men visst, på många vis är det ju jävligt "onödigt" lidande detta. Att försöka få barn medn gå igenom så många misslyckade försök att man inte vet om man ska eller inte ska hoppas näta gång. Vad gör minst ont????


    Eller att bli allvarligt sjuk som min vän med lymfom. vad FAN ska det vara bra för????? Även omd et slutar lyckligt tror jag att hon och hennes familj kommer känna att sjukdomen tog stora delar av deras liv. And for WHAT?!?!?


    Sure, om man överlever en sådan sjukdom kommer man skert känna en än större tacksamhet till livet och att man fick en andra chans. men ändå... Det vore väl bättre om man "bara fick vara frisk" egentligen?


     


    Ojoj nu svamlar jag på jag med....


     


    Och ang vännen som väntar på MF så skickade jag ett mail igår. Jag förstår att hon inte kommer höra av sig förrän hon krypit ut ur värsta mörkertunneln men hoppas att mailet ändå ska hjälpa lite lite lite....

  • sweetstreet

    Nenne!!


    Jaaaa det hade varit SJUKT KUL om det gått att vara med på ett hörn på er tråddejt!!!!! Mobilt bredband någon?!?!?!?!?!????? HAAALLÅÅÅÅÅÅÅ???????!!!!!


     



     


     


    Förresten så har Nancys dörr kommit nu!


    Vi måste komma fram till hur leveransen över Atlanten ska ske. M blev så impad av dörren att han sa att den nästan fick honom att vilja ha hus. BARA för att man då skulle kunna använda den cooooola dörren! Förresten är Nancy mikrochippad??? Kan man använda DET chippet till attt kontrollera dörren eller måste hon ha ngn extern bricka?


    Hah M kollade tydligen dörrinfon noga och sa att man kan ha upp till 8 katter som dörren kan känna av. Och en dusplay ska tydligen kunna visa vilka som just nu är inne i huset. Hahaha! och så ska man kunna programmera indivduellt om man vill att dörren ska vara öppen eller stängd för resp katt! My God! Tekniknörd är han verkligen min make!!!


    Kanske kan ni fösta en sådan där bricka på Pricken när det är dags för krypning och då ha kolla på om Pricken är inne eller ute hahahha!

  • sweetstreet

    Lappis, ja fast inga hjärtljud låter verkligen inte som särksilt bra odds tyvärr....

  • sweetstreet

    Ang det där med adoption och män tycker jag egentligen rent logikst att det är konstigt att de ofta känner sig mer frågande till det. Det är ju KVINNAN som annars vid biobarn är den som är gravid och sedan får amma etc. Männen misssar ju inget av detta i och med en adoption. Men för många kvinnor är det ju en enorm sorg att int få vara med om en graviditet t ex. Vissst som pappa är man ju med om en graviditet också på sätt och vis. Som hejaklacksledare.


    Men ändå. Jag tycker på sätt och vis det är underligt att det ofta är männen som inte vill eller som är ifrågasättande vad gäller adoption om deras kvinnor vill detta. Eller är det så viktigt för en man att det är HANS spermier som fixat barnet???????? Mer än vad det är för kvinnan att det är hennes ägg????


    Eller är det bara så att kvinnan i allmänhet är mer ivrig och pådrivande i barnfrågan i största allmänhet och därför är den som driver även adoptionsfrågan? Att hon VILL mer än mannen? Och att det är såpass viktigt för henne att få BARN att hon kan tänka sig adoption utan graviditet o förlossning? medan mannen inte har samma starka längtan efter barn och därför ser mer till de ev problem och jobbigheter man måste igenom om man ska adoptera?


     


    Jag bara undrar lite? För som sagt det är ju oftare så att man hör att männen är med skeptiska till just adoption än vad deras fruar är och man kan fundera på varför....?

  • sweetstreet

    Själv har jag alltid känt att jag kunnat tänkt mig att adoptera! Men sedan när vi flyttat hit var det ju inte så "enkelt längre" och det skulle helt enkelt inte gått. Så när det inte ville fungera på "naturligt vis" så fick jag småpanik eftersom även adoptionsdörren kändes mer eller mindre stängd.


    Jag är ju själv adopterad och har aldrig tyckt det varit något som helst problem. Så visst, man färgas säkert av det också. Men å andra sidan finns ju äve adopterade som inte kan tänka sig att adoptera barn just för att de känner att det är viktigt med ett genetiskt band till någon när de inte har detta till sina föräldrar... Så man är bara olika.


    Jag tycker dock det är sååå häftigt att man vid en adoption är så mycket mer "jämställd som föräldrar. Att det verkligen hanldar om BARNET mer än om den gravida mamman. Att papporna därmed ofta kan känna att de får vara med mer än vad de är vid en vanlig graviditet när det är mycket fokus på foglossningar, illamående och annat som enbart rör kvinnan.

  • sweetstreet

    Lappis!


    Förstår att det kan ta längre tid för männen att komma in i matchen, men tycker ändå att OM man nu har hållit på så länge med att försöka bli föräldrar utan resultat BORDE de ändå har funderat över detta med t ex adoption de med. och so jag skrev det är ju för deras del egentligen "rent krasst" fråga om en "mindre uppoffring" just eftersom de inte behöver känna sig snuvade på detta med graviditet och förlossning på samma vis som många kvinnor som drömmer om detta. 


    Men visst, sedan inser även jag att den känslomässiga bitne i en graviditet kan delas även av mannen såklart! Men men.... 


     


    Förstår din make ocks. Just detta att se den man älskar gå igenom så jobbiga saker som IVF (både rent fysiskt med hormoner etc men framförallt det mentala) måste vara skitsvårt. De känner sig nog ofta maktlösa tror jag. Så jag kan förstå att han med facit i handen tycker att ni borde kört det andra rejset tidigare. Å andra sidan tycker jag att ni ju kan vila en del i att ni faktiskt "testat allt" och därmed kanske lättare se framåt utan att känna er sorgsna över att ni inte fick uppleva en graviditet tillsammans. 


    Och i ärlighetens namn ska jag säga att visst var det häftigt att få uppleva detta med att vraa gravid, MEN och detta är ett stort MEN, när man väl har sitt barn hos sig försvinner liksom detta med graviditeten iväg. Det tyckte iallafall jag. Det är sååå stort att få bli förälder och att få lära känna den här nya personen att åtminstone jag tycker att en graviditet bleknar bort. Jag tänker sällan om ens någonsin över min tid som gravid numer. Så om detta inte är en primär dröm för dig (vilket jag tycker mig förstått att det inte är?) så lovar jag dig att du inte kommer "sakna" detta alls den dag du håller din son eller dotter i famnen!


     


     

  • sweetstreet

    BS,


     


    kramar om rejält!!!!!!


    Och du får man fråga vad som hände????


     


    Ibland ÄR det bara för jävligt helt enkelt. Men jag skrattade faktiskt när jag såg ditt inlägg. Sorry! MEN det är såååå BEFRIANDE med dig och hur du verkligen skriver här hur du känner! Attse att alla inte har små rosenknoppsbarn som sover sött och som bara är sådär jäkla charmiga...


     


    Det finns gånger jag skulle vilja slänga ut dottern genom fönstret... Och vi bor ju på 18:e våningen så ja, det är väl klart jämförbart med din käsnla av att kunna slå ihjäl Iris...


    Så är det. man får försöka andas lugnt och förhoppningsvis kan pappan ta över lite då. Avlasta varandra är bra. Om det går.


     


    Kram igen!


    Nu måste jag jobba vidare.

  • sweetstreet

    Lappis,


    nej jag föstår att han inte ångrar själva IVFerna i sig. Men jag förstår också att han helst skulle velat veta från början om det fanns hopp eller ej. Dessvärre vet ju oftast inte läkarna det heller så länge man inte hittar några "synliga fel" på de par som söker.


    Jag är iallafall glad att ni kommit såpass långt i er adoptionsprocess nu! Och att ni mentalt tycker det känns bra!


    Jag tror det kommer bli toppen!!!!!

Svar på tråden Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen